Gabriella är en av mina bästa vänner fastän vi egentligen inte känner varandra särskilt väl men vi kommer att känna varandra. Hon är min ungerska kollega här på universitetet och jag har nog skrivit om henne förr. Idag när vi skulle ses tappade jag mina nycklar precis som hon sina när vi sågs sist. Ett tecken som förbinder. Då var vi i Trešnjevka, i hennes kvarter och det var sommar och körsbärstider. Nu satt vi på en halvsunkig bar när Filozofski fakultet och vi drack Karlovačko av typen ”retro”.
Gabriella berättade om sin märkliga och plötsliga resa till Bejing, där hon i all hast fått hålla några föreläsningar om inlärning av ungerska på institutionen för hungarologi, eller kanske finns det ingen sådan institution på detta universitet i Bejing. ”Det var nog en politisk kombination” sa hon med ett skratt, ”man undervisade i rumänska, ungerska, slovakiska, tjeckiska, lettiska och litauiska och kanske något mer där”. Hon pratade om de så olika kinesiska folken – olika ögon, näsor, allt. Och hon sa att hon inte rökte på två dagar i början på grund av smogen. Jag pratade lite om Sverige, Varberg och Käringhålan och om turen till Krka med Igor och Londi och om mina små men täta och intensiva resor till Trieste. Vi talade om nycensuren i Sverige, om Ungern och politiken och Orbán, som en gång för länge länge sedan verkat lova något nytt, men som sedan fallit allt djupare. Vi talade om hur långt österifrån ungrarna kommit – från västra Sibirien och ännu längre bort. Först var de starka och sedan kände de sig vingklippta. Vi skrattade åt att vi visst visste så mycket. Ja, ja. Och jag berättade på nytt om den där resan till Tokaj och Gabriella sa att hon aldrig varit där. Och jag sa ”gröna kullar och guld vid krökar av floden Tisza” och Gabriella log och sa något om att jag vet så mycket om Ungern. Det gör jag inte, men Ungern har alltid funnits i mitt liv, åtminstone sedan jag var tretton.