Blogg

Jag, en sankmark?

Det finns något djupt ologiskt över mig, det vet jag om. En del tycker att detta är ett försonande drag, andra tycker att det är något förrädiskt, en sankmark. Det får vara hur det vill med det. Jag fattar ofta mina beslut i stunden, bra eller dåligt. Jag tror att livet är större än människornas idéer. Varje idé är sitt eget fängelse. Ja, nu rör jag mig nog mot kanten, tycker någon, kanske jag också. Men nu får det vara nog med inledande slingervägar. Första maj firade jag med vänner och partisansånger som ”Bella ciao” och liknande uppe i Santa Croce/Križ ovanför Trieste. Ja, så långt som till ”Bella ciao” kan väl många tycka att jag kan sträcka mig trots min djupt rotade anti-kommunism, men ”Bandiera rossa” då? Den går väl inte ihop med resten av mig? Nej visst, men ändå, jag kan gripas av en närmast idiotisk revolutionsromantik i vissa stunder. Se, nu har jag vänt alla emot mig, både dem som tycker ditt och dem som tycker datt! Kanske måste jag kapa linorna till alla förbindelser och samhörigheter när det gäller människor. (När det gäller djur och då särskilt hundar som Londi är det helt annorlunda.)

bild1-74

Så är det. Jag vill inte följa, men när val som betyder något ramlar över mig, så kommer jag att axla bördan med stort allvar. Och det beslut jag fattar kommer att röra det konkreta ting det gäller. Lita på mig eller ännu hellre: låt bli.

Camões house band, en gul hund och jag

Barer heter vad de heter och nyss var jag på ”Booze and Blues” på Tkalčićeva och lyssnade på Camões house band från Prag. Jag kom dit med Paolo – vi var inbjudna av Soraia – och gick hem i en annan dimension. Vad var det som vände världen så? Musiken, denna blandning av jazz och rock och fado och säkert ett och annat mer? Den lilla gula hunden som korsade golvet gång på gång, så älskvärt bemött av alla och för mig en budbärare från den londa hunden från evigheten? Eller var det saxofonen med sin saxofonist?

bild-74

Jag vet inte men jag ”föll offer” för magi. Helt säkert är jag mottaglig. Saxofonens så kroppsliga röst, den gula ljuvliga hunden som visserligen aldrig kom ända fram till mig, sångerskans röst, värmen, sorgen, glädjen… Jag måste nog alltid drömma och det kratsar av tassar i mitt inre och över kratset strömmar saxofonens toner. Ja, ni vet, ni har också varit med om detta. Jag tror vi är med om samma saker. Inte samtidigt men alltid.

Heliga rum

Kanske minns några av er Elvio, ”sjömanskocken från de sju haven”, i alla fall har jag skrivit om honom förr. Varje gång jag är i Trieste går jag minst en gång till hans osmiza – som inte är en osmiza egentligen, men det vill jag inte prata om nu – i gränden i en del av Cavana som ännu inte uppslukats av turismen. Elvio är åttio år, kanske mer, men han åldras egentligen inte längre. Osmizan är inte hans men han sköter den och serverar vin, öl, grappa och arancitata från morgonen till långt efter midnatt. För på det viset är han mitt livet, säger han.

bild-74

Det trånga höga rummet är kallt på vintern och blir egentligen aldrig varmt, inte ens i sommarens mitt. Från maj till oktober sitter gästerna ofta vid små bord i gränden eller så står de och hänger vid husväggarna. På en trappa upp mot vinden står det nu små krukor med vildsparris och ibland hämtar någon en av krukorna. Jag tror inte det handlar om försäljning utan det är nog ett slags gåvor.

Härom kvällen när jag kom dit ganska sent vart det trångt och bökigt. Gästerna är gamla alkisar och prostituerade, afrikaner, zigenare, förvildade ungdomar av diverse slag eller alkisar och original i vilken ålder som helst. Jag står vid disken mitt emot Elvio och han gör smörgåsar åt mig, även om han inte har något att göra dem av, men han hittar en glasburk med ansjovis och en bit parmesan och bröd hade han under disken. Jag får två konstfärdigt skapade mackor på en tallrik av porslin och rödvin i ett glas av glas, även han bara serverar i plastmuggar när kvällen tätnar. Det får inte bli glasskärvor på golvet eller i gränden ju. Jag säger något om att hans rum är en kyrka, på det riktiga sättet, men att han nog inte är prästen utan rummets helige man. Han skrattar lite och säger inget eller något för mig obegripligt på sin slutna istriska dialekt. In kommer två bengaler (ja, så heter det möjligen inte på svenska), far och liten dotter, båda smårunda. Flickan beställer lite blygt två hårdkokta ägg och Elvio trollar fram ännu ett porslinsfat där han lägger äggen och så ställer han fram peppar och salt. Och så ett halvt glas arancitata (i plastmugg) och en mugg vin. Jag lämnar plats vid disken åt dem, men de ler och går ut i gränden. Därute pågår ett grovt och ganska högljutt gräl mellan en man och en kvinna, en schäfer skäller och någon snubblar. Elvio häller upp mer vin i plastmuggar och plockar upp ölburkar ur en låda. Allt kostar en euro, men ändå inte. En gubbe tömmer sina fickor och lägger 95 cent på disken och det blir rätt och Elvio föser ner mynten i olika påsar, en för koppar och en för mässing. En ung marockan kommer in med 50 cent i nypan och säger att han vill ha ett ägg till sin vän som inte har mer just 50 cent och det blir bra. Han får ägget och går ut. En stamkund ber om en euro och han får den av Elvio. Pengars värde är mycket relativt här. Någon timme senare tycker jag att det kan vara lagom att gå och jag räcker fram pengar till Elvio. Han placerar båda nävarna på disken och säger att nej, ”qui comando io” och jag får inte betala. Så är det.

När jag tittar in förmiddagen efter har Elvio just öppnat igen och några av hans stamkunder – två alkisar och en som jag tror ex-prostituerad – är i färd med att samla ihop plastbägare och att sopa golvet och marken i gränden utanför. ”Luciana, vuoi un’aranciata?”, frågar Elvio den gamla och hon tar emot glaset. Hon har slutat dricka vin. Elvio berättar för mig om den gångna natten i osmizan och han visar mig en stekpanna han använt för att driva ut de sista gästerna, som ”förlorat förståndet lite grann, det blir ju så efter allt drickande”, säger han och ler. Nej, han slog inte till, för då skulle någon kanske ha dött, men han vet hur man gör när man visar att det är stängningsdags. Och så säger han att i San Giacomo finns det barer som liknar hans. San Giacomo är ju kanske mitt framtida hemkvarter, det vet en del av er.

Och jag behöver inte prata om Londi för hon är alltid så tydligt närvarande i detta heliga rum.

Vid ett räcke i Trieste

Så har jag då strövat omkring i drömmens och den förhöjda vakenhetens Trieste igen. Det slog mig att Via Cesare Battisti, där Caffè San Marco ligger, har blivit ganska mycket kortare sedan mitt första år i staden. Å andra sidan har smågatorna eller gränderna snett bakom Palazzo del Comune blivit fler och en av dem heter så vackert – Via del pane. Ja, detta är förstås subjektivt, men just så sant som bara det helt subjektiva kan vara. Och Canal grande betraktad från räcket vid Via tre novembre har blivit en plats för meditation även om jag skulle befinna mig mitt inne i en folkmassa.

bild-74

Här får blicken glida över vattnet och husfasaderna, fram och tillbaka och tiden är öppen både framåt och bakåt och Londi lever än om jag släpper taget om stunden. Det kan jag göra just här om solljuset ligger tillräckligt lågt och spegelbilderna i det mjuka vattnet når den rätta färgen, den där blåa förgyllningen.

Glädjen och den inre gråten

Kvällarna är nu ofta ljumma, någon gång faller ett stilla regn, ja, det är vår och jag kliver försiktigt oförsiktigt hit och dit i min nya tillvaro utan Londi. Det är som om tunna nylontrådar vore spända ungefär i knähöjd, ibland högre, kanske ända uppe i halshöjd, i olika sträckningar runt omkring mig. Plötsligt står jag inför en omöjlighet och jag backar, försöker tänka på annat, undfly smärtan. Dessa stup och tomrum! Ibland grips jag av panik på spårvagnen och känner att jag måste ut. Det är förlustens klaustrofobiska sida och den försöka jag lära mig att krypa längre in i mig själv ifrån. Och ändå lever jag mitt i förtvivlan och desperation ganska vanligt och ibland nästan överdådigt. Jag tillåter mig allt jag har lust med, sitter långa kvällar med vännerna i barerna och ölstugorna, skramlar hem först med nattspårvagnen och är ibland oförsiktigt eller tanklöst glad mitt i den inre gråten.

bild-74

Och här på bilden rider den mytiske kung Tomislav bort över regnhimlen. Och det är inget särskilt med det, vill jag säga er.