Heliga rum

Kanske minns några av er Elvio, ”sjömanskocken från de sju haven”, i alla fall har jag skrivit om honom förr. Varje gång jag är i Trieste går jag minst en gång till hans osmiza – som inte är en osmiza egentligen, men det vill jag inte prata om nu – i gränden i en del av Cavana som ännu inte uppslukats av turismen. Elvio är åttio år, kanske mer, men han åldras egentligen inte längre. Osmizan är inte hans men han sköter den och serverar vin, öl, grappa och arancitata från morgonen till långt efter midnatt. För på det viset är han mitt livet, säger han.

Det trånga höga rummet är kallt på vintern och blir egentligen aldrig varmt, inte ens i sommarens mitt. Från maj till oktober sitter gästerna ofta vid små bord i gränden eller så står de och hänger vid husväggarna. På en trappa upp mot vinden står det nu små krukor med vildsparris och ibland hämtar någon en av krukorna. Jag tror inte det handlar om försäljning utan det är nog ett slags gåvor.

Härom kvällen när jag kom dit ganska sent vart det trångt och bökigt. Gästerna är gamla alkisar och prostituerade, afrikaner, zigenare, förvildade ungdomar av diverse slag eller alkisar och original i vilken ålder som helst. Jag står vid disken mitt emot Elvio och han gör smörgåsar åt mig, även om han inte har något att göra dem av, men han hittar en glasburk med ansjovis och en bit parmesan och bröd hade han under disken. Jag får två konstfärdigt skapade mackor på en tallrik av porslin och rödvin i ett glas av glas, även han bara serverar i plastmuggar när kvällen tätnar. Det får inte bli glasskärvor på golvet eller i gränden ju. Jag säger något om att hans rum är en kyrka, på det riktiga sättet, men att han nog inte är prästen utan rummets helige man. Han skrattar lite och säger inget eller något för mig obegripligt på sin slutna istriska dialekt. In kommer två bengaler (ja, så heter det möjligen inte på svenska), far och liten dotter, båda smårunda. Flickan beställer lite blygt två hårdkokta ägg och Elvio trollar fram ännu ett porslinsfat där han lägger äggen och så ställer han fram peppar och salt. Och så ett halvt glas arancitata (i plastmugg) och en mugg vin. Jag lämnar plats vid disken åt dem, men de ler och går ut i gränden. Därute pågår ett grovt och ganska högljutt gräl mellan en man och en kvinna, en schäfer skäller och någon snubblar. Elvio häller upp mer vin i plastmuggar och plockar upp ölburkar ur en låda. Allt kostar en euro, men ändå inte. En gubbe tömmer sina fickor och lägger 95 cent på disken och det blir rätt och Elvio föser ner mynten i olika påsar, en för koppar och en för mässing. En ung marockan kommer in med 50 cent i nypan och säger att han vill ha ett ägg till sin vän som inte har mer just 50 cent och det blir bra. Han får ägget och går ut. En stamkund ber om en euro och han får den av Elvio. Pengars värde är mycket relativt här. Någon timme senare tycker jag att det kan vara lagom att gå och jag räcker fram pengar till Elvio. Han placerar båda nävarna på disken och säger att nej, ”qui comando io” och jag får inte betala. Så är det.

När jag tittar in förmiddagen efter har Elvio just öppnat igen och några av hans stamkunder – två alkisar och en som jag tror ex-prostituerad – är i färd med att samla ihop plastbägare och att sopa golvet och marken i gränden utanför. ”Luciana, vuoi un’aranciata?”, frågar Elvio den gamla och hon tar emot glaset. Hon har slutat dricka vin. Elvio berättar för mig om den gångna natten i osmizan och han visar mig en stekpanna han använt för att driva ut de sista gästerna, som ”förlorat förståndet lite grann, det blir ju så efter allt drickande”, säger han och ler. Nej, han slog inte till, för då skulle någon kanske ha dött, men han vet hur man gör när man visar att det är stängningsdags. Och så säger han att i San Giacomo finns det barer som liknar hans. San Giacomo är ju kanske mitt framtida hemkvarter, det vet en del av er.

Och jag behöver inte prata om Londi för hon är alltid så tydligt närvarande i detta heliga rum.