Jag, en sankmark?

Det finns något djupt ologiskt över mig, det vet jag om. En del tycker att detta är ett försonande drag, andra tycker att det är något förrädiskt, en sankmark. Det får vara hur det vill med det. Jag fattar ofta mina beslut i stunden, bra eller dåligt. Jag tror att livet är större än människornas idéer. Varje idé är sitt eget fängelse. Ja, nu rör jag mig nog mot kanten, tycker någon, kanske jag också. Men nu får det vara nog med inledande slingervägar. Första maj firade jag med vänner och partisansånger som ”Bella ciao” och liknande uppe i Santa Croce/Križ ovanför Trieste. Ja, så långt som till ”Bella ciao” kan väl många tycka att jag kan sträcka mig trots min djupt rotade anti-kommunism, men ”Bandiera rossa” då? Den går väl inte ihop med resten av mig? Nej visst, men ändå, jag kan gripas av en närmast idiotisk revolutionsromantik i vissa stunder. Se, nu har jag vänt alla emot mig, både dem som tycker ditt och dem som tycker datt! Kanske måste jag kapa linorna till alla förbindelser och samhörigheter när det gäller människor. (När det gäller djur och då särskilt hundar som Londi är det helt annorlunda.)

bild1-74

Så är det. Jag vill inte följa, men när val som betyder något ramlar över mig, så kommer jag att axla bördan med stort allvar. Och det beslut jag fattar kommer att röra det konkreta ting det gäller. Lita på mig eller ännu hellre: låt bli.

Kommentera