Kvällarna är nu ofta ljumma, någon gång faller ett stilla regn, ja, det är vår och jag kliver försiktigt oförsiktigt hit och dit i min nya tillvaro utan Londi. Det är som om tunna nylontrådar vore spända ungefär i knähöjd, ibland högre, kanske ända uppe i halshöjd, i olika sträckningar runt omkring mig. Plötsligt står jag inför en omöjlighet och jag backar, försöker tänka på annat, undfly smärtan. Dessa stup och tomrum! Ibland grips jag av panik på spårvagnen och känner att jag måste ut. Det är förlustens klaustrofobiska sida och den försöka jag lära mig att krypa längre in i mig själv ifrån. Och ändå lever jag mitt i förtvivlan och desperation ganska vanligt och ibland nästan överdådigt. Jag tillåter mig allt jag har lust med, sitter långa kvällar med vännerna i barerna och ölstugorna, skramlar hem först med nattspårvagnen och är ibland oförsiktigt eller tanklöst glad mitt i den inre gråten.
Och här på bilden rider den mytiske kung Tomislav bort över regnhimlen. Och det är inget särskilt med det, vill jag säga er.
Sådan. (danskt).
Inte på annat sätt.
Fortsätter gärna att resa med din blog.
Tack, Anneli, var borta några dagar men nu är jag här igen.