Förbjudna frågor

Ja, det är väl sant att jag håller på att lära mig att leva i den här tiden som är tiden efter Londi. Jag klarar det mesta ungefär som förr och jag verkar ytligt sett ganska normal, eller hur? Mitt arbete sköter jag, vännerna träffar jag utan att kasta desperata blickar på någon och utan att plötsligt falla i gråt. Hemma klarar jag att laga mat, äta, arbeta, läsa, skriva, sova också när jag är ensam. Jag tittar ut genom fönstret med en ganska normal blick, jag låser upp dörren utan panikkänslor, jag torkar golven utan att bryta ihop. Allt detta är sant, men bakom allt trycker en förbjuden fråga eller tanke på: Räcker det inte snart? Har jag inte härdat ut tillräckligt länge? Kan jag inte få henne tillbaka nu?

De här frågorna är nog ett bevis på att jag inte har klarat någonting alls, utan att jag i stället i hemlighet tror att det finns en väg ut…

bild-74

Den här hyddan vid Gorščica får avbilda de hemlighållna frågorna.

4 tankar om “Förbjudna frågor

  1. Känner med dig, förlorade själv min hund för inte så länge sedan, det är en sådan fruktansvärd och jobbig tomhet som infinner sig dagarna och veckorna efter när ens bäste vän plötsligt inte finns där längre, är man samma person dagarna efter? Nej jag tror inte det, man kunde inte tänka på något annat, man var smått apatisk men annat vore väl konstigt?
    Jobbigt nog upptäcker man också hur fantastiskt mycket hunden betydde för en själv först när hunden inte längre finns…

    Låt sorgen ta den tid det tar och försök tänk på det bästa minnen som du hade med hunden, det stärker en själv och sorgearbetet i längden.

  2. Tack L, nu är det lite över fyra månader sedan jag förlorade Londi och även om jag tar mig fram rätt bra och gör det jag måste vad gäller arbete och liknande, så är det tungt och då och då slår sorgen över i desperation. Ja, tiden går…

Kommentera