Blogg

Den här förmiddagen har varit full av lek och liv på Simpa eller snarare i parken framför. Luften är ljum med stråk av eufori. Đurđica var där med Hajdi och Iliana med Lina och Luca kom ut från sitt fläktkontor med Ron och Londi och jag var där. Vi människor drack kaffe i uterummet och hundarna sprang kors och tvärs genom parken. Ja, Londi sprang kanske inte, men hon var med och verkade belåten och Iliana stack till henne en och annan ”bölöning” (ja, så heter det på hundsvenska). Då och då strömmade små grupper av män in i eller ut ur barens inre, de flesta med solsidan vänd mot det vilda hundlivet.

Hana balanserade skrattande brickan med kopparna hit och dit och Hajdi lyckades inte riva ner en enda kopp, men bilden blev suddig, fast vad gör det?

Vi har haft iskalla dagar och ännu kallare nätter och ordet ”zima” (vinter) viner genom luften som piskor, men när jag gick hemåt från min lektion på Strojarska den här seneftermiddagen, kände jag något annat i luften, en sydvind kanske, fast jag är lite osäker på väderstrecken. Men nu kommer det varmare dagar igen. Det vet jag eller anar åtminstone starkt.

På Simpa råder det alltid en inre värme, även om vi där nyss gått igenom ett lite svårare intermezzo. Igår eller var det i förrgår skällde Marko ut Đurđica med en ström av grovheter där det ingick både knulla, mammor och hästar och möjligen ytterligare någon komponent, alltsammans bara för att Hajdi skällt lite högt och vilt i uterummet. Hana sa ”vuk”!” (varg), men vänligt och leende och slängde sedan åt henne en korvbit. Men Marko, som hade druckit öl sedan tidiga morgonen, tappade nerverna och skrek den där harrangen. Đurđica tog illa vid sig och rapporterade till Ivan som tog Marko i örat och nu är Marko försvunnen. Lite synd om honom är det nog, tycker jag. Det kan ju inte vara lätt att behöva vara full redan på morgonen. Och kanske håller Đurđica egentligen med mig, men hon är tills vidare lite sträng.

På nyheterna har man sagt att du är död, att du dog igår, Jacques. Decennierna rullar över mig och ändå vill jag säga något till dig. Under pausträdet ser jag ett inlägg från 2005. Det måste ha varit skrivet ganska snart efter den sista gången vi sågs. Men det var oändligt länge efter att vi först träffades. Vår historia var mycket kort, ja, egentligen var det ingen historia. Det var väl så att våra vägar korsades, snodde in sig i varandra och lösgjordes från varandra igen. Kanske skulle du inte tycka om att jag skriver det här, fast egentligen tror jag att du förstår eller kan förlika dig med det. För att inte tiden ska tynga för mycket så skriver jag ifrån det ansikte jag hade vid tiden då vi först sågs.

Jag ska berätta ett litet minne från den där tiden. Jag bodde på Alströmergatan i Stockholm alldeles intill en mycket liten judisk begravningsplats. Ofta stod jag vid järngallret som omgav platsen och jag tittade på gravstenarna där inne och jag såg hur de för alltid var på vandring i det knähöga gräset. En del hade tappat rakheten och lutade sig mot luften eller några tänkta stödpunkter. Jag tänkte att jag en dag skulle vilja klättra över stängslet och gå omkring där inne, men jag ville inte göra det ensam. En dag berättade jag för dig om min dröm, vi var hemma hos mig. Du sa att du var den som ville klättra med in, så vi gick ut över gården och fram till järngallret. Vi stannade en stund och lät oss fångas av stämningen på andra sidan. Och så kom impulsen samtidigt till oss båda och vi hävde oss upp över stängslet, klängde lite och så damp vi ner på insidan eller hinsidan, kanske jag kan säga. Först gick vi ett varv bland stenarna – det här är en mycket liten plats, fast den är större inifrån. Vi läste lite bland inskriptionerna och sa, jag minns inte vad. Det var sommar eller förhöst, kanske september och luften var ljum. Vi satte oss ner i gräset invid en av de större stenarna och så satt vi där i något som väl visst var en evighet. Sedan minns jag ingenting, men jag förstår att vi måste ha klättrat ut igen.

Och nu – i det här nuet – tittar jag på de två dikterna av dig som jag citerar i det där inlägget från 2005. Det var Amoroso och Otro. Dikten Otro går ju så här, eller hur?

Otro

Vem skall föreställa

din kropp? Vem blir

blott ett mjukt hölje,

en behållare tömd

på ord och idéer?

Vem skall jag lämna

i bleka gryningen,

fri att undslippa?

I vems gestalt

skall jag åter älska

dig, Kristina?

Inunder den dikten finns en rad av mig: ”Vem ska förställa dig, Jacques, när tiden har gått?”

Och här i bokhyllan i mitt hem i Zagreb har jag samlingen de två dikterna är hämtade ur: 48 dikter från Österlen. På försättsbladet skrev du en gång – kanske rätt mycket senare än den där dagen i gräset vid gravarna: ”Bodil, med riktig tillgivenhet – från Jacques”. Så här:

Igår var Maria och jag på den ”dubbla” balettföreställningen ”Tamni pejzaži” (Mörka landskap) i koreografi av Marjana Krajač och ”Bolero” i Maša Kolars koreografi. Det var premiär och vi hade fått biljetterna av Duilio. När vi kom till HNK spöregnande det och de flesta i entréhallen såg lite jagade och fuktiga ut, men efter en stund i värmen blev allt bättre. Vi hade fått platser på parkett någonstans i mitten, bra platser. Eftersom det är strängt – det blir strängare och strängare – förbjudet att ta bilder under föreställningen tog jag en bild av takkronan för att jag ville ha någon bild att studsa texten som jag tänkte skriva ifrån.

”Tamni pejzaži” var en avskalad och lite kylig föreställning. Dansarna rörde sig ofta med mimad möda över golvet, till en del släpande på varandra eller snarare på varandras kroppar. De var sexton, åtta män och åtta kvinnor. Tre hade vita tröjor, sex hade silvergråa och sju svarta och scenbilden var svartvit. Ibland fick jag intrycket av att de befann sig under vatten, under ett tungt vatten och det bubblade av och till lite luft ur dem mot taket. Dansarna rörde sig enligt hemlighetsfulla och komplicerade mönster, bildade par som löstes upp och återbildades. Jag såg Cristiana med ojämna mellanrum skära över scenen som en svart blixt, fylld av återhållen kompakt styrka. Och jag såg hela tiden var Duilio var, hans omisskännliga klassiska linjer, axlarnas och nackens hållning, det där som gör honom till en absolut dansare. Och jag tog bilder med mitt inre kameraöga. När föreställningen var slut tog jag en verklig bild som tyvärr blev väldigt ”abstrakt”. Jag tror att Duilio är precis i mitten, fast han syns knappast för kameran var mest intresserad av det svarta.

Efter pausen var det dags för ”Bolero” och stämningen blev med ens varmare och uppsluppnare och vi kände igen Ravels toner. Scenbilden var nu svart, varmt sammetssvart och från taket hängde tunna glittrande rep. Lite påminde det om en skog med raka trädstammar. Efter öppningsscenen med tre dansare som kråmande vred sina kroppar i spotlightsskenet strömmade de andra dansarna in och luften började skälva av heta kraftmättade rörelser. Ibland smällde det till i golvet av ett avstamp mot höjden. Jag såg Mutsumi, liten och lätt flyga mot skyn och Duilio rörde sig med återhållen kraft genom ”skogen”. (Det var nog bara jag som såg den där skogen. Det var väl mitt nordiska skogsminne som spökade.) Det sprakade av energi och rörelserna var snabba, vilda och dynamiskt gnistrande. Publiken pulserade med och den höll andan och drog efter andan som ett stort märkligt djur. Efteråt ville applåderna inte upphöra och alla eller nästan alla (man vet ju inte) var rörda och glada. Och jag tog en bild igen. Ni ser Duilio längst ut till höger. Oefterhärmlig också när han bara står.

Sedan var det buffé och mingel och Maria och jag pratade och skålade med Domagoj som ju sköter både biljetter och trivsel på teatern med lugn elegans. Efter en stund kom dansarna: Duilio, Cristiana, Mutsumi och alla de andra och kvällen fick sin avrundning.

På sista tiden – ja, egentligen inte bara den sista – har Londi fått svårare att hålla balansen på golven här och jag har prövat med olika tillfälliga lösningar, som till exempel att låta hennes ”ulltäcken” ambulera från plats till plats alltefter behov, men för några dagar sedan kände jag att vi passerat en gräns. Jag pratade med Đurđica om mattor och om var man skulle kunna hitta passande hundmattor. Och Đurđica pratade med Zora som genast visste på råd: Tepih-land i Novi Zagreb, så idag åkte vi dit och vi rotade och valde och pratade med den utmärkta personalen som gjorde letandet till en fest:

Till slut valde jag tre mattrullar och lät en av männen i affären eller i mattlandet skära av dem på lämpligt sätt. En annan av dem sydde vackra och stabila kantsömmar på mattbitarna.

Vi tittade fascinerat på hur konstfärdigt och raskt han tvinnade trådarna innan han sydde. Och så packades mattorna snyggt och praktiskt.

Fast dessemellan blev jag inbjuden att ta en ”fot-selfie” stående på en matta för att på det viset vara med i en tävling om en underbar weekend, minns inte var, men jag ska skicka in bilden med en historia om livet i Tepih-land, för det har jag lovat. Till sist fick vi mattorna utburna och sedan kom Iliana med bil och plockade upp oss. Vi hamnade mitt i Interliber-trängseln (det är bokmässa här i dessa dagar), men vi var glada ändå och hann berätta många historier.

Hemma bredde jag ut mattorna och Londi placerade sig snart på en av dem som en perfekt tepih-hund. Londi är en hundkloka som förstår sig på nästan allt.