Balettkväll på HNK

Igår var Maria och jag på den ”dubbla” balettföreställningen ”Tamni pejzaži” (Mörka landskap) i koreografi av Marjana Krajač och ”Bolero” i Maša Kolars koreografi. Det var premiär och vi hade fått biljetterna av Duilio. När vi kom till HNK spöregnande det och de flesta i entréhallen såg lite jagade och fuktiga ut, men efter en stund i värmen blev allt bättre. Vi hade fått platser på parkett någonstans i mitten, bra platser. Eftersom det är strängt – det blir strängare och strängare – förbjudet att ta bilder under föreställningen tog jag en bild av takkronan för att jag ville ha någon bild att studsa texten som jag tänkte skriva ifrån.

bild-69

”Tamni pejzaži” var en avskalad och lite kylig föreställning. Dansarna rörde sig ofta med mimad möda över golvet, till en del släpande på varandra eller snarare på varandras kroppar. De var sexton, åtta män och åtta kvinnor. Tre hade vita tröjor, sex hade silvergråa och sju svarta och scenbilden var svartvit. Ibland fick jag intrycket av att de befann sig under vatten, under ett tungt vatten och det bubblade av och till lite luft ur dem mot taket. Dansarna rörde sig enligt hemlighetsfulla och komplicerade mönster, bildade par som löstes upp och återbildades. Jag såg Cristiana med ojämna mellanrum skära över scenen som en svart blixt, fylld av återhållen kompakt styrka. Och jag såg hela tiden var Duilio var, hans omisskännliga klassiska linjer, axlarnas och nackens hållning, det där som gör honom till en absolut dansare. Och jag tog bilder med mitt inre kameraöga. När föreställningen var slut tog jag en verklig bild som tyvärr blev väldigt ”abstrakt”. Jag tror att Duilio är precis i mitten, fast han syns knappast för kameran var mest intresserad av det svarta.

bild1-69

Efter pausen var det dags för ”Bolero” och stämningen blev med ens varmare och uppsluppnare och vi kände igen Ravels toner. Scenbilden var nu svart, varmt sammetssvart och från taket hängde tunna glittrande rep. Lite påminde det om en skog med raka trädstammar. Efter öppningsscenen med tre dansare som kråmande vred sina kroppar i spotlightsskenet strömmade de andra dansarna in och luften började skälva av heta kraftmättade rörelser. Ibland smällde det till i golvet av ett avstamp mot höjden. Jag såg Mutsumi, liten och lätt flyga mot skyn och Duilio rörde sig med återhållen kraft genom ”skogen”. (Det var nog bara jag som såg den där skogen. Det var väl mitt nordiska skogsminne som spökade.) Det sprakade av energi och rörelserna var snabba, vilda och dynamiskt gnistrande. Publiken pulserade med och den höll andan och drog efter andan som ett stort märkligt djur. Efteråt ville applåderna inte upphöra och alla eller nästan alla (man vet ju inte) var rörda och glada. Och jag tog en bild igen. Ni ser Duilio längst ut till höger. Oefterhärmlig också när han bara står.

bild2-69

Sedan var det buffé och mingel och Maria och jag pratade och skålade med Domagoj som ju sköter både biljetter och trivsel på teatern med lugn elegans. Efter en stund kom dansarna: Duilio, Cristiana, Mutsumi och alla de andra och kvällen fick sin avrundning.

bild3-69

Kommentera