Blogg

Efter Londis död har ett tomrum grävts ut i och omkring mig, ett tomrum som inte går att fylla och som jag bara kan försöka hålla klart i linjerna. Men ibland händer det att jag hamnar i en tid långt före hennes, som igår när jag gick med Nilla den där vägen längs Älvasjön. Hjulspåren med den ställvis ganska höga gräsluggen emellan förde mig tillbaka till en tid långt före denna, en tid då jag ännu väntar på att Londi ska födas.

Kakuzo Okakura visar också att tiden inte ligger fast, när han i slutkapitlet av Das Buch vom Tee skriver: In der Religion liegt die Zukunft hinter uns. In der Kunst ist die Gegenwart das Ewige. (I religionen ligger framtiden bakom oss. I konsten är nuet det eviga.)

Jag väljer – åtminstone först – en bild från en av de soliga dagarna, fastän jag egentligen numera tycker bättre om ett mulet Varberg, i alla fall på sommaren, när turismen slår till med brutal kraft och Strandpromenaden och området vid Societetsparken och hamnen är fulla med nöjesmaskiner, högtalarljud och plasttält och trängsel. Visst är det sant att maskinerna står där också under mulna dagar, men de blir liksom mindre grälla då och oväsendet tonas ner. Och visst är det också sant att man – åtminstone delvis – kan titta bort eller söka sig till ensligare platser även under en solskensdag.

Men jag tycker ändå att också turistorter kan ha lite stil. Eller – för att säga det på ett bättre sätt – att de kan låta bli att skrämma bort den naturliga skönheten.

Jag lever i ett sidospår och nyss läste jag Hanna Kralls Hjärterkung och skrev en recension. Här är några rader ur den:

Som Maria Pawlicka inleder hon en kamp för att rädda eller gömma undan dem hon kan. Hon ber en inte ovänligt sinnad präst om hjälp att finna två lägenheter:

”En för dem som inte kan visas upp på gatan… med olämpligt utseende och jiddischaccent… den andra för dem med ett godtagbart utseende och med oklanderlig polska.”

Men prästen dör innan han kan göra något för henne. Och det glesnar i leden, den ena efter den andra försvinner i boskapsvagnar mot lägren eller också tar de en genväg med cyankalium.

Och jag läser långsamt vidare i Das Buch vom Tee av Kakuzo Okaura och lär mig hela tiden nya saker om världen, fastän det inte är första gången jag läser boken. Jag vill nu bjuda er på två korta citat. Det första handlar om dagens (det betyder det tidiga 1900-talets) kines och hans förhållande till teet, sedan ”hans folks långa olycka tagit ifrån honom längtan efter att finna livets mening”:

Er ist modern, das heißt alt und entzaubert geworden. Er hat jenen hohen Glauben an Illusionen verloren, der die ewige Jugend und die Kraft der Dichter und Weisen ausmacht.

(Han har blivit modern, det vill säga gammal och berövad mystiken. Han har förlorat den höga tron på illusioner, som är den eviga ungdomens väsen och diktarnas och de vises kraft.)

I samma kapitel, ”Die Schulen des Tees”, kommer Okakura in på den japanska teceremonin, som är ”die höchste Vollendung des Tee-Ideals”. Här måste han naturligtvis också tala om terummet:

Der Teeraum war eine Oase in der trostlosen Wüste des Daseins, wo müde Wanderer sich treffen konnten, um sich gemeinsam am Quell des Kunstgenusses zu laben. Die Zeremonie war ein improvisiertes Drama, dessen Handlung sich um den Tee, die Blumen und die Malerei wob. Keine Farbe, die den Ton des Raumes störte, kein Klang, der den Rhythmus der Dinge beeinträchtigte, keine Bewegung, die sich in die Harmonie eindrängte, nicht ein Wort, das die Einheit der Umgebung brach: alle Bewegungen einfach und natürlich – das waren die Ziele der Teezeremonie.

(Terummet var en oas i tillvarons tröstlösa öken, där trötta vandrare kunde träffas för att i gemenskap låta sig vederkvickas vid konstnjutningens källa. Ceremonin var ett improviserat drama, vars handling vävdes kring teet, blommorna och måleriet. Ingen färg som störde rummets ton, ingen klang som inkräktade på tingens rytm, ingen rörelse som trängde sig in i harmonin, inte ett ord som bröt mot omgivningens enhet: alla rörelser enkla och naturliga – det var teceremonins mål.)

”Sista kvällen med gänget” kanske man kan kalla det. Nyss satt Vesna, Đurđica och jag på Simpa och drack våra avskedsdrinkar inför sommaren, som gång på gång börjar. Hajdi släpade grenar genom ”parken” och Ivan bar skrattande ut nytt. Vi svettades och berättade underliga historier i mörkret. Detta är verklig sommar – pravo ljeto. Det känns lite märkligt att åka härifrån nu, men i augusti är jag tillbaka. Det känns underligt att det inte finns någon Londi att lämna i Tomas händer, att det inte finns någon Londi att komma tillbaka till. Men natten är mörk och varm och jag har minnena.

Och Ivan skojade bort notan. Vad betalade jag egentligen? Nästan inget. Hur är denna värld möjlig? Varm ligger natten över husen och marken. Det är här jag bor. Det är hit jag vill återvända.

Värmen här gör att nätterna blir till den mest levande tiden. Vi har många grader men jag ska inte räkna dem nu och för övrigt trivs jag med det här vegetativa tillståndet och jag är verkligen en växt på dagen, en rätt så fuktig växt. Men på senkvällarna och nätterna växer sig i stället berättelserna stora. Härom kvällen – vet inte vilken, den har sjunkit in bakom eller under andra kvällar – var jag i Trešnjevka. Ni vet, det där lite slitna körsbärskvarteret.

Gabriella och jag gick till vår rätt nyfunna stambar och satte oss vid ett bord i halvmörkret och beställde in gemišt med hög vattenhalt. Och så rullade samtalet igång. Resor och platser – förgångna och framtida – gled som filmer framför oss, mellan oss. I augusti är det Budapest – framtid då, fastän det ungerska språket ju har så svårt att skapa framtid. Ja, och så blev språket något vi möjligen lite lojt ville undersöka. Jag sa något om det svenska verbet ”begripa” och om att ord som har med det här ganska abstrakta begreppet(!) ”förståelse” att göra ofta har sin början i något väldigt handfast – som ”gripa”. Eller ”comprendere” på italienska som innehåller ”prendere” som ju betyder ”ta”. Då sa Gabriella att det ungerska verbet ”felfog” som i någon mening betyder ”förstå” innehåller elementet ”fog” som betyder ”hålla”. Vi kom fram till att handen är viktig för tanken. Och timmarna gick och jag for hem med taxi vid två-tiden eller senare och taxichauffören pratade om ”vruće” – hett…

Och en annan av dessa kvällar var jag med Vesna på det här speciella tehuset vid Ilica som är inrymt i det som en gång var en berömd skulptris’ ateljé och som nu används som en plats för fattiga eller landsflyktiga konstnärer. Kvällen var en poesikväll med dikter om natten, nocturner, av kroatiska poeter. Dikterna lästes på kroatiska och sedan i sina franska och engelska översättningar. Poeterna var – jag läser dem i ordning ur mitt lilla häfte – Vladimir Vidrić, Antun Gustav Matoš, Miroslav Krleža och Drago Štambuk. Den sista diktens titel Noćni kamen (av Štambuk) betyder ”Nattsten” eller ”Nattlig sten” – kanske ger den en föreställning om kvällen eller natten. Till detta drack vi utvalda teer i tunnhudade mycket små porslinskoppar. Det första var silvervitt och mycket runt i smaken, som att ha en manet i munnen – på ett sätt man kan önska. Det andra var av blekguld, det tredje av gulguld, det fjärde av rött guld. Och allting serverades av en kinesisk landskapsmålare. Och det blev natt och jag tänkte på andra nattdikter, på Eichendorffs Mondnacht, på den där dikten av Stagnelius som slutar eller nästa slutar med Natten är dagens moder… Den unge fransmannen som ledde det hela – utom tehandhavandet – ville att vi skulle förbinda nattdikterna med identitet. Vi gjorde det och samtalade länge och fick veta saker som verkade både nya och urgamla…

Och nu strömmar nattluften in i balkongrummet varm, mjuk och formbar som det silvervita teet. Och jag försöker förstå att Londi inte ligger här under fönstret.

°°

PS Under den senaste veckan har jag placerat två nya texter på studentsajten MojUppsats Båda handlar om kursen Kulturk(r)amp för den här vårterminen:

Kursen Kulturk(r)amp – dess mål centrala frågor och iakttagelser

Upp, humanister uti alla stater!