Nätterna

Värmen här gör att nätterna blir till den mest levande tiden. Vi har många grader men jag ska inte räkna dem nu och för övrigt trivs jag med det här vegetativa tillståndet och jag är verkligen en växt på dagen, en rätt så fuktig växt. Men på senkvällarna och nätterna växer sig i stället berättelserna stora. Härom kvällen – vet inte vilken, den har sjunkit in bakom eller under andra kvällar – var jag i Trešnjevka. Ni vet, det där lite slitna körsbärskvarteret.

bild-76

Gabriella och jag gick till vår rätt nyfunna stambar och satte oss vid ett bord i halvmörkret och beställde in gemišt med hög vattenhalt. Och så rullade samtalet igång. Resor och platser – förgångna och framtida – gled som filmer framför oss, mellan oss. I augusti är det Budapest – framtid då, fastän det ungerska språket ju har så svårt att skapa framtid. Ja, och så blev språket något vi möjligen lite lojt ville undersöka. Jag sa något om det svenska verbet ”begripa” och om att ord som har med det här ganska abstrakta begreppet(!) ”förståelse” att göra ofta har sin början i något väldigt handfast – som ”gripa”. Eller ”comprendere” på italienska som innehåller ”prendere” som ju betyder ”ta”. Då sa Gabriella att det ungerska verbet ”felfog” som i någon mening betyder ”förstå” innehåller elementet ”fog” som betyder ”hålla”. Vi kom fram till att handen är viktig för tanken. Och timmarna gick och jag for hem med taxi vid två-tiden eller senare och taxichauffören pratade om ”vruće” – hett…

Och en annan av dessa kvällar var jag med Vesna på det här speciella tehuset vid Ilica som är inrymt i det som en gång var en berömd skulptris’ ateljé och som nu används som en plats för fattiga eller landsflyktiga konstnärer. Kvällen var en poesikväll med dikter om natten, nocturner, av kroatiska poeter. Dikterna lästes på kroatiska och sedan i sina franska och engelska översättningar. Poeterna var – jag läser dem i ordning ur mitt lilla häfte – Vladimir Vidrić, Antun Gustav Matoš, Miroslav Krleža och Drago Štambuk. Den sista diktens titel Noćni kamen (av Štambuk) betyder ”Nattsten” eller ”Nattlig sten” – kanske ger den en föreställning om kvällen eller natten. Till detta drack vi utvalda teer i tunnhudade mycket små porslinskoppar. Det första var silvervitt och mycket runt i smaken, som att ha en manet i munnen – på ett sätt man kan önska. Det andra var av blekguld, det tredje av gulguld, det fjärde av rött guld. Och allting serverades av en kinesisk landskapsmålare. Och det blev natt och jag tänkte på andra nattdikter, på Eichendorffs Mondnacht, på den där dikten av Stagnelius som slutar eller nästa slutar med Natten är dagens moder… Den unge fransmannen som ledde det hela – utom tehandhavandet – ville att vi skulle förbinda nattdikterna med identitet. Vi gjorde det och samtalade länge och fick veta saker som verkade både nya och urgamla…

Och nu strömmar nattluften in i balkongrummet varm, mjuk och formbar som det silvervita teet. Och jag försöker förstå att Londi inte ligger här under fönstret.

°°

PS Under den senaste veckan har jag placerat två nya texter på studentsajten MojUppsats Båda handlar om kursen Kulturk(r)amp för den här vårterminen:

Kursen Kulturk(r)amp – dess mål centrala frågor och iakttagelser

Upp, humanister uti alla stater!

2 tankar om “Nätterna

  1. Såna nätter. Ett par år sedan som jag var på en plats med natten svart och luften het. Din berättelse väcker en sån stark längtan efter såna nätter. Vi lever så åt helsicke här och tanken lever inte som där. Som jag vet att den gör där hettan väcker natten.

  2. Ja, Anneli, det här är väl lite människovänligare trakter, även om kanske en och annan får lite nog av hettan ibland. (Inte jag.)

Kommentera