Blogg

Vincent van Gogh, honom känner vi alla till. Vi har sett de allvarsamma rödhåriga självporträtten, hans stilleben med solrosor, den ”buckliga” kyrkan i Auvers-sur-Oise, de gyllene sädesfälten under sensommarhimlens blåhet, de krumma broarna, de knotiga träden, stjärnorna som virvlar och dansar över vågiga natthimlar, den där såningsmannen framför eldklotet vid horisonten, det ljusa nattliga kaféet i gränden…Vi bär allesammans hans målningar med oss på vår väg och om man smiter förbi honom märker man det och det är detsamma som att inte gå förbi.

Och nu finns filmen Loving Vincent av Dorota Kobiela och Hugh Welchman, en film som återger delar av konstnärens liv genom målningar gjorda av 125 konstnärer (har jag läst) som följer hans sätt att måla. Filmen har en berättelse och i den rör vi oss kring slutet av van Goghs liv och tiden efteråt i spekulationerna kring varför och hur han dog så ung. Den vill jag inte återge, för jag tappade tidigt tråden även om Vesna berättat intrigen några kvällar innan. Jag nöjde mig med att veta att det fanns en historia och att vem som helst – även jag själv – kan ta reda på dess förlopp om det skulle finnas någon sådan där önskan att veta. I stället satt jag där bredvid Gabi i halvmörkret på Kino Europa och lät mig föras genom bilderna över färgerna och de borstiga penseldragen. Jag gjorde en resa över ansikten och landskap och himlar. Och jag tänkte på det som jag tror var denne konstnärs sorger och kamp, men jag lät de böljande färgerna få slutordet.

Medan jag tittade på filmen smygfotograferade jag då och då – det är något jag har svårt att låta bli – särskilda ögonblick, ofta lite för sent och hela tiden ganska fumligt eftersom jag blir fumlig när jag gör något jag tror eller vet är förbjudet. Så av de bilderna blev det en annan film som är ganska olika det jag såg, ett slags bakvänt stapplande och bleknad följeslagare till det som visades. Det man ser bäst är egentligen ”skalet”, Kino Europas vackra interiör. Kanske hade Vincent tyckt om dessa väggar.

Afrika seglar ännu som ett moln av ljus och mörker högt över mitt huvud och på mitt överkast ser två giraffer varandra över ”axlarna” och de fyra pärlhönorna i hörnen verkar söka efter vägar utanför tyget, men jag är ändå tillbaka här i mitt Sigečica-liv. Nyss satt Đurđica och jag hemma hos Vesna och drack bosniskt kaffe tillrett enligt nästan – ja, nästan för källvattnet fattades och kaffet var inte nymalt – alla konstens regler. Nej, Vesna är inte från Bosnien, men hon har lärt sig laga detta kaffe och hon har den rätta servisen och hon hade dagen till ära köpt rahat lokum på Union.

Så vi satt där vid hennes skrangliga men nyreparerade brandgula bord och drack kaffe och åt de söta bitarna av rahat lokum och berättade historier för varandra. Vid våra fötter låg den urgamla hunden Lola som saknar den urgamla katten som dog vid jul. Och det var över ett år sedan Londi levde. Vi talade om det fantastiska geniet Nikola Tesla, men inte egentligen om hans uppfinningar utan om hans fria själ och hans vänskap med den indiske filosofen Swami Vivekananda. Vi talade om kelterna och om etruskerna och om Vincent van Gogh och hans svåra liv och stora konstnärsskap och om att det nu går en film om honom på Kino Europa som heter ”Loving Vincent”. Vesna har sett den och den går ännu här, så jag hoppas jag inte glömmer att se den. Och så var vi tillbaka hos Tesla men min tanke slet sig till Vítězslav Nezvals dikt ”Hymnen om Edison”, den elektricitetshymn som Tesla så lätt får mig att tänka på och som jag tror handlar om honom också.

Och nu får jag höra det underliga och skrämmande att någon alldeles nyss blivit skjuten på Rapska, kanske medan jag gick hem längs en annan del av den gatan.

I dessa dagar efter hemkomsten till Zagreb tänker jag ibland på Siegfried i Niebelungensagan. Han hade ju badat i den av honom dödade drakens blod och blivit osårbar och förstod också fåglarnas språk. Men så fanns det där stället mellan skulderbladen som lindlövet täckt under badet, men det lämnar jag åt sidan, kanske fanns det inget lindlöv och allt som hände sedan var nog bara påhittat. Jag tänker på detta för att jag har badat i Afrikas sol och blivit osårbar mot den kroatiska vintern, som ligger och ruvar i det grå dagsljuset. Jag märker att jag ännu efter en vecka har solen och det mänskliga vimlet kvar i mig. Ingen tyngd finns och jag har en annan ansiktsfärg än andra vintrar här. Och kanske skulle jag förstå pärlhönornas språk om jag träffade någon av dem nu. Och den stoftfyllda och vid någon oförsiktig rörelse rykande soffan vid väggen till Rudolfs granny house är en plats mina tankar gärna sätter sig i och blicken svävar bort mot den höga rufsiga palmen och Simon ligger där i hörnet och Rudolf letar efter något inne i rummet…

Innan jag åkte till Sydafrika fick jag vid flera tillfällen av européer höra att Sydafrika inte är det riktiga Afrika och att det nästan bara bor vita där. Jag svarade något om att jag inte var säker på att Sydafrika inte var det riktiga Afrika och någon gång citerade jag det Rudolf sagt om att Sydafrika är många länder. Ja, och nu har jag varit där och jag är ganska säker på att Sydafrika är en del av Afrika och tänker jag efter så mötte jag nog fler svarta än vita, men så tänker jag på juldagen och den unga kazakiskans berättelse om hennes rasliga inordning vid ankomsten till landet och då blir allting ganska svävande.

Och jag tänker också på något jag var med om i Sverige för tolv eller tretton år sedan, då jag genom en amerikansk väninna träffade en professor från Namibia. Jag ger er ett litet avsnitt från min beskrivning av denna episod:

På hemvägen pratade jag ganska mycket med Annelie. Hon berättade om sig själv och om Namibia. ”Jag känner mig aldrig så vit som när jag är i Europa eller Holland”, sade hon. Ja, jag hade ju också väntat mig att hon skulle vara svart, när Anne sade att en professor från Namibia skulle vara med på resan. Annelie är av tysk-norsk härstamning och hon är en tredje generationens namibier. Jag frågade vilket hennes första språk var; hon kunde inte riktigt svara på det: ”Tyska eller afrikaans”, sade hon lite dröjande. Hemma hade de mest talat tyska när hon var barn och skolspråket hade varit afrikaans för hennes del. Idag är engelska undervisningsspråk i skolorna. Och på universitetet i Windhoek undervisar hon på engelska. Hon sade att många lärare i skolorna inte kan engelska något vidare bra, så det blir ibland lite konstigt, afrikaans smyger sig in här och där och det gör de olika inhemska språken, som till exempel oshivambo och herero, också. När Annelie talar afrikaans i Holland (hon har varit där ett par gånger), så tycker folk först att det låter roligt, men sedan reagerar många med ovilja – ”Vad är det för ett förfärligt kolonialspråk du talar?” Och när hon säger att hon är från Namibia känner hon tydligt av blickarna hon får, att hon har fel färg.