Afrika seglar ännu som ett moln av ljus och mörker högt över mitt huvud och på mitt överkast ser två giraffer varandra över ”axlarna” och de fyra pärlhönorna i hörnen verkar söka efter vägar utanför tyget, men jag är ändå tillbaka här i mitt Sigečica-liv. Nyss satt Đurđica och jag hemma hos Vesna och drack bosniskt kaffe tillrett enligt nästan – ja, nästan för källvattnet fattades och kaffet var inte nymalt – alla konstens regler. Nej, Vesna är inte från Bosnien, men hon har lärt sig laga detta kaffe och hon har den rätta servisen och hon hade dagen till ära köpt rahat lokum på Union.
Så vi satt där vid hennes skrangliga men nyreparerade brandgula bord och drack kaffe och åt de söta bitarna av rahat lokum och berättade historier för varandra. Vid våra fötter låg den urgamla hunden Lola som saknar den urgamla katten som dog vid jul. Och det var över ett år sedan Londi levde. Vi talade om det fantastiska geniet Nikola Tesla, men inte egentligen om hans uppfinningar utan om hans fria själ och hans vänskap med den indiske filosofen Swami Vivekananda. Vi talade om kelterna och om etruskerna och om Vincent van Gogh och hans svåra liv och stora konstnärsskap och om att det nu går en film om honom på Kino Europa som heter ”Loving Vincent”. Vesna har sett den och den går ännu här, så jag hoppas jag inte glömmer att se den. Och så var vi tillbaka hos Tesla men min tanke slet sig till Vítězslav Nezvals dikt ”Hymnen om Edison”, den elektricitetshymn som Tesla så lätt får mig att tänka på och som jag tror handlar om honom också.
Och nu får jag höra det underliga och skrämmande att någon alldeles nyss blivit skjuten på Rapska, kanske medan jag gick hem längs en annan del av den gatan.