På italienska finns det något som heter ”il mal d’Africa” och efter hemkomsten har flera av mina italienska vänner här i Zagreb frågat mig om jag känner av detta tillstånd, denna längtan. Och jag svarar ”sì”, för det är ju något särskilt med Afrika, som ger att även det flyktigaste möte med denna ändlösa kontinent ett svindlande och samtidigt bindande djup. Så igår kväll befann jag mig, redan för andra gången sedan jag återvände hem, på stadens enda afrikanska restaurang. I onsdags var jag där med Toma och tog ett glas vin strax före stängningsdags. Vi pratade med en av de två nigerianska ägarna och tittade på matsedeln och jag tänkte att hit vill jag igen. Och igår var jag där och åt med min ungerska väninna Gabi som jag delat många spännande upplevelser med både i Vojvodina och Ungern. Vi beställde rätter med ingredienser som på svenska verkar heta jams, maniok och okra.
Framför oss hade vi en karta över Afrika och när jag försökte beskriva resan söderut – eller åt sydost – från Kapstaden till Hidden Valley märkte jag ännu en gång hur nästan skrämmande stort Afrika är och att det alltid är hur långt som helst dit man ska. Ja, försök att uthärda om jag verkar galen, det finns obeskrivliga sammanhang.
Och jag såg ut över lokalen som är ganska liten och smygtog i ett mycket stillsamt ögonblick en bild eller två. Jag kommer att komma tillbaka för här finns spår av något som jag förlorade ur sikte när jag lämnade Afrika. Afrika är ett stort varmt nu som knappt får plats i sig självt.
