Vincent van Gogh, honom känner vi alla till. Vi har sett de allvarsamma rödhåriga självporträtten, hans stilleben med solrosor, den ”buckliga” kyrkan i Auvers-sur-Oise, de gyllene sädesfälten under sensommarhimlens blåhet, de krumma broarna, de knotiga träden, stjärnorna som virvlar och dansar över vågiga natthimlar, den där såningsmannen framför eldklotet vid horisonten, det ljusa nattliga kaféet i gränden…Vi bär allesammans hans målningar med oss på vår väg och om man smiter förbi honom märker man det och det är detsamma som att inte gå förbi.
Och nu finns filmen Loving Vincent av Dorota Kobiela och Hugh Welchman, en film som återger delar av konstnärens liv genom målningar gjorda av 125 konstnärer (har jag läst) som följer hans sätt att måla. Filmen har en berättelse och i den rör vi oss kring slutet av van Goghs liv och tiden efteråt i spekulationerna kring varför och hur han dog så ung. Den vill jag inte återge, för jag tappade tidigt tråden även om Vesna berättat intrigen några kvällar innan. Jag nöjde mig med att veta att det fanns en historia och att vem som helst – även jag själv – kan ta reda på dess förlopp om det skulle finnas någon sådan där önskan att veta. I stället satt jag där bredvid Gabi i halvmörkret på Kino Europa och lät mig föras genom bilderna över färgerna och de borstiga penseldragen. Jag gjorde en resa över ansikten och landskap och himlar. Och jag tänkte på det som jag tror var denne konstnärs sorger och kamp, men jag lät de böljande färgerna få slutordet.
Medan jag tittade på filmen smygfotograferade jag då och då – det är något jag har svårt att låta bli – särskilda ögonblick, ofta lite för sent och hela tiden ganska fumligt eftersom jag blir fumlig när jag gör något jag tror eller vet är förbjudet. Så av de bilderna blev det en annan film som är ganska olika det jag såg, ett slags bakvänt stapplande och bleknad följeslagare till det som visades. Det man ser bäst är egentligen ”skalet”, Kino Europas vackra interiör. Kanske hade Vincent tyckt om dessa väggar.