Min afrikanska rustning

I dessa dagar efter hemkomsten till Zagreb tänker jag ibland på Siegfried i Niebelungensagan. Han hade ju badat i den av honom dödade drakens blod och blivit osårbar och förstod också fåglarnas språk. Men så fanns det där stället mellan skulderbladen som lindlövet täckt under badet, men det lämnar jag åt sidan, kanske fanns det inget lindlöv och allt som hände sedan var nog bara påhittat. Jag tänker på detta för att jag har badat i Afrikas sol och blivit osårbar mot den kroatiska vintern, som ligger och ruvar i det grå dagsljuset. Jag märker att jag ännu efter en vecka har solen och det mänskliga vimlet kvar i mig. Ingen tyngd finns och jag har en annan ansiktsfärg än andra vintrar här. Och kanske skulle jag förstå pärlhönornas språk om jag träffade någon av dem nu. Och den stoftfyllda och vid någon oförsiktig rörelse rykande soffan vid väggen till Rudolfs granny house är en plats mina tankar gärna sätter sig i och blicken svävar bort mot den höga rufsiga palmen och Simon ligger där i hörnet och Rudolf letar efter något inne i rummet…

3IMG_9594

1IMG_9374

2IMG_9210

2 tankar om “Min afrikanska rustning

  1. ”Och kanske skulle jag förstå pärlhönornas språk om jag träffade någon av dem nu”…Ha ha ha du har ju humor. Mejla mig jag har en personlig fråga till dig du har ju min adress!

Kommentera