Innan jag åkte till Sydafrika fick jag vid flera tillfällen av européer höra att Sydafrika inte är det riktiga Afrika och att det nästan bara bor vita där. Jag svarade något om att jag inte var säker på att Sydafrika inte var det riktiga Afrika och någon gång citerade jag det Rudolf sagt om att Sydafrika är många länder. Ja, och nu har jag varit där och jag är ganska säker på att Sydafrika är en del av Afrika och tänker jag efter så mötte jag nog fler svarta än vita, men så tänker jag på juldagen och den unga kazakiskans berättelse om hennes rasliga inordning vid ankomsten till landet och då blir allting ganska svävande.
Och jag tänker också på något jag var med om i Sverige för tolv eller tretton år sedan, då jag genom en amerikansk väninna träffade en professor från Namibia. Jag ger er ett litet avsnitt från min beskrivning av denna episod:
På hemvägen pratade jag ganska mycket med Annelie. Hon berättade om sig själv och om Namibia. ”Jag känner mig aldrig så vit som när jag är i Europa eller Holland”, sade hon. Ja, jag hade ju också väntat mig att hon skulle vara svart, när Anne sade att en professor från Namibia skulle vara med på resan. Annelie är av tysk-norsk härstamning och hon är en tredje generationens namibier. Jag frågade vilket hennes första språk var; hon kunde inte riktigt svara på det: ”Tyska eller afrikaans”, sade hon lite dröjande. Hemma hade de mest talat tyska när hon var barn och skolspråket hade varit afrikaans för hennes del. Idag är engelska undervisningsspråk i skolorna. Och på universitetet i Windhoek undervisar hon på engelska. Hon sade att många lärare i skolorna inte kan engelska något vidare bra, så det blir ibland lite konstigt, afrikaans smyger sig in här och där och det gör de olika inhemska språken, som till exempel oshivambo och herero, också. När Annelie talar afrikaans i Holland (hon har varit där ett par gånger), så tycker folk först att det låter roligt, men sedan reagerar många med ovilja – ”Vad är det för ett förfärligt kolonialspråk du talar?” Och när hon säger att hon är från Namibia känner hon tydligt av blickarna hon får, att hon har fel färg.