Blogg

Försiktigt, jag rör mig mycket försiktigt, för det här är den sista hela månaden som Londi var i livet förra året. Nyss såg jag en gammal svart labrador. Den eller hon, jag tror det var en hon, nosade bland löven på marken, rörde sig så där kraftfullt och lite klumpigt som Londi gjorde som gammal. Det var från spårvagnsfönstret jag såg den lilla scenen och jag kände att den var farlig för mig. Jag kan när som helst förvandlas till pulver, tänkte jag. Och så sköt jag bort tanken på den där förfärliga händelsen som inträffade dagen innan Londi dog och som jag tror var början till hennes slut. Jag vet inte när jag ska kunna berätta den eller alls om jag kommer att kunna det. Kanske ska jag inte göra det, för det hjälper ju ingen. Fortfarande är mitt liv indelat i det som hände när Londi levde och det som hänt efteråt, fast linjen börjar – på grund av brister i minnet – att bli mindre skarp. Hade jag det här lilla blåa paraplyet när Londi levde? Jag tror inte det, men jag är inte säker, jag vet bara att jag köpte det av en gatuförsäljare i Trieste en regnig dag.

Innan jag gick in alldeles nyss, tog jag en bild på mitt balkongrumsfönster. Det ser ganska dystert ut en dag som denna, men det är bättre inifrån. Sådana här bilder har jag tagit förr, men då fanns alltid Londi i den där hemvärlden med mig. Jag korsar på olika sätt gränsen mellan före och efter så många som jag kan i hopp om att den på något vis ska suddas ut. Det är när jag oförberedd möter det där snittet genom tillvaron, som jag blir rädd för att plötsligt bli till pulver.

När jag var ung – eller ja, i alla fall i en annan ålder än den här – tyckte jag mycket om att lära mig saker, inte minst nya språk och jag var också ganska stolt över att jag kunde rätt många.

För sju år sedan – i en annan epok av mitt liv – kom jag hit till Zagreb och en sak jag tänkte så där i början var att jag borde försöka lära mig kroatiska så fort som möjligt. Det blev inte så eller så var det just fort som inte var så möjligt. Åren gick och det nya språket växte mycket långsamt och ibland hände det att jag tappade också det jag nyss hade haft. Jag skyllde på olika saker – för lite tid, för mycket jobb, min ålder, för mycket pratande på diverse andra språk, ingen disciplin, glömska.

På senare tid – på allra senaste tid – har jag börjat tänka en ny tanke, en tanke som både skrämmer och lugnar. Varför ska jag lära mig något nu i den här åldern? För att det är användbart på ålderdomshemmet eller efter döden? Vad ska nya erfarenheter vara bra för och vad kommer jag att hantera bättre genom dem? Och vad är det förresten för värdefullt med att kunna – för en stund kunna – ytterligare ett språk? Fast här måste jag väl bromsa lite – på ett vardagligt plan vore det väl både behändigt och trevligt om min kroatiska vore lite bättre? Jo. Men om jag vrider lite på saken, så går det kanske att se ett annat slags fördel med min skrangliga kroatiska. Förr var jag ju som sagt stolt över att jag hade lätt för att lära mig nya språk. Nu är det plötsligt inte lätt, vilket betyder att jag inte längre har den här gåvan eller förmågan. Och nu tänker jag att jag kanske lär mig något annat och möjligen betydelsefullare, nämligen ödmjukhet. Ja, det satt långt inne och kanske lär jag mig inte det heller, men jag lär mig något om min oförmåga och jag lär mig att leva med den, med medvetandet om den. Jag är inte längre ”duktig” och jag kan le åt det. Och jag ska inte ”bli” något, bara leva i det som är. Nej, detta är inte någon sorgsen text, detta är bara ett försök att sortera mina tankar, ett försök att förstå mig själv.

Någon gång på eftermiddagen åkte jag in till stan för att uträtta några halvtråkiga ärenden. Jag gjorde väl det mesta, men så i ett av mig själv obevakat ögonblick steg jag plötsligt på elvans spårvagn mot Črnomerec. När jag satt mig – ja, det fanns några lediga sittplatser trots lördagens trängsel – på en plats med ansiktet vänt i färdriktningen, tänkte jag något om att jag ville åka båt. Jag ville färdas längs Ilica och följa den sedan länge försvunna flodens krökar. Och jag ville fara ända ut i naturen. En stund blundade jag för att känna flodslingorna genom spårvagnens krängningar. När jag öppnade ögon såg jag just porten till Živi Atelje försvinna till höger. Ja, det är sedan sommaren mitt kinesiska te- och poesiställe. Kanske kan jag åka ända till Črnomerec, tänkte jag. Ja, varför inte? Jag kom förbi Sveti Duh, där Duilio en gång bodde. Så lätt passerar man alltså den helige ande. Jag vet inte om jag ska tycka att det är märkligt.

Så öppnade sig med ens en vidsträckt plats och alla steg av, jag med. Jag klev ut på en gräsplätt med några spridda träd. Det var särskilt ett med helt röda löv som drog mina blickar till sig. En lönn? En platan? Vet inte, tittade inte tillräckligt noga. Jag såg bara skönheten.

Jag stod där en stund och tittade ömsom upp i det flammande lövverket ömsom bort mot Medvednicas varmt gulgröna sluttningar. Nej, jag visste inte vad jag gjorde där, men jag visste att det var bra att jag var där. Novemberdagarna håller på ett krympa ihop till något försvinnande litet, så det gäller att uppehålla sig i deras gyllene kärna. Så länge den finns.