Blogg

bli till pulver

Försiktigt, jag rör mig mycket försiktigt, för det här är den sista hela månaden som Londi var i livet förra året. Nyss såg jag en gammal svart labrador. Den eller hon, jag tror det var en hon, nosade bland löven på marken, rörde sig så där kraftfullt och lite klumpigt som Londi gjorde som gammal. Det var från spårvagnsfönstret jag såg den lilla scenen och jag kände att den var farlig för mig. Jag kan när som helst förvandlas till pulver, tänkte jag. Och så sköt jag bort tanken på den där förfärliga händelsen som inträffade dagen innan Londi dog och som jag tror var början till hennes slut. Jag vet inte när jag ska kunna berätta den eller alls om jag kommer att kunna det. Kanske ska jag inte göra det, för det hjälper ju ingen. Fortfarande är mitt liv indelat i det som hände när Londi levde och det som hänt efteråt, fast linjen börjar – på grund av brister i minnet – att bli mindre skarp. Hade jag det här lilla blåa paraplyet när Londi levde? Jag tror inte det, men jag är inte säker, jag vet bara att jag köpte det av en gatuförsäljare i Trieste en regnig dag.

1IMG_8755

Innan jag gick in alldeles nyss, tog jag en bild på mitt balkongrumsfönster. Det ser ganska dystert ut en dag som denna, men det är bättre inifrån. Sådana här bilder har jag tagit förr, men då fanns alltid Londi i den där hemvärlden med mig. Jag korsar på olika sätt gränsen mellan före och efter så många som jag kan i hopp om att den på något vis ska suddas ut. Det är när jag oförberedd möter det där snittet genom tillvaron, som jag blir rädd för att plötsligt bli till pulver.

Jag sorterar mina tankar

När jag var ung – eller ja, i alla fall i en annan ålder än den här – tyckte jag mycket om att lära mig saker, inte minst nya språk och jag var också ganska stolt över att jag kunde rätt många.

För sju år sedan – i en annan epok av mitt liv – kom jag hit till Zagreb och en sak jag tänkte så där i början var att jag borde försöka lära mig kroatiska så fort som möjligt. Det blev inte så eller så var det just fort som inte var så möjligt. Åren gick och det nya språket växte mycket långsamt och ibland hände det att jag tappade också det jag nyss hade haft. Jag skyllde på olika saker – för lite tid, för mycket jobb, min ålder, för mycket pratande på diverse andra språk, ingen disciplin, glömska.

På senare tid – på allra senaste tid – har jag börjat tänka en ny tanke, en tanke som både skrämmer och lugnar. Varför ska jag lära mig något nu i den här åldern? För att det är användbart på ålderdomshemmet eller efter döden? Vad ska nya erfarenheter vara bra för och vad kommer jag att hantera bättre genom dem? Och vad är det förresten för värdefullt med att kunna – för en stund kunna – ytterligare ett språk? Fast här måste jag väl bromsa lite – på ett vardagligt plan vore det väl både behändigt och trevligt om min kroatiska vore lite bättre? Jo. Men om jag vrider lite på saken, så går det kanske att se ett annat slags fördel med min skrangliga kroatiska. Förr var jag ju som sagt stolt över att jag hade lätt för att lära mig nya språk. Nu är det plötsligt inte lätt, vilket betyder att jag inte längre har den här gåvan eller förmågan. Och nu tänker jag att jag kanske lär mig något annat och möjligen betydelsefullare, nämligen ödmjukhet. Ja, det satt långt inne och kanske lär jag mig inte det heller, men jag lär mig något om min oförmåga och jag lär mig att leva med den, med medvetandet om den. Jag är inte längre ”duktig” och jag kan le åt det. Och jag ska inte ”bli” något, bara leva i det som är. Nej, detta är inte någon sorgsen text, detta är bara ett försök att sortera mina tankar, ett försök att förstå mig själv.

1IMG_8740

Sempre caro

Inatt kom höstrusket och jag hörde regnet piska mot rutan och vinden rycka i något som satt löst. Och morgonen är våt och grå och verkar inte gömma på någon verklig dag, så jag vänder blicken mot annat, mot en bok jag läste vid sommarens början, det var "Sempre caro" av Marcello Fois. Texten skrev jag i juni och jag antar att den publicerats i Hufvudstadsbladet. Det är ingen riktig recension och jag hade tänkt mig att den kunde få placeras under tidningens rubrik ”Plock&Fynd”, men om det blev så vet jag inte.

1IMG_8753

Är en roman som kom ut 1999 gammal? Inte om den är bra. Och vad betyder förresten ”gammal”? Marcello Fois’ roman ”Sempre caro” kom 1999 och översattes till svenska 2001 av Helena Monti och fick av någon titeln ”Den försvunne fåraherden”. I recensionerna beskrivs den som en kriminalroman. En fåraherde i det inre av Sardinien anklagas för att ha stulit sju lamm. Han är oskyldig men tiden är slutet av 1800-talet och rätten till rättvisan är nästan helt i händerna på de rika och besuttna. Zenobi Sanna väljer att fly ut i vildmarken trots att han inte begått något brott. Men i denna värld finns också advokaten, poeten och poesiälskaren Bustianu Satta och det är egentligen han som är romanens huvudperson och då inte främst för det han gör utan för den han är. Det inträffar två mord och misstankarna tätnar kring Zenobi men Bustianu kämpar med stor ihärdighet för honom och i slutet bestraffas de skyldiga och Zenobi kan gifta sig med sin Sisinnia. Zenobi och Sisinnia är tecknade som ett slags nästan genomskinliga änglagestalter, överjordiskt vackra, medan Bustianu är en människa som kommer nära oss och som vi vill vara med, även om han kanske inte alltid skulle vilja vara med oss. Han är ädel men också lurig och tjurig när det faller sig så i hans själ. Han är en enstöring som ofta söker avskildheten ute under himlen, sommar som vinter, och han vandrar gärna längs stigarna med blicken riktad mot de omgivande karga sluttningarna och han kallar sina ensamma promenader för ”sempre caro” som ju är de första orden i poeten Giacomo Leopardis dikt ”L’infinito” som på svenska har fått titeln ”Det oändliga” och som i Anders Österlings översättning lyder så här:

Kär var mig alltid denna öde kulle

och denna häck, som delvis utestänger

min blick från landets horisont i fjärran.

Men då jag sitter där i lugn betraktan

det händer stundom, att min tanke skapar

gränslösa rymder på den andra sidan,

ett djup av övermänsklig ro och tystnad,

i vilket hjärtat snart ej mer förfäras.

Och hör jag vinden susa där i snåret,

jag jämför nu oändlighetens stillhet

med denna röst: då minns jag evigheten

och döda tider och den tid som lever

i suset av ett ögonblick. På så vis

i det omätliga min tanke drunknar,

och i det havet kan jag ljuvt förlisa.

Romanen är ett porträtt av Bustianu, ett porträtt som hela tiden växer och vinner nya nyanser. Den är också en beskrivning av det sardiska landskapet: torkan, hettan och kölden på en klippig ö som vänder sig inåt och inte utåt mot havet, en uråldrig kontinent. Men ovanför och bortom allt detta är romanen en hyllning till Leopardi genom dikten ”Det oändliga” som finns som en till hälften dold underström i varje kapitel utom i det första och det sista där diktens röst blir tydlig. På första sidan finns ett citat av diktens första rad och de sista orden i boken är hämtade ur slutraden i dikten. Med den här romanen visar Fois att Leopardi lever än, fastän många av oss trott att han slutade leva i början av 1800-talet.

Eftermiddagen skänkte jag mig

(Jag måste nog först tacka solen för att den ännu skiner in på mitt bord medan jag skriver det här.)

Förmiddagen gick i arbetets tecken, kanske lite väl argt och sammanbitet, men jaja, jag fick en del gjort. Enda avbrottet var en kaffe på Simpa i bästa sällskap, men sedan upp igen och slåss med texterna, både mina och andras. Är det kanske det som är mitt egentliga yrke eller kall, detta att brottas med texter?

Eftermiddagen skänkte jag mig. Jag for in till stan och knatade uppför alla trapporna till Gornji grad (Övre staden). Solen däruppe lyste med en ljus och betvingande mildhet, allt rörde den vid och husen stod sövda och eviga i solgreppet omslutna av det där ljusblåa som nog är himlen. Och här och där vilade en vit lite fjunig molnslöja.

Rätt länge strövade jag runt i den där parken snett bakom det vita tornet Lotrščak; Park Grič heter den nog. Jag läste lite på en skylt om de medeltida gravarna där, men inget hittade in i minnet mer än en vag känsla av att de nog är någon annanstans. Ja, och så tänkte jag något om att det är här man mäter temperaturen i Zagreb, är det varmt här, så får resten försöka känna åtminstone något liknande. Ett av husen, ett smäckert ljusgult hus nära kanten, påminner mig alltid – med rätt eller orätt – lite om den byggnad som Italienska institutet i Stockholm är inrymt i.

1IMG_8743

Huset är så tunt att man nog måste ha sängarna på längden, om det nu finns sängar där inne. Om man tittar ut från muren alldeles invid detta hus har man en vacker utsikt, en ögats flykt över en sänka, bort mot en ståtlig byggnad i vitt och gult i som jag inte vet något om. Det må vara mig förlåtet.

2IMG_8745

Jag vänder blicken in mot parken igen. Idag är jag er fotograf och er lite drömska Reiseleiterin. Alla har rätt att avvika. Ett av husen tittar lite speciellt på oss. Ja, det med ögat.

3IMG_8746

Så lämnar jag parken och kommer ut på Ulica Antuna Gustava Matoša, en gata som är benämnd efter en författare med ett kort och dramatiskt liv och ett – i alla fall på bilderna jag har sett – romantiskt utseende. En av hans dikter heter ”Utjeha kose”, ”Hårets tröst” – en sådan titel väcker nyfikenhet. Men jag svänger in i en trång gränd som för nerför en trappa, Kapucinske stube, och stannar upp just där trappan börjar. Och där har vi det där ståtliga för mig så okända huset igen, lika vackert som nyss.

4IMG_8747

Och sista bilden som er fotograf nu vill visa er är tagen från den lilla ”terrassen” ovanför kaféet Palainovka vid Ilirski trg. Ja, ni ser det ni ser. Träd, lönnar kanske, och tegeltak och den där tunna lätta blåheten. Skänker kanske lika mycket tröst som håret i dikten…

5IMG_8751

Novemberdagens gyllene kärna

Någon gång på eftermiddagen åkte jag in till stan för att uträtta några halvtråkiga ärenden. Jag gjorde väl det mesta, men så i ett av mig själv obevakat ögonblick steg jag plötsligt på elvans spårvagn mot Črnomerec. När jag satt mig – ja, det fanns några lediga sittplatser trots lördagens trängsel – på en plats med ansiktet vänt i färdriktningen, tänkte jag något om att jag ville åka båt. Jag ville färdas längs Ilica och följa den sedan länge försvunna flodens krökar. Och jag ville fara ända ut i naturen. En stund blundade jag för att känna flodslingorna genom spårvagnens krängningar. När jag öppnade ögon såg jag just porten till Živi Atelje försvinna till höger. Ja, det är sedan sommaren mitt kinesiska te- och poesiställe. Kanske kan jag åka ända till Črnomerec, tänkte jag. Ja, varför inte? Jag kom förbi Sveti Duh, där Duilio en gång bodde. Så lätt passerar man alltså den helige ande. Jag vet inte om jag ska tycka att det är märkligt.

Så öppnade sig med ens en vidsträckt plats och alla steg av, jag med. Jag klev ut på en gräsplätt med några spridda träd. Det var särskilt ett med helt röda löv som drog mina blickar till sig. En lönn? En platan? Vet inte, tittade inte tillräckligt noga. Jag såg bara skönheten.

1IMG_8732

Jag stod där en stund och tittade ömsom upp i det flammande lövverket ömsom bort mot Medvednicas varmt gulgröna sluttningar. Nej, jag visste inte vad jag gjorde där, men jag visste att det var bra att jag var där. Novemberdagarna håller på ett krympa ihop till något försvinnande litet, så det gäller att uppehålla sig i deras gyllene kärna. Så länge den finns.