Blogg

Idag har jag nog tråkat ut Miki, för jag har inte riktigt räckt till för honom, så nu ska jag tråka ut er lite också. När jag kom hem efter dagens lektioner var jag rätt trött och dagens tredje hundrunda blev inte tillräckligt lång eller rolig för Miki, det märkte jag när vi kom in sedan. Han hoppade omkring och försökte slita ner allt som stack ut på något sätt från hyllor, stolar och bord. Och så bet han mig i fötterna, när jag försökte gå igenom några studenttexter och efter en stund fick jag nog och han åkte ut i hallen och hamnade bakom en stängd dörr. Efter kanske en kvart släppte jag ut eller in honom igen och bland det första – nej, inte det allra första, först visade han sig lite lagom skamsen under ett tiotal sekunder – han gjorde var att hoppa på mig och bita mig lekfullt i händerna och sedan i fötterna. Jag försökte förklara för honom att jag måste arbeta, men ville inte förstå, så det blev hallen igen. Arresten varade i en kvart och sedan öppnade jag dörren och nu tyckte han det var klokast att inte hoppa och bitas. En liten stund senare gick vi som belöning till Miki en ordentlig eller i alla fall ganska ordentlig snöpromenad och han träffade någon mindre hund som han hälsade på och så fick han springa och hämta pinnar i ett till hälften inhägnat område nedanför platsen där Rapska mynnar ut i Folnegovićeva. Och så hem igen och nu belönade jag mig med en lur på soffan och Miki accepterade och la sig vid fotändan och såg fin ut.

Och nu har vi ätit och jag har skrivit och förberett lite saker, Miki har åkt ut i hallen en gång till, men han kom tillbaka lugn. Så nu är det strax dags för dagens femte snörunda. Jag måste hitta några bättre pinnar än dem jag hade under eftermiddagen. Helst någon rejäl käpp, så att Miki får något att släpa på.

Kvällen är lugn och Miki varken biter mig i fötterna eller försöker dra ner något från stolar eller bord. Han är trött efter en dag med mycket lek och spring i parken med de stora hundarna. Hajdi, två andra schäfrar och en smidig kamphund av något slag var med i lekarna och Miki var på ett märkligt sätt alltid snabbast. Nå, kanske är jag lite partisk men i så fall vet jag inte om det.

Nu har Miki tagit fram sitt lite farbroderliga allvarsansikte och han sitter lugn och tänker. Och jag har äntligen kommit in i Benedict Wells’ roman Ensamhetens slut. Det tog tid, jag fick gå över sju broar och fem berg innan jag äntligen hittade nyckeln till boken, som legat här sedan före jul, tror jag. Länge var det Stasiuks roman Östern som hindrade mig utan att jag egentligen kom igång med att läsa den heller förrän alldeles nyligen. Jag har helt enkelt haft en period av lässvårigheter. Ibland släpper böcker inte in mig i sig. Men nu är jag inne i den här och jag tänker genom det jag läser på hur minnet fungerar, hur det döljer och släpper fram enligt svårbegripliga rytmer. Jag läser om hur tiden viks fram och tillbaka runt en stor förlust eller katastrof. Och jag ser och häpnar över hur stort och allvarligt allt är eller en gång var i barndomen. Jag har inte läst särskilt många sidor än, men jag ser att den lovar något, den här boken.

Egentligen hinner eller orkar jag inte skriva något här idag men något driver ändå på mig, så jag ska visa lite av Mikis och min morgon, eftersom jag tog några (suddiga) bilder då. Som nästan överallt i Europa i dessa dagar är det förtvivlat kallt här nu och det betyder att vi inte kan sitta i Simpas uterum om jag dricker kaffe med Đurđica på morgonen. I stället sitter vi inne i röken och karlträngseln. Och Miki sitter uppe på bänken med oss, det får han för Hana.

Bakom oss var tv:n på med någon sport och Miki vred då och då intresserat på huvudet åt det hållet, fast han blev inte lika ivrig som han varit hemma hos oss någon halvtimme tidigare, när det dök upp ett kort program om träning av polishundar. Då stod den lille krullige på bakbenen med framtassarna på hyllkanten framför tv:n och stirrade alldeles tyst och nästan paralyserad in i bilden.

På Simpa var han lugn och låg eller satt mest och spanade efter dem flyttade på sig i rummet eller kom in eller gick ut.

Det är polarvinter ute och nordostvinden tjuter och öser vassa snöflisor över den som vågar sig ut och det gör ju Miki och jag förstås, han är ju en hund från vägarna och dessutom kan han vika in öronen när vinden blir för hård. Lite mer inomhus än vanligt har vi detta till trots varit under dagen som gått och ändå har han inte vänt upp och ner på lägenheten. Och han uppförde sig exemplariskt när flyktingarna från förläggningen i Dugave kom hit till oss under eftermiddagen för en svensklektion, ja, det är en liten volontärsyssla jag skaffat mig. De är från Afghanistan och Iran och våra hjälpspråk är farsi, tyska och engelska, inget av dem fungerar egentligen på allvar, men som små snören att hålla sig i i obegripligheternas dunkel duger de gott.

Nu är det kväll och det känns som om dagen varit god och jag är glad att vi har ett hem med värme för ute ylar en släkting till sjoroon, den mongoliska vinden som Petra Hůlová lärde mig om i den underbara romanen ”Allt detta tillhör mig” och jag tänker: allt detta tillhör mig.

Londi behövde jag aldrig uppfostra, hon uppfostrade sig själv, labradorer gör gärna det och Londi var ovanligt bra på att vara labrador, så jag vet egentligen ingenting om hur man uppfostrar en hund. Och nu har jag fått något att bita i. Miki är liten och snäll, men rätt som det är vill han bestämma hur vi ska leva. Fram till en viss gräns kan ju detta gå bra, jag är inte någon anhängare av stenhård disciplin eller av någon absolut rangordning mellan människa och hund. Det lärde jag mig av Londi. I alla fall är det så att Miki ibland går över den gräns som jag har dragit upp lite suddigt i tanken. Det är iskallt ute så jag orkar inte vara ute mer än ett par timmar om dagen och det saknas liksom en timme för att han ska vara lite urladdad när han kommer in. Ofta leker han snällt med pumporna och käppen, men ibland grips han av vildhet. Nu den här eftermiddagen var jag lite trött, eftersom jag kom sent i säng igår och morgonen blev tidig, så jag tänkte ta mig en lur på soffan. Jag la mig till rätta och drog en filt över mig och Miki hoppade upp bredvid mig och allt var egentligen bra tills han efter några minuter tröttnade på att ligga fint vid fotändan. Han började med att bita mig i fötterna och sedan flög han upp i nacken på mig och nafsade till, nej, det gjorde inte ont, men hur sover man när en hund nafsar en än här än där? Jag satte mig upp och sa till honom att sluta, men han gav sig inte. Vi brottades en stund men så kände jag att det räckte, så jag tog honom i nackskinnet och slängde ut honom i hallen och stängde dörren. Efter en liten stund gläntade jag på dörren och han gled in och la sig undergivet – skenbart undergivet – vid mina fötter. Jag klappade honom och allt verkade bra, så jag la mig på soffan igen. Men knappt hade jag dragit på mig filten, så var Miki där och slet av den och sedan hoppade han upp och bet mig i fötterna. Ut med honom i hallen igen. Tillbaka in, ångerfull – skenbart. Nytt varv på soffan – ut igen. In igen ångerfull, upp på soffan fortfarande spak, men bara skenbart, så väldigt skenbart.

Ut igen. Och så vidare. Jag gav upp sovandet och tog fram dammsugaren och städade av lägenheten. Miki såg lite förskräckt ut, men bara lite, en spännande blandning av måttlig förskräckthet och glad nyfikenhet lyste ur honom. Efter städningen var det dags för promenad, ut i snön och kylan! Världen är stor och spännande. Och Miki är ganska liten men beredd på allt.