När jag var ung – eller ja, i alla fall i en annan ålder än den här – tyckte jag mycket om att lära mig saker, inte minst nya språk och jag var också ganska stolt över att jag kunde rätt många.
För sju år sedan – i en annan epok av mitt liv – kom jag hit till Zagreb och en sak jag tänkte så där i början var att jag borde försöka lära mig kroatiska så fort som möjligt. Det blev inte så eller så var det just fort som inte var så möjligt. Åren gick och det nya språket växte mycket långsamt och ibland hände det att jag tappade också det jag nyss hade haft. Jag skyllde på olika saker – för lite tid, för mycket jobb, min ålder, för mycket pratande på diverse andra språk, ingen disciplin, glömska.
På senare tid – på allra senaste tid – har jag börjat tänka en ny tanke, en tanke som både skrämmer och lugnar. Varför ska jag lära mig något nu i den här åldern? För att det är användbart på ålderdomshemmet eller efter döden? Vad ska nya erfarenheter vara bra för och vad kommer jag att hantera bättre genom dem? Och vad är det förresten för värdefullt med att kunna – för en stund kunna – ytterligare ett språk? Fast här måste jag väl bromsa lite – på ett vardagligt plan vore det väl både behändigt och trevligt om min kroatiska vore lite bättre? Jo. Men om jag vrider lite på saken, så går det kanske att se ett annat slags fördel med min skrangliga kroatiska. Förr var jag ju som sagt stolt över att jag hade lätt för att lära mig nya språk. Nu är det plötsligt inte lätt, vilket betyder att jag inte längre har den här gåvan eller förmågan. Och nu tänker jag att jag kanske lär mig något annat och möjligen betydelsefullare, nämligen ödmjukhet. Ja, det satt långt inne och kanske lär jag mig inte det heller, men jag lär mig något om min oförmåga och jag lär mig att leva med den, med medvetandet om den. Jag är inte längre ”duktig” och jag kan le åt det. Och jag ska inte ”bli” något, bara leva i det som är. Nej, detta är inte någon sorgsen text, detta är bara ett försök att sortera mina tankar, ett försök att förstå mig själv.
