Försiktigt, jag rör mig mycket försiktigt, för det här är den sista hela månaden som Londi var i livet förra året. Nyss såg jag en gammal svart labrador. Den eller hon, jag tror det var en hon, nosade bland löven på marken, rörde sig så där kraftfullt och lite klumpigt som Londi gjorde som gammal. Det var från spårvagnsfönstret jag såg den lilla scenen och jag kände att den var farlig för mig. Jag kan när som helst förvandlas till pulver, tänkte jag. Och så sköt jag bort tanken på den där förfärliga händelsen som inträffade dagen innan Londi dog och som jag tror var början till hennes slut. Jag vet inte när jag ska kunna berätta den eller alls om jag kommer att kunna det. Kanske ska jag inte göra det, för det hjälper ju ingen. Fortfarande är mitt liv indelat i det som hände när Londi levde och det som hänt efteråt, fast linjen börjar – på grund av brister i minnet – att bli mindre skarp. Hade jag det här lilla blåa paraplyet när Londi levde? Jag tror inte det, men jag är inte säker, jag vet bara att jag köpte det av en gatuförsäljare i Trieste en regnig dag.
Innan jag gick in alldeles nyss, tog jag en bild på mitt balkongrumsfönster. Det ser ganska dystert ut en dag som denna, men det är bättre inifrån. Sådana här bilder har jag tagit förr, men då fanns alltid Londi i den där hemvärlden med mig. Jag korsar på olika sätt gränsen mellan före och efter så många som jag kan i hopp om att den på något vis ska suddas ut. Det är när jag oförberedd möter det där snittet genom tillvaron, som jag blir rädd för att plötsligt bli till pulver.