Någon gång på eftermiddagen åkte jag in till stan för att uträtta några halvtråkiga ärenden. Jag gjorde väl det mesta, men så i ett av mig själv obevakat ögonblick steg jag plötsligt på elvans spårvagn mot Črnomerec. När jag satt mig – ja, det fanns några lediga sittplatser trots lördagens trängsel – på en plats med ansiktet vänt i färdriktningen, tänkte jag något om att jag ville åka båt. Jag ville färdas längs Ilica och följa den sedan länge försvunna flodens krökar. Och jag ville fara ända ut i naturen. En stund blundade jag för att känna flodslingorna genom spårvagnens krängningar. När jag öppnade ögon såg jag just porten till Živi Atelje försvinna till höger. Ja, det är sedan sommaren mitt kinesiska te- och poesiställe. Kanske kan jag åka ända till Črnomerec, tänkte jag. Ja, varför inte? Jag kom förbi Sveti Duh, där Duilio en gång bodde. Så lätt passerar man alltså den helige ande. Jag vet inte om jag ska tycka att det är märkligt.
Så öppnade sig med ens en vidsträckt plats och alla steg av, jag med. Jag klev ut på en gräsplätt med några spridda träd. Det var särskilt ett med helt röda löv som drog mina blickar till sig. En lönn? En platan? Vet inte, tittade inte tillräckligt noga. Jag såg bara skönheten.
Jag stod där en stund och tittade ömsom upp i det flammande lövverket ömsom bort mot Medvednicas varmt gulgröna sluttningar. Nej, jag visste inte vad jag gjorde där, men jag visste att det var bra att jag var där. Novemberdagarna håller på ett krympa ihop till något försvinnande litet, så det gäller att uppehålla sig i deras gyllene kärna. Så länge den finns.