Är det tiden på året som gör att jag så ofta förlorar kontakten med marken och i stället åtminstone i tanken rör mig bland luftlagren? Eller är det de här klara kvällarna som bara är skenbart kalla?
Marken verkar utan betydelse utom spårvagnsspåren då som talar sitt blanka utsträckta språk. De talar om att nå och åter nå. Och den försvinnande spårvagnen är blå och i skyn balanserar månen – som kanske är alldeles rund – på de susande ledningarna. Och jag tänker inte vilja eller önska något som går att få.