Blogg

Oktober är så vacker, har så mycket guld och så blåa himlar. Jag går från Marijans grönsakshandel med mandariner och blåa druvor i påsen. Ett tag stannar jag vid början av ”livada” (”ängen”) och ser på trädkronornas färger och följer med blicken solens breda penseldrag över gräset. Jag tar en bild av harmonin, fastän jag vet att någonting, det allra viktigaste, fattas. Ja, det är den där svarta lite smårunda varelsen med den glada svansen som inte är där. Inte ens under tårpilen längst bort i hörnet kan jag söka henne. Kvar är hålet.

Härom dagen – ja, det mesta hände väl just ”härom dagen”, det är ett lagom avstånd till något man vill berätta, ungefär som att en bra 1800-talsroman bör utspela sig ungefär 60 år före den tidpunkt då nedskrivandet sker – gick jag längs Tkalčićeva med och utan mål. I handväskan hade jag Lutan och ärren av Danilo Kiš och en utskrift av den serbiska originaltexten av berättelsen Jurij Golec från denna samling. Solen sken och försvann bakom tunna vita moln enligt en nyckfull rytm. Strax innan Tkalčićeva slutar vara gågata stannade jag till och tog med min mobil en bild av ett mäktigt gult hus med bruna fönsterramar och vackra sirliga ornament. Jag tyckte mig aldrig ha sett det huset förut och ändå kände jag så väl igen den lilla vingården alldeles bakom och ovanför det, den där vinodlingen som jag har hört att den ger så och så många liter per år och att ägarna dricker upp det mesta av vinet därifrån själva. Eller minns jag lite luddigt nu? Möjligt. När jag nått ända fram till det gula huset tittade jag in genom en springa i den omgivande täta häcken och märkte då att huset är obebott eller i alla fall inte märkbart bebott. Detta trots att det ser väl bibehållet och omskött ut. Eller vad säger ni? Kanske det väntar på någon.

Nå, jag gick förbi huset och korsade den där svängen som Tkalčićeva gör när den går över i Mikloušićeva och smet ”in” på baren i hörnan där. Jag valde en solig plats och slog mig ner och beställde mitt kaffe. Vid bordet bredvid mitt satt en man och drack Karlovačko och framme vid gatan satt ett franskt (tror jag) par och drack något öl de också. Jag slog upp min bok och bredde ut mina papper och tänkte svallande tankar om att Danilo Kiš är en stor författare som förtjänar det absolut bästa av översättare och förläggare. En svindlande stor författare. Och min blick blir simmig och jag ”minns” den där eftermiddagen i en av parkerna i Paris, jag var tjugo och han då, enligt vad ”i dati anagrafici” säger, trettionio. Och nu läser jag hans texter genom ett bitvis ganska immigt glas. Men ibland rycker jag bindeln från ögonen:

Sanduk je bio podignut na podijum u jednoj od grobljanskih aleja pod velikim platanom. Na širem delu poklopca nalazio se četvrtast prozor, kao na kakvoj osobnoj Nojevoj barci koja će preneti telo putnika na čvrsto kopno večnosti. Na poklopcu su bila pričvršćena sjajna metalna slova: "Jurij Golec, 1923-1982", kao kakav idealno sažet podatak za Jüdische Enzyklopädie.

Ja, Jurij Golec’ kista står där på ett podium under en platan i en allé – nej detta är ingen översättning, bara en liten vägledning. Kistan jämförs med Noaks ark, ja, men så kommer det viktigaste, detta att ”Jurij Golec, 1923-1982” är som en underbart förtätad upplysning för ”Jüdische Enzyklopädie”.

Eller jag kunde ha valt det där stycket om kung David i stället för det är kanske ännu vackrare…

To bejaše dalek odjek Davidova glasa koji je dopirao do nas iz mraka istorije i vremena; ono što je jedan nadahnut i nesrećan pesnik napisao pre nekih tri hiljade godina, evo, još nam prodire u srce kao nož i melem.

Det handlar alltså om kung Davids ord som ännu genom årtusendena tränger sig fram till oss in i våra hjärtan ”som kniv och balsam”.

Det var mörkt och märkligt varmt och vinden for ryckvis genom allén. Löv virvlade ner och det susade i trädkronorna. Iva och jag hade bestämt att vi skulle ses just där Rapska mynnar ut i Držićeva. Jag nådde mötesplatsen men såg ingen Iva så jag gick några steg mot den stora bullrande korsningen mellan Vukovarska och Držićeva. Det var ju från det hållet hon skulle komma. Strax efteråt fick jag syn på en nunna som – i svart dräkt och med vit bård på doket – kom ut från kyrkan. Vi möttes och kort därpå kastade jag en blick bakåt över axeln efter henne och såg hur vinden tog tag i hennes svarta kjolar. Tyget fladdrade och jag tänkte något vilset om en berättelse om en nunna i vindens våld i en allé utan slut. Jag stannade till lite obeslutsam men så vände jag och gick tillbaka till Rapska och svängde in på gatan. Iva skickade ungefär samtidigt ett meddelande om att hon var utanför skolan i början av gatan. När hon kom emot mig berättade hon först av allt om nunnan i allén, om hur vinden tagit tag i hennes svarta dräkt och hur de hade mötts och hur nunnan kanske blivit skrämd och vänt om. Jag berättade en liknande historia för Iva och vi blev båda lite skakade och vi förstod inte hur vi hade kunnat vara osynliga för varandra medan vi båda var där och såg nunnan i vinden.

Nej, detta är ingen spökhistoria, allt är sant och just så obegripligt som livet självt. Och jag tror att den här nattliga tågfönsterbilden från en begravningsplats någonstans vid Travnik i Bosnien kan passa lika bra som bilden på nunnan i allén som jag inte tog.

Jag berättar lite om igår eftermiddag, då ingenting särskilt hände. Jag satt på en bänk vid lekplatsen nära det gröna bakom ”Patriotens hus”, där jag förr var så ofta med Londi. Med mig hade jag Lutan och ärren av Danilo Kiš. Luften var varm, solen sken nästan het och himlen var mycket hög och blå, högblå.

Just när jag slagit upp den rätta sidan i min bok kommer en gammal kvinna med kryckor fram till min bänk och frågar om platsen bredvid mig är ledig. Jag svarar att den är det och hon sätter sig lite omständligt efter att först lite valhänt ha gillrat upp kryckorna mot bänkens ryggstöd. Och så sitter vi där, var och en i sin värld. Jag stiger in i berättelsen ”Maratonlöparen” och blir snart tagen av den hastighet som den kanske alltför snabbe maratonlöparen håller. Vassklädda fält susar förbi med ett knastrande ljud, uppförsbackar övervinns som om de lutat nedför, dimmor löses upp och gör stegen snabbare. Så fastnar min blick på ett ställe som ser ut så här. Ja, det är inneslutet i en parentes:

(Han tänker på de andra som nu flåsande klättrar upp i den sista backen i hjärtat av skogen och får syn på hans fotspår i leran.)

Jag ser med ens att fotspåret blivit till ett sådant där fossilt avtryck i berggrunden, likt märket efter en trilobit kanske. Så långt före de andra har maratonlöparen alltså förirrat sig i den här berättelsen, tänker jag förskräckt och kastar en blick på kvinnan bredvid mig för att se om det kan vara sant. Hennes halvslutna ögon avslöjar emellertid ingenting.