Blogg

Torsdagen är den dag då jag kommer hem senast från mitt arbete och nu är det november, så hemvägen för genom mörker. Jag går inte längre längs den lilla stigen som korsar Krčka ulica när jag tar mig till Miramarska. I stället följer jag en asfalterad och nästan överdrivet belyst gångväg den första biten bort från filosofiska fakulteten.

Ikväll var det andra gången jag gick den vägen sedan höstmörkret kom och jag blev varse signaler om att året efter Londis död snart kommer att rundas. Det var den här vägen jag gick dagen innan hon dog. Jag är i förra årets sista fas. Ända fram till jullovet gick jag den här vägen och två dagar före julaftonen inföll hennes dödsdag. Och längs den här trottoaren gick jag.

Det skymmer för blicken och jag vet inte hur jag ska berätta det här. Jag minns att det var så kallt och mörkt när hon dog. Och jag kunde inte hjälpa henne. Vissa dagar, vissa kvällar ännu så här långt efteråt – fast är det länge sedan? – står jag inför hennes död som inför ett nu. Och jag blir rädd för himlen och rymden. Så står jag då plötsligt där på hållplatsen vid Držićeva och ser månen upphängd på natthimlen och spårvagnsspåren som pekar mot evigheten. Och jag tänker på min oerhörda förlust.

Solen skiner, det är helgdag, alla helgons dag, men min e-postlåda är full med studenttexter som jag borde rätta och kommentera så snart som möjligt, för sedan kommer ju andra och åter andra. Men eftersom jag är jag så blockeras aktiviteten först av en barriär av motstånd och olust inför arbetet. Jag tänker något grinigt om att jag borde ha börjat igår och så snärjer lättjan in mig i tankar om att jag kanske skulle kunna göra allt ”lite senare”. Jag går fram till fönstret, öppnar det och känner lite på luften. Gräset blinkar i olika gröntoner upp mot mig och jag tänker att jag kanske skulle kunna börja med en runda kring kvarteret…

Var är förresten alla grannarna? Bänkarna i parken är tomma. Har alla gått eller åkt till kyrkogården? En lite strängare del av mig undrar om jag behöver veta det. Nej. Jag sätter mig rak i ryggen på stolen och öppnar den första texten. Och då händer något: jag byter fas och andning och är plötsligt till min överraskning en ivrig läsare. Jag läser om hur någon på ett komplicerat sätt tvättar en bil, hur någon annan går till läkaren och hur en tredje beskriver hur en kaffebryggare används. Ja, de har fått vardagslivet som ämne för sina texter. Och jag läser nyfiket och ganska fort och känner mig med ens privilegierad som får vara med om alla dessa situationer och tankegångar. Jag finner en poetisk text om hur någon hänger tvätt på balkongen under en sommarnatt, en annan om en liten pojke som vaknar i sin säng full av förväntan inför en förmiddag med mormor på lekplatsen och en om en ung kvinna som sitter under flammande rödgula träd i parken en höstdag efter ett just överståndet tandläkarbesök. Det svåraste man kan skriva om på ett främmande språk är, tror jag, just vardagslivet med alla dess självklart hemtama gömslen och vrår. Hur finner man de främmande orden för det och hur vet man att man kan lita på dem, att man kan göra dem till sina? Hur hittar man vägen till en text som visar att livet finns just här? Sådant bör nog räknas in bland de ting som ingår i det omöjligas konst.

Just nu när oktober bryter sig igenom sin gräns och blir till november, händer något kanske liknande med mig: Jag arbetar och gör tusen saker, det ramlar in texter från alla håll, jag brottas med rader av lektionsplaneringar, recensionerna som borde varit färdiga hänger i luften i rummet halvgjorda och jag klättrar och klänger upp och ner, fram och tillbaka som en mycket underlig ekorre och jonglerar ändå med ölglas och tekoppar in i sena kvällar och jag går på bio och hittar nya resmål och jag lovar att ja, jag ska hjälpa till med det och det och det. Hyperaktiviteten och utmattningen brottas segt, utan vinnare. Jag försöker sträcka ut mig inne i huvudet, men det blir trångt.

Fast för ikväll får det räcka, även om det inte alls är sent. Jag stiger ut ur mig själv och tar fram en bild att vila i. För det är sant att i en bild kan man vila, om man finner den rätta. Här är den:

Den föreställer en stenmur och ett på ett vackert och milt sätt slitet hus i Karlovac. Nej, inget förfall, bara märken efter dagarnas och vindarnas gång, märken som lämnats av livet och regnet. Kvällssolens strålar smeker huset och muren och himlen har lätta bulliga moln mellan sig och jorden. Och gräset i bildens undre del är saftigt och grönt och utanför nedanför flyter floden Kupa makligt och bredbent. Och jag fäster blicken på det enda uppslagna fönstret och tänker att där innanför skulle jag kunna vara och se ut över floden och drömma och glömma allt som varit. Och förlita mig på att inget ska ske.

Vi gick omkring ganska länge och rätt planlöst bland vattenfallen i Rastoke och någonstans vid ett av fallen frågade Toma mig eller ingen: Varför dras människor så till fallande vatten? Nej, det var nog ingen fråga och jag svarade inte utan sade/lade i stället något annat liksom bredvid ”frågan”: Det bästa ögonblicket är sekunden före fallet, som här där vi står just nu. Allt verkar stilla och vi känner inte till någonting om avgrunden, störtningen.

Eller så vet vi det fast på ett sätt som om vi trodde att vi hade vägen tillbaka upp i vår hand. Just den här punkten där allt ännu är vågrätt och stillsamt är så hisnande genom sitt – skenbara – lugn. Inte minst för de sorglösa små böljornas skull…

Ställer vi oss i stället nedanför eller vid sidan av fallet är allting förfluten tid. Höjdpunkten är förbi och allt är bara brus och sorl och vitskummande vattenkaskader. Vackert men förbi.