Från sagans Rastoke kom vi fram emot kvällen till verklighetens Karlovac – men hur verkligt är egentligen Karlovac? Det var tredje gången jag mera på riktigt gick runt i staden och jag tänkte på att jag under mina tidigare besök aldrig lyckats få något grepp om den. Ändå vet jag sedan rätt länge något om den stjärnformade stadsplanen. Staden uppfördes som ett slags befästningsanläggning i slutet av 1500-talet för att skydda Habsburgarriket mot osmansk invasion. Lite påminner dess struktur om det friulanska Palmanovas, fast Palmanova verkar mindre grönt och mer påtagligt stjärnformigt ännu idag. Detta sagt utifrån min intuitiva upplevelse av de båda städerna.
En annan sak som präglar Karlovac är floderna. När man går omkring korsar man gång på gång breda vatten. Fyra floder flyter genom staden: Korana, Mrežnica, Kupa och Dobra. En tredje sak är allt det gröna: flodbankar, gamla vallgravsområden? och parker. Ögat blir liksom mätt och sömnigt av allt detta betande i grönskan. Det fjärde är tomheten, ja, det är ofta tomt på torgen, längs gatorna och i grönområdena. Marken i staden känns vidsträckt och avstånden förlänger sig själva under blicken. Det femte är det milda förfallet. Vad menar jag då med ”milt” här? Många av byggnaderna i de centrala delarna är vackra och mäktiga men mycket slitna och även skadade av det senaste kriget och förfallet pågår stillsamt och åtminstone till synes oavvändbart. Och ändå är det inte svårt att tycka om staden och kanske till och med hitta ett slags hemkänsla i prången och skrymslena vid ändpunkterna av de slitna gatorna bland de trötta husen med sin flagnande puts.
Staden andas ro med långa jämna andetag och ett slags hemligt sjudande liv verkar pågå i dess bakgator och bakom gardinerna i husen med de kroknande takåsarna. Hur verkligt är Karlovac? Staden tycks leva i en djupare fåra av tillvaron och i mig har många frågor om den väckts. I stället för den förtätade verklighet, man ibland pratar om när man vill betona intensitet hos något, verkar något motsatt finnas här: ett slags förtunning och spridning, något som rinner in genom alla hål och skapar ett nät eller en spröd helhet.
Förlåt, jag märker att jag åtminstone delvis talar i gåtor, men jag kommer tyvärr inte närmare något sant här. Jag vet bara att jag måste tillbaka.
Bilderna här återger glimtar från Tomas och min rundvandring: ett hörn av Trg bana Josipa Jelačića med den ortodoxa kyrkan, en trött gata i de centrala delarna, en vacker husrad invid det som jag tror är en före detta vallgrav, en blick längs Kupa och till sist samma hörn som i början men ur en annan vinkel.
