Blogg

Gråväder med tunna kanske växande ljusstrimmor, men gråväder. Jag sitter i balkongrummet och rotar bland lektionsförberedelser. Nyss ryckte jag till över chocken att se att platsen under fönstret där Londi brukade ”ligga sida” är tom, inget småsnarkande eller hundsuckande hörs heller. Ibland glömmer jag att jag lever i tiden efter. Tanken går hjälplöst steglöst vidare till Bosnien, kanske var Londi egentligen en bosnisk hund. Bosnien är ett land som lockar och oroar. Dess öde är så skört och hotat. Landet sitter i Republika Srpskas käftar även om områdena RS tagit eller på orättmätiga grunder fått också är Bosnien. Inifrån tärs Bosnien även av saudiska rikedomar och maktanspråk, av erövring genom fotsida svarta dräkter, dolda ansikten och mycket pengar. Ibland hör jag någon här säga att ”Bosnien är magen”. Vad betyder det? Ur ett kroatiskt eller även ett jugoslaviskt perspektiv kan det väl betyda att det ligger inne i mitten, men jag har en känsla av att det betyder något annat också. Flera av mina vänner här säger att de slutat resa till Bosnien för att de vill ha de vackra minnena från andra tider kvar. Eftersom jag inte har några minnen av Bosnien från andra tider kan jag inte säga något till svar, fast jag vet att för mig är Bosnien ännu fyllt av lockelser. Här levde de milda bogumilerna (jag tror i alla fall att de hade en särskild mildhet och tro är tro) med sin egensinniga icke-hierarkiska kristendom. Här skulpterade de – och kanske andra möjligen glömda folk också – fram sina stećci, dessa märkliga ”stenskepp” eller sarkofager i det svindlande vackra karga landskapet. Nej, stećci är inga skepp men de liksom färdas över jordklotet – en millimeter vart tusende år. Inga segel. Och inte är stećci några sarkofager, men ljudet från ordet passar. Floderna skär ringlande genom gröna vilda berg. Skräpet i vattenkanten kommer från sena tider och ska försvinna igen.

Före mina senaste två resor upp och ner genom landet hade jag flera gånger hört talas om Jajce, men det som sades nådde inte riktigt in, ibland har jag ingen föreställningsförmåga alls. Fast en sak jag läste behöll jag som en overklig hemlighet. I Jajce finns ruinerna av ett Mithrastempel – en plats för mithrasmysterier. Under bussresan mot Sarajevo upptäckte jag plötsligt att jag var i Jajce, fast jag tog inga bilder för allt var för överraskande och hastigt. På hemvägen däremot var jag bättre förberedd.

Jag spände blicken när vi for in mot staden över bron över Vrbas och jag tog snabbt några bilder och raderade sedan av misstag alla utom en. Ingen bra bild, men man ser landskapets härliga linjer, borgen uppe på en av höjderna, vattenfallet, en av moskéerna, grönskan. Här rinner Pliva in i Vrbas, här trängs de gröna kullarna runt klyftorna och vattnen. Här har människor levt i tusentals år. Hit vill jag komma tillbaka. Här måste jag sätta ner mina fötter på marken.

Veckan som gick har bågnat av händelser, rika möten och hisnande märkvärdigheter (en profetisk dikt av Zagajewski gav både E och mig andnöd), men ändå har jag inte riktigt återvänt hem från min bosniska resa, som i tiden finns inlindad i veckan före allt detta. Jag tittar på bilder – ja, jag tog så många! – och försöker foga samman dem med mina stackato-anteckningar från resorna ner och upp. Nu tittar jag på den här bilden och lägger den här textsnutten intill:

hisnande utsikter, x kör extra fort när det är speciellt vackert, Banja Luka 17.15, floden, små moskéer, träminaret(!), shoppingcentra, ortodoxa kyrkor, Banja Luka stopp 17.35 (tog tid att komma in i staden visst)

Den exakta punkten i texten är den här: ”floden, små moskéer”. Detta även om minareten här är ganska hög, men moskén strax utanför bilden är liten. Jag vet det och den jag såg dessförinnan är det också. Det är sådana här små bondhusmoskéer, som mitt hjärta klappar för och helst ska minareterna i min drömvärld förstås vara av brunt trä. Taken på de två husen här invid den väg jag färdades längs – särskilt då det till höger – har samma utseende som taken på moskéerna jag talar om.

Detta är ett hörn av Banja Luka som tydligen har undkommit den etniska rensningen. Jag begrundar detta och sveper med blicken över de gröna kullarna runt omkring och jag ser också att det verkligen växer pilar vid Vrbas. Och jag undrar om jag kanske kan gå in i bilden som i den där kinesiska sagan. Jag vet var jag vill vara.

Vrbas, du min ringlande slingrande flodvän, får jag fråga dig något som jag inte frågar människor? Du svarar nog inte men kanske lyssnar du och jag säger därför på prov: Är jag påverkad av mitt liv?

Och du, min flod, kluckar och skrattar och vet så väl att frågan är både meningslös och dum eller bara ett försök att åstadkomma en meander som vill likna dina rundade slängar. Med en liten nypa snusförnuft isläppt, så det fräser till så smått i vattnet, som alltid är så där grönkallt. (Och jag visar denna flodbild och behöver inga svar.)

Efter Londis död har jag aktat mig mycket noga för att ge mig ut på stan eller någon annanstans för att bara flanera omkring. Ett sådant strövande riskerar att komma alltför nära det som Londi och jag hade tillsammans. Numera brukar jag se till att ha ett mål – människor jag ska träffa eller bestämda saker jag ska göra. Men så idag – jag tänkte mig visst inte för och solen sken så vackert – klev jag bara på spårvagnen mot centrum utan att veta något särskilt om vart jag skulle.

När jag så fann mig gående längs Opatovina märkte jag att jag var ensam, ensam på det där förlorade sättet, ingen Londi gick bredvid mig. Jag kände att en cirkel brutits, för med Londi levde jag i den cirkulära tiden, där man inte behöver ha något mål, där allting står och är. Husen omkring mig var vackert och mjukt solbelysta, men världen stupade brant strax utanför mitt synfält.

Jag insåg att jag numera är tvingad att ha mål för mitt gående. Fast vad är det för mål jag pratar om – framför mig finns en väg som för bort.