Blogg

I den femte årstiden

Bodil Z 4 kommentarer

Människorna här går nu genom dagar i den femte årstiden. Ljuset är mjukt och trädens löv gör guld av det och luften är mild och vid dagens höjdpunkt varm.

1IMG_8931

Jag sitter på Simpa med Đurđica efter en runda till Marijans grönsaksaffär. Hon säger att hon vill vara fri att vandra genom världen, fri från alla nationella tillhörigheter, fri att korsa alla gränser. Jag säger inte emot för att det inte finns något att säga emot detta. Så blir Hajdi orolig och Đurđica måste ge sig av, men jag sitter kvar och låter tankarna vandra stödda av träden i ”parken”. Jag tänker på hur jag under gårdagen kämpat så hårt och liksom trubbigt med min recension av Antal Szerbs Resa i Månljus, denna glänsande vackra roman som talar så besvärjande om människans omöjliga vandring från mörker till mörker. Innanför låg ju hela tiden minnet av Danilo Kiš, hans Lutan och ärren, och jag kände att detta nog inte var rätt mot Antal Szerbs roman, men vad kunde det ändra?

Min tanke går också till något annat från igår kväll, den går till de där timmarna på Klub Botaničar, då Vesna och jag lyssnade på Goran Blažević, som till fots tagit sig flyktingarnas väg från Syrien och hit. Han sa att det svåraste i början varit hundflockarna, men att han sedan funnit en lösning på problemet, en franciskansk lösning: i stället för att hota dem eller slåss med käppar, valde han mildhetens väg och efter det var det ingen hund som gav sig på honom mer.

språkliga föroreningar

Bodil Z 2 kommentarer

Igår råkade jag läsa en egendomlig eller snarare motbjudande text från svt. Rubriken såg ut så här:

Välkänd svensk kulturprofil anklagas för övergrepp

Texten talar sedan om övergreppen men utan att komma till förövarens identitet, fast man kommer snubblande nära när man i slutet säger så här:

Mannen har nära koppling till den svenska kulturvärlden och särskilt den litterära. Därtill har han också varit ledare för en klubb med en central roll för Stockholms kulturliv. Enligt Dagens Nyheter skall hans beteende också varit välkänt bland många i branschen sedan 1980-talet.

Jag antar att de här slutraderna för en insatt grupp är helt transparenta, men för dem som inte tillhör denna grupp, för oss som inte ingår i denna grupp, är detta bara mummel och antydningar.

Till sist läser jag under rubriken ”Så arbetar vi på SVT Nyheter” bland annat detta:

Vi ska bedriva nyhetsarbetet så att människor uppfattar oss som trovärdiga. Vi gör noggrann research och ställer krav på oss själva att hålla en balanserad ton i vår presentation. Det ska gå att lita på SVT.

Jaha, svt:s medarbetare vill uppfattas som trovärdiga. Det låter redan lite slirigt eller som om man kanske egentligen borde uppfatta dem som skumma, men närmast komiskt blir det att läsa att man på svt ”ställer krav på [sig] själva att hålla en balanserad ton i [sin] presentation”. Jag frestas att fråga om det ofta är svårt att behärska sig när det gäller den balanserade tonen.

Men framför allt vill jag ställa den här frågan: Hur uttrycker sig dessa skribenter? Vad är det för ett obehagligt floskelspråk de använder sig av? Varför finns det sådana ord som ”kulturprofil”? Vad är det som döljer sig bakom det sladdriga skynket? Och vad är ”nära koppling till den svenska kulturvärlden”? Koppling? Jag får lust att argt skrika – och jag är ju inte bunden av svt:s krav på den där speciella balanserade tonen, ni vet – ”koppling kan du vara själv!” Och nästa olustiga ordsjok är: ” Därtill har han också varit ledare för en klubb med en central roll för Stockholms kulturliv.” En klubb med central roll? Det var som fan. Ja, och som grädden på moset eller något helt annat: ”hans beteende [skall] också varit välkänt bland många i branschen sedan 1980-talet:” Jaha, jag misstänker att ”beteende” är en eufemism som visar på skribentens ”balanserade ton”.

Och om jag ska ta en vända tillbaka till själva sakfrågan, så kan jag inte låta bli att undra varför – VARFÖR? – svt använder sig av detta halkiga fikonspråk. Om det är så att man vet att personen är skyldig behövs väl inte detta hymlande och vet man det inte, så blir det faktiskt otäckt.

Nej, nu orkar jag inte rota i det här mera. Jag vill bara säga att jag tycker att detta sätt att släpa omkring orden i smutsen och kladda över betydelsen med floskler är något dödligt beklämmande.

Denna jord

Bodil Z Lämna en kommentar

Jag tänker på ljusets makt över allt. Det finns inget större än solstrålarnas vandring över marken och träden och alla de små detaljerna som människan tappert knåpat ihop – hus och vägar. Så här såg det ut igår eftermiddags när jag gick längs Miramarska och strax kommer det att se ut ungefär på samma sätt när jag går förbi där igen.

1IMG_8919

Människans fantasier och drömmar, hennes bilder av paradiset har i skönhet aldrig någonsin kommit i närheten av den verkliga jorden under solljuset. Allt är skälvande och skört och utan evighet. Där evigheten börjar dör livet. Evigheten är inte för oss, även om vi ibland tror att det är dit vi vill. Att våga blicka in i förgängelsen är vår enda skärva av evighet.

Kanske…

Bodil Z Lämna en kommentar

Kanske beror det på att jag tillät mig en alltför gränslös lycka – detta att vara helt och hållet ett med en annan varelse, en varelse som dessutom aldrig gav någon annan tolkning av det vi var tillsammans. Vi var det jag trodde vi var och Londi hade inga invändningar.

Jag minns något lite otydligt om en idé – kanske från ”de gamla grekerna” eller från någon orientalisk tänkare, kanske från en poet från vilken tid som helst – om att människan en gång (före tiderna) varit inte man och inte kvinna, utan hel i sig på ett sätt som gjorde att ingen annan behövde sökas. Kanske var vi ett sådant slutet universum som lugnt cirkulerade runt sig självt, vänligt sinnat mot det mesta men utan någon starkare längtan efter någon eller något utanför sig självt.

Det är kanske därför den nu återstående ruinen är så skriande.

1IMG_8914

Sameblod – Laponska krv

Bodil Z Lämna en kommentar

Idag är det sista dagen på Zagreb Film Festival och jag har bara lyckats se en enda film under hela veckan, för mycket annat att göra, men den jag såg var kanske ändå nog. Det var ”Sameblod”
(Laponska krv) och den visades på Kino Tuškanac igår kväll.

1IMG_8899

Jag ska inte försöka återge händelseförloppet som helhet, eftersom ni kanske sett eller tänker se filmen eller har läst om den på annat håll. Men något vill jag säga: Huvudpersonen är sameflickan Elle-Marja och vi möter henne allra först inte som flicka utan som gammal kvinna på väg till sin syster Njennas begravning, motvilligt ditrest upp till de nordliga traktera hon en gång lämnat för alltid. Men sedan är vi under nästan hela filmen i Elle-Marjas barndom och ungdom. Hon kommer från en renskötarfamilj och hon går i byns skola, en skola bara för samiska barn som undervisas av en svensk lärarinna, som noggrant inpräntar i barnen att de är samer och att de inte är på samma nivå som svenska barn, att de har mindre hjärnor. Filmens unga lärarinna eller den person som varit förlagan för henne gav mig en del tankar. Varför hade hon valt att arbeta i den här skolan? Hon verkar väldigt ensam och även om hon ofta är obehagligt sträng och hård verkar hon ömma för de här barnen, inte minst för Elle-Marja som är duktigast och lär sig allting. Christina heter hon och hennes tillvaro är spänd mellan det hon tvingas till uppifrån, de egna fördomarna och en dröm om att göra något bra.

Elle-Marja vet tidigt att hon vill bort från samebyns trånga värld, från glåporden och förtrycket från den omgivande svenska världen, från byskolans inskränkthet. En gång blir hon och de andra barnen i skolan utsatta för rasbiologiska undersökningar med bland annat skallmätningar av en delegation från Uppsala. Förnedringen är djup och skräcken bland barnen stor och Elle-Marja väljer då att ta avstånd från det samiska. Hon vill bli fri och hon ser ingen möjlighet till frihet i den samiska världen. Och en dag ger hon sig av med tåg ner mot den lockande Södern, till Uppsala. Men nu berättar jag visst mer än jag hade tänkt, så nu klipper jag och pressar ihop. Hon möter motgång och framgång, måste tillbaka hem efter pengar för att kunna betala sin skolgång och sitt uppehälle och får faderns eller farfaderns silverbeslagna bälte eller tar det, jag minnas inte riktigt. Och så är hon tillbaka i Uppsala igen och kampen fortsätter. Hon vinner, fast hon tvingas offra mycket, hon offrar en del av den hon är och klipper av alla band med hemtrakterna. Därför blir systerns begravning där uppe i det nordliga landet en sådan livskris för henne, men krisen slutar i ett slags bräcklig försoning, en försoning som vet allt om förlusterna. Som ett slags tecken på att allt ändå kanske inte är förlorat får vi se att barnbarnet som tillsammans med sonen är med på resan upp bär kolt och förstår lite samiska.

I mitt minne av filmen ligger det storslagna lappländska landskapet kvar: de snöfläckade fjällen, de vida klara vattnen, myrarna, snåren av fjällbjörk och renhjordarna på bete på de karga sluttningarna. Och jojken som ljuder så skenbart entonigt och så betvingande och som jag av Njenna lärde mig också är en behållare för minnet.