Kanske…

Kanske beror det på att jag tillät mig en alltför gränslös lycka – detta att vara helt och hållet ett med en annan varelse, en varelse som dessutom aldrig gav någon annan tolkning av det vi var tillsammans. Vi var det jag trodde vi var och Londi hade inga invändningar.

Jag minns något lite otydligt om en idé – kanske från ”de gamla grekerna” eller från någon orientalisk tänkare, kanske från en poet från vilken tid som helst – om att människan en gång (före tiderna) varit inte man och inte kvinna, utan hel i sig på ett sätt som gjorde att ingen annan behövde sökas. Kanske var vi ett sådant slutet universum som lugnt cirkulerade runt sig självt, vänligt sinnat mot det mesta men utan någon starkare längtan efter någon eller något utanför sig självt.

Det är kanske därför den nu återstående ruinen är så skriande.

1IMG_8914

Kommentera