Idag är det sista dagen på Zagreb Film Festival och jag har bara lyckats se en enda film under hela veckan, för mycket annat att göra, men den jag såg var kanske ändå nog. Det var ”Sameblod”
(Laponska krv) och den visades på Kino Tuškanac igår kväll.
Jag ska inte försöka återge händelseförloppet som helhet, eftersom ni kanske sett eller tänker se filmen eller har läst om den på annat håll. Men något vill jag säga: Huvudpersonen är sameflickan Elle-Marja och vi möter henne allra först inte som flicka utan som gammal kvinna på väg till sin syster Njennas begravning, motvilligt ditrest upp till de nordliga traktera hon en gång lämnat för alltid. Men sedan är vi under nästan hela filmen i Elle-Marjas barndom och ungdom. Hon kommer från en renskötarfamilj och hon går i byns skola, en skola bara för samiska barn som undervisas av en svensk lärarinna, som noggrant inpräntar i barnen att de är samer och att de inte är på samma nivå som svenska barn, att de har mindre hjärnor. Filmens unga lärarinna eller den person som varit förlagan för henne gav mig en del tankar. Varför hade hon valt att arbeta i den här skolan? Hon verkar väldigt ensam och även om hon ofta är obehagligt sträng och hård verkar hon ömma för de här barnen, inte minst för Elle-Marja som är duktigast och lär sig allting. Christina heter hon och hennes tillvaro är spänd mellan det hon tvingas till uppifrån, de egna fördomarna och en dröm om att göra något bra.
Elle-Marja vet tidigt att hon vill bort från samebyns trånga värld, från glåporden och förtrycket från den omgivande svenska världen, från byskolans inskränkthet. En gång blir hon och de andra barnen i skolan utsatta för rasbiologiska undersökningar med bland annat skallmätningar av en delegation från Uppsala. Förnedringen är djup och skräcken bland barnen stor och Elle-Marja väljer då att ta avstånd från det samiska. Hon vill bli fri och hon ser ingen möjlighet till frihet i den samiska världen. Och en dag ger hon sig av med tåg ner mot den lockande Södern, till Uppsala. Men nu berättar jag visst mer än jag hade tänkt, så nu klipper jag och pressar ihop. Hon möter motgång och framgång, måste tillbaka hem efter pengar för att kunna betala sin skolgång och sitt uppehälle och får faderns eller farfaderns silverbeslagna bälte eller tar det, jag minnas inte riktigt. Och så är hon tillbaka i Uppsala igen och kampen fortsätter. Hon vinner, fast hon tvingas offra mycket, hon offrar en del av den hon är och klipper av alla band med hemtrakterna. Därför blir systerns begravning där uppe i det nordliga landet en sådan livskris för henne, men krisen slutar i ett slags bräcklig försoning, en försoning som vet allt om förlusterna. Som ett slags tecken på att allt ändå kanske inte är förlorat får vi se att barnbarnet som tillsammans med sonen är med på resan upp bär kolt och förstår lite samiska.
I mitt minne av filmen ligger det storslagna lappländska landskapet kvar: de snöfläckade fjällen, de vida klara vattnen, myrarna, snåren av fjällbjörk och renhjordarna på bete på de karga sluttningarna. Och jojken som ljuder så skenbart entonigt och så betvingande och som jag av Njenna lärde mig också är en behållare för minnet.