Blogg

Då och då säger någon till mig: ”Du håller dig i form med Miki!” eller ”Med Miki håller du dig verkligen i form!” Jag ler lite förstrött – eller kanske för trött – till svar, samtidigt som jag räknar ögonblicken och försöker pressa in något i vart och ett av dem. Nej, jag klagar inte, varför skulle jag? Jag är oftast glad och jag sover hejdlöst gott om natten, som verkar vara en enda, som jag stiger in i och ut ur. Tillfälligheter har gjort (haha, låter jag mig styras av tillfälligheter?) att jag har tusen saker att göra utanpå mitt riktiga eller vanliga arbete på universitetet (som just nu för övrigt verkligen kräver sitt): korrekturläsning av turisttexter, litteraturrecensioner, svenskan i Sarajevo, flyktingsvenskan här, kroatisklektioner för mig och först och sist och under och ovanpå allt Miki. Imorse smet han genom ett hål i stängslet runt lekplatsen och rände iväg som ett spjut längs den hårt trafikerade Vukovarska. En för mig helt okänd dam lyckades fånga in honom mitt under min vilda jakt. Gudasänd! Och hemska borstiga busfrö! Det var tredje gången han stack iväg för mig och den här gången var han lika muntert obekymrad när han blev infångad som de andra gångerna. Ja, jag vet: jag måste träna honom, men gathundslivets ränder sitter djupt i den sträva lilla varelsen.

På eftermiddagen när jag kom hem hade inget hänt och Miki satt som en hundängel på ulltäcket.

Jag var dödstrött men solen sken härligt, så jag bestämde mig för den ganska långa rundan ner till moskén och tillbaka i ett slags halvcirkel. Vi travade på rätt raskt och gräset lyste grönt eller så var det solen som målade det. Långt borta på ena sidan av fotbollsplanen ”Nur” (jag tror den heter så och kanske har jag en gång vetat vad namnet betyder), såg jag att det som för så där fem-sex år sedan bara var ett obrukat fält med högt gult gräs och lite buskar, nu är inhägnat och rensat och jag såg några hundar springa där med sina mattar och hussar. Dit kanske vi kan gå någon morgon och träna lite lydnad eller vad det kallas, tänkte jag. På hemvägen gick vi i gräset längs Gavellina ulica och Miki mötte en och annan hund.

När vi kom hem damp jag ner på soffan och föll rakt ner i en drömlös djupsömn, så minns jag det i alla fall. Miki hoppade upp i fotändan och somnade han också och så sov vi som om det var det enda möjliga att göra. En knapp timme senare väcktes jag av pipleksaken och Mikis grymtande lekljud. Och jag tänkte något om virrigt om att jag håller mig i form tills jag stupar, om och om igen.

Igår kväll när jag kom hem från universitetet var jag ganska trött och urlakad och jag talade till mig själv i korta prefabricerade fraser: ”Först ut med Miki. Sedan mat.” Jag låste upp dörren men märkte genast att det bara var låset som öppnades, inte dörren, eller ja, den gled upp en centimeter men sedan var det stopp. Jag skymtade Mikis nos och sedan en av hans tassar och så något vitt och något grönt nere vid golvet. Strax kände jag igen det lånade paraplyet, det var det gröna och en liten stund senare förstod jag att det vita eller snarare gråa var själva moppdelen på golvmoppen, som jag för övrigt aldrig använder, jag kryper omkring på knäna med en trasa när jag tvättar golven.

Jag försökte sticka in fingrarna i springan för att peta undan paraplyet eller moppen, men nådde inte. Miki krafsade hårt på andra sidan dörren. Vi samarbetade bra men fruktlöst. Jag kände oron stiga och så gav jag upp med ett ryck, stängde dörren helt och sprang nerför trappan och ut på baksidan av huset (om det nu finns någon baksida). Där bröt jag av en gren från en spretig buske och så in och upp igen. Jag låste upp på nytt, Miki krafsade och klagade och jag försökte peta bort hindren med pinnen, men den vek sig efter en stund. Jag tappade tålamodet och ringde på dörren mittemot, där jag vet att det bor snälla människor, men ingen öppnade, antagligen var de ute. Efter att ha slängt av mig jackan och halsduken på golvet fortsatte jag att lirka med den trasiga pinnen. Något rörde sig lite bland hindren, men föll tillbaka igen. Svetten började lacka i pannan och i ett anfall av panik tog jag upp mobilen och ringde Đurđica som ju är en riktig vän och dessutom bor hon nära. Hon svarade och jag belägenhet på ett kaotiskt sätt vår belägenhet. ”Ska jag ta med en kniv?” undrade hon. ”Ja”, svarade jag, ”fast inte vass, helst ett rör kanske”. Och så la vi på och jag fortsatte att rota, nu något mindre vilt och Miki kände också att paniken sjunkit undan något, så han pep bara lite sporadiskt och krafsade rätt stillsamt. Plötsligt träffade jag paraplyskaftet med pinnstumpen och efter lite pillande hit och dit lyckades jag skjuta undan hela paraplyet, men moppen låg fastlåst där den låg. Jag satte mig lite på dörrmattan och pustade ut, men strax var jag igång igen med mitt petande. Och så fick jag in en träff på moppen med pinnen och kände att moppen flyttade sig en aning. Jag höll andan och koncentrerade mig, ljuset slocknade i trappuppgången (nej, det var inte första gången, kanske tionde eller tolfte, men det här var ett känsligt ögonblick). Jag försökte minnas hur det nyss sett ut i dörrspringan och jag hade tur och pressade pinnen i rätt riktning. Sakta gav sig moppen av från öppningen – jag förstår egentligen inte hur – och så gick dörren upp och Miki flög ut som ur en katapult rakt på mig. Ja, och ögonblicket efter dök Đurđica upp och vi strömmade in i lägenheten alla tre och Miki fick en tuggrulle och jag hällde upp varsin rakija åt oss människor. Och så satt vi där och lät oron och dramatiken fara.

Väderbakslaget gör mig lite olustig, det är så trist när det är kallt och blommorna på plommonträden ser så sorgsna ut. En del säger då till mig att jag ska vara glad över att det inte är för varmt och att jag borde tänkta på och oroa mig för den globala uppvärmningen. Det kan jag väl göra ändå och samtidigt vara glad när det är varmt och nedstämd när det är kallt, tänker jag. Mitt huvud ska väl ha plats för mer än en tanke eller inställning åt gången och för övrigt är felen och bristerna en förutsättning för att livet ska kunna vara levbart. Tänk er om allt vore perfekt med vädret till exempel. Då skulle vi veta i exakt vilken takt temperaturen skulle stiga om våren – idag sju grader, imorgon sju och lite till, i övermorgon sju och ännu lite till. Och så skulle det vara år efter år. Vem skulle orka? För glöm inte, detta är bara en liten detalj, perfektionen skulle naturligtvis gälla allt. Hur långa skulle mina andetag vara? Den perfekta längden, naturligtvis. Vilken steglängd skulle jag ha? Den perfekta. Och då har jag egentligen inte sagt någonting.

Othärdlighetens väg är mycket smal. Vi vill att allt ska vara så bra som möjligt i stunden, men överfört på året eller till evigheten, vad vågar man önska då? Jag tänker ofta att det är en stor lycka att jag genom livets skiften inte fått alla mina önskningar uppfyllda. I vilken skräckkammare skulle jag inte sitta då!

Och här inne luktar det nu lavendel, för Miki har lekt ganska vilt med en lavendelpåse. Jag har hört att hundar avskyr lavendellukt och att man ska använda lavendelsprej om man vill att ens hund ska låta bli något eller hålla sig borta från något hörn av hemmet. Men lavendelpåsen är nu en leksak, men den varaktigaste leksaken är den ofullkomliga pinnen. Den är så ”perfekt”. Och det suddiga fotot också.

Så bläddrar årstidsboken bakåt bland sina blad. Härom dagen var det nitton grader, nu är det två och nya små virvlande snökorn tävlar med plommonträdens blommor i vithet. Miki och jag har börjat vänja oss vid varandra och han biter mig allt mer sällan i fötterna och jag har inte på länge slängt ut honom i hallen. Fast alldeles nyss kom ett plötsligt undantag i denna harmoniska utveckling. Miki blev vild och nöjde sig inte med att jaga pipleksaken och det nya dockan utan tyckte att jag lekte för dåligt, så ja, han bet mig i foten igen. Nej, det gjorde inte ont, men efter tolv eller femton sådana attacker tröttnade jag, så nu är han i hallen.

Innan han åkte ut såg han ut så här. Man ser energin hårt buntad i det borstiga huvudet och man känner att han vilket ögonblick som helst kan hoppa genom bilden.

Nu släpper jag in honom igen.