att komma in genom dörren

Igår kväll när jag kom hem från universitetet var jag ganska trött och urlakad och jag talade till mig själv i korta prefabricerade fraser: ”Först ut med Miki. Sedan mat.” Jag låste upp dörren men märkte genast att det bara var låset som öppnades, inte dörren, eller ja, den gled upp en centimeter men sedan var det stopp. Jag skymtade Mikis nos och sedan en av hans tassar och så något vitt och något grönt nere vid golvet. Strax kände jag igen det lånade paraplyet, det var det gröna och en liten stund senare förstod jag att det vita eller snarare gråa var själva moppdelen på golvmoppen, som jag för övrigt aldrig använder, jag kryper omkring på knäna med en trasa när jag tvättar golven.

1IMG_0622

Jag försökte sticka in fingrarna i springan för att peta undan paraplyet eller moppen, men nådde inte. Miki krafsade hårt på andra sidan dörren. Vi samarbetade bra men fruktlöst. Jag kände oron stiga och så gav jag upp med ett ryck, stängde dörren helt och sprang nerför trappan och ut på baksidan av huset (om det nu finns någon baksida). Där bröt jag av en gren från en spretig buske och så in och upp igen. Jag låste upp på nytt, Miki krafsade och klagade och jag försökte peta bort hindren med pinnen, men den vek sig efter en stund. Jag tappade tålamodet och ringde på dörren mittemot, där jag vet att det bor snälla människor, men ingen öppnade, antagligen var de ute. Efter att ha slängt av mig jackan och halsduken på golvet fortsatte jag att lirka med den trasiga pinnen. Något rörde sig lite bland hindren, men föll tillbaka igen. Svetten började lacka i pannan och i ett anfall av panik tog jag upp mobilen och ringde Đurđica som ju är en riktig vän och dessutom bor hon nära. Hon svarade och jag belägenhet på ett kaotiskt sätt vår belägenhet. ”Ska jag ta med en kniv?” undrade hon. ”Ja”, svarade jag, ”fast inte vass, helst ett rör kanske”. Och så la vi på och jag fortsatte att rota, nu något mindre vilt och Miki kände också att paniken sjunkit undan något, så han pep bara lite sporadiskt och krafsade rätt stillsamt. Plötsligt träffade jag paraplyskaftet med pinnstumpen och efter lite pillande hit och dit lyckades jag skjuta undan hela paraplyet, men moppen låg fastlåst där den låg. Jag satte mig lite på dörrmattan och pustade ut, men strax var jag igång igen med mitt petande. Och så fick jag in en träff på moppen med pinnen och kände att moppen flyttade sig en aning. Jag höll andan och koncentrerade mig, ljuset slocknade i trappuppgången (nej, det var inte första gången, kanske tionde eller tolfte, men det här var ett känsligt ögonblick). Jag försökte minnas hur det nyss sett ut i dörrspringan och jag hade tur och pressade pinnen i rätt riktning. Sakta gav sig moppen av från öppningen – jag förstår egentligen inte hur – och så gick dörren upp och Miki flög ut som ur en katapult rakt på mig. Ja, och ögonblicket efter dök Đurđica upp och vi strömmade in i lägenheten alla tre och Miki fick en tuggrulle och jag hällde upp varsin rakija åt oss människor. Och så satt vi där och lät oron och dramatiken fara.

2IMG_0623

3IMG_0626

Kommentera