Blogg

En dag av sol och små snabba mjuka vårregn rinner mot sitt slut. Vad har vi gjort? Vad har vi låtit bli att göra? Jag har gått igenom lite texter, städat, rotat med någon tråkig skattesak och haft en lektion med den lilla flyktinggruppen runt mitt bord här i balkongrummet. Miki har bitit sönder ett dåligt ställe i golvet men han har också varit lugn och följsam och vi har tillsammans lärt oss proceduren kring kommandot ”sitt”, så kanske kan vi framgångsrikt spela upp det när som helst nu. Vi har gått fyra av dagens fem rundor – en med Hajdi och Đurđica. Vi har gått längs Rapska i solen och varit kropp och skugga.

Kvällen sänker sig och jag tänker på Vesnas gamla hund Lola – Londis vän från andra år – och på att det kanske är hennes sista kväll. Hela dagen har hon bara legat och hon har varken druckit eller ätit. Vesna bereder sig för att ta farväl av henne…

Livet är just nu större än texten. Vad betyder det? Att det händer så mycket att jag inte hinner beskriva mer än en bråkdel av det – och att jag allt emellanåt faller ner i min egen utmattningsavgrund. Jag sover kompakt och snabbt. Idag har vi vårvärme – 16 grader i skuggan, men vi har ändå inte varit ute särskilt mycket, för igår var vi halva dagen på vandring på Sljeme eller Medvednica, ska jag kanske säga, för så heter berget egentligen och Sljeme är bara toppen och där var vi inte.

Miki och jag kom till Vesna ganska sent på morgonen och sedan bar det av med bil upp till byn Šestine, där Vesna ställde av bilen. Ja, egentligen ställde hon utanför Todorićs slott. Förr var det förbjudet att parkera där, men nu ligger Todorić och hans anhang lågt efter alla skandaler och ingen bryr sig om om det står en lite skraltig bil utanför de förgyllda grindarna.

Vi började knata uppför mot det mål som Vesna tänkt ut. Våren andades över berget och bland träden och snön blev alltmer porös och krympte inför våra blickar. Det var halt och geggigt och Miki gick förstås säkrast av oss tre. Han har ju fyra ben och bra klor på tassarna och benen är inte onödigt långa.

Vi gick bland ekar och bokar och stigen förde oss uppåt uppåt. Ibland stannade vi till lite för att titta på utsikten. Man ser långt nu innan löven kommer.

Långt under oss brusade bäcken och värmen steg och vi tog av oss lager efter lager, utom Miki som ju bor bra i sin lockiga päls. Innanför den är det alltid rätt temperatur.

Vi rastade i Lugareva kuća – Skogvaktarens hus – och åt bönsoppa och štrukli. Vi satt ute på terrassen även om solen höll sig bakom molnen under hela måltiden, för hundar får inte komma in i huset. Miki smet in ändå, men jag fångade honom och så satt vi ute – Vesna och jag med filtar om axlarna.

Ja, och så var det dags att gå nerför igen. Långt nedanför oss anade vi staden och vi kände oss friska och starka.

Vid sidan av stigen såg vi vårblommor: tussilago och primula, fast primulan var nästan utblommad. Och blåsippor fick vi också se – kanske anar ni dem på bilden – och andra blommor som jag inte vet namnet på.

I kvällningen gick jag under en ovanlig himmel, ja, Miki gick framför eller bredvid mig. Han hade mycket att undersöka.

Jag såg upp på det stora eldmolnet som slog med svansen över nästan hela himlen. Tankarna guppade runt med lite osorterat stoff inne i huvudet: Vad är en kliché? Kan man använda klichéer på ett smart och kreativt sätt utan att de därmed upphör att vara klichéer? Ja. Nej. Varför betraktas det som så självklart bra att vara före sin tid? Måste vi tro att framtiden är något bättre än det närvarande för att alls stå ut? Varför verkar ordet ”utveckling” betyda något självklart bra? Tänk om själva ordet ”utveckling” är en lögn. Hur lyckligt skulle ett sådant där tänkt kommande lyckorike, där vi är befriade från allt som är tungt, där vi alltid är friska och unga och där vi bara ägnar vår tid åt sådant som ger oss glädje, vara? Fastnar inte glädjen i halsen vid blotta tanken på ett sådant rike. Frågorna och tvivlen är det enda som gör tillvaron uthärdlig, så snart svaren börjar tränga sig fram och breda ut sig blir tillvaron steril och något att fly ifrån. Och inget är mer skrämmande än det perfekta. Så det finns kanske inget hopp.

Ja, så lät eldmolnet mig tala.

Nyss sken ännu vårdagsljuset på oss, men nu har mörkret sänkt sig över vår del av världen. Det jag tänker berätta ikväll är ungefär lika spännande som en beskrivning av hur man gör när man borstar tänderna eller dammar sina bokhyllor, men det vet ni ju redan, så är ni här så är ni det för att ni tycker att ni har lite tid för uppradade små vardagligheter också.

Ungefär vid tiden för solnedgången satte jag på Miki hans ”ormica” och så tog jag på mig jackan – inte vinterjackan längre – och så gick vi ut för att gå till Marijan och köpa lite grönsaker (kelj och surkål i påse) och frukt. Vi gick längs Vukovarska och längst borta i väster glödde himlen. Det kändes som om himlen välvde sig ovanligt hög över oss och som om vi var på väg mot något fjärran land.

Men nej, vi skulle ju bara till Marijan. Miki är hund så han får inte komma in i affären, men nu är det vår och den ena dörren står öppen igen och Miki kunde se allt som hände inne i den lilla affären. Och därför höll han sig helt lugn och nöjde sig med att iaktta skeendena.

När inköpen var gjorda gick vi hemåt över ”livada” (”ängen” som inte är någon riktig äng), där nästan inget av snön var kvar. Den har sugits ner i jorden. Inga andra hundar var där så jag kastade på prov en pinne, men Miki tyckte den var för dålig eller för dåligt kastad, så han lät den ligga. Strax innan vi kom hem fick jag tillfälle att presentera Miki för en vän som inte träffat honom ännu. Han tyckte Miki såg bra ut. Och så gick vi in genom porten och tog hissen upp som så ofta annars, eftersom trappstegen är rätt höga för Mikis små ben. Ja, och när vi kommit in i lägenheten tittade jag ut genom balkongrumsfönstret och såg den blå timmen bakom och ovanför grannhuset.

Nu händer allting väldigt fort. Våren rullar in över oss och överfaller oss och snön blir till vatten och kryper ner i jorden. Solen gör vad den vill med de gråvita högarna som försvinner som om de hade suddats ut från papper. Har vi verkligen haft snö här, jag menar massor av snö? Vem ska vi kunna lura i något sådant? Miki och jag går runt kvarteren och bara under denna dag – från förmiddag till eftermiddag – har landskapet bytt skepnad mer än en gång. Vi ser gräset och jorden igen och luften är varm och mitt på dagen sitter folk i uteserveringarna med solglasögon och utan jackor. På söndag ska det bli sjutton grader och det kan man väl kalla vår?