Med Miki går jag nu de gamla Londi-vägarna från tiderna när Londi ännu var stark och pigg nog att gå långt. Jag eller vi följer årsringarna baklänges genom kvarteren och går ändå framåt. Ett och annat har hunnit ändras sedan sist jag gick där eller där, men mycket är sig likt. Det har legat kvar osett av mig, förvandlat till minnen eller glömska. Idag gick Miki och jag förbi det lilla zigenska kvarteret en bit bort längs Radnička härifrån räknat. Dit gick Londi och jag rätt ofta för vi tyckte båda om den stillsamma gammaldags byatmosfären där. Och nu gick Miki och jag den vägen. Jag såg genast att någon familj hade byggt om sitt hus eller sin husdel, en ny våning stack ut över en av smågatorna. Annars såg det ut ungefär som vanligt utom att det var ovanligt få människor som syntes till, men det kan ju ha berott på stunden. (Här i bakgrunden, bak skrivgrunden, har Miki just tuggat sönder sin sista prydnadspumpa. Golvet är täckt av brandgula småbitar. Men pipleksaken är oskadd!)
Vi kikade in bland husen och Miki ville egentligen göra ett besök, men jag tänkte att vi kände ju ingen, så jag höll honom tillbaka och vi rundade hörnet mot Heinzelova.
