språkliga föroreningar

Igår råkade jag läsa en egendomlig eller snarare motbjudande text från svt. Rubriken såg ut så här:

Välkänd svensk kulturprofil anklagas för övergrepp

Texten talar sedan om övergreppen men utan att komma till förövarens identitet, fast man kommer snubblande nära när man i slutet säger så här:

Mannen har nära koppling till den svenska kulturvärlden och särskilt den litterära. Därtill har han också varit ledare för en klubb med en central roll för Stockholms kulturliv. Enligt Dagens Nyheter skall hans beteende också varit välkänt bland många i branschen sedan 1980-talet.

Jag antar att de här slutraderna för en insatt grupp är helt transparenta, men för dem som inte tillhör denna grupp, för oss som inte ingår i denna grupp, är detta bara mummel och antydningar.

Till sist läser jag under rubriken ”Så arbetar vi på SVT Nyheter” bland annat detta:

Vi ska bedriva nyhetsarbetet så att människor uppfattar oss som trovärdiga. Vi gör noggrann research och ställer krav på oss själva att hålla en balanserad ton i vår presentation. Det ska gå att lita på SVT.

Jaha, svt:s medarbetare vill uppfattas som trovärdiga. Det låter redan lite slirigt eller som om man kanske egentligen borde uppfatta dem som skumma, men närmast komiskt blir det att läsa att man på svt ”ställer krav på [sig] själva att hålla en balanserad ton i [sin] presentation”. Jag frestas att fråga om det ofta är svårt att behärska sig när det gäller den balanserade tonen.

Men framför allt vill jag ställa den här frågan: Hur uttrycker sig dessa skribenter? Vad är det för ett obehagligt floskelspråk de använder sig av? Varför finns det sådana ord som ”kulturprofil”? Vad är det som döljer sig bakom det sladdriga skynket? Och vad är ”nära koppling till den svenska kulturvärlden”? Koppling? Jag får lust att argt skrika – och jag är ju inte bunden av svt:s krav på den där speciella balanserade tonen, ni vet – ”koppling kan du vara själv!” Och nästa olustiga ordsjok är: ” Därtill har han också varit ledare för en klubb med en central roll för Stockholms kulturliv.” En klubb med central roll? Det var som fan. Ja, och som grädden på moset eller något helt annat: ”hans beteende [skall] också varit välkänt bland många i branschen sedan 1980-talet:” Jaha, jag misstänker att ”beteende” är en eufemism som visar på skribentens ”balanserade ton”.

Och om jag ska ta en vända tillbaka till själva sakfrågan, så kan jag inte låta bli att undra varför – VARFÖR? – svt använder sig av detta halkiga fikonspråk. Om det är så att man vet att personen är skyldig behövs väl inte detta hymlande och vet man det inte, så blir det faktiskt otäckt.

Nej, nu orkar jag inte rota i det här mera. Jag vill bara säga att jag tycker att detta sätt att släpa omkring orden i smutsen och kladda över betydelsen med floskler är något dödligt beklämmande.