Igår skrev jag lite övermodigt att jag brukar sova gott och det lockade naturligtvis fram undantaget. Eller så berodde denna ovanliga sömnlöshet på månen, den där så omtalade blodmånen som dessutom skulle gå i par med sig själv som blå supermåne. Fast när jag gick ut någon gång strax före midnatt för att titta på den, såg den ut som den brukar när den är full. (bilden jag tog har däremot hittat en blå måne i sitt inre arkiv)
När jag stod där under träden nära Rapska (min granngata) slog det mig att jag inte hade gått genom de här buskagen sedan Londi levde. Så nära men ändå bortom.
Jag vände tillbaka in igen och gick efter en stund till sängs och läste lite i Andrzej Stasiuks Östern. De här raderna bland annat:
Stugorna och träkyrkorna fanns kvar i kollektivjordbrukets byggnader. Utan liv och helighet, vissnade, mättade med lukterna av gödsel, multnande halm och fukt. Man skulle kunna bygga ett slags antiby av byn. Eller ett slags antikyrka av kyrkan.
Så småningom släckte jag lampan och kort därpå föll jag i sömn, men bara för en stund. Sedan vaknade jag igen och undrade lite över det. Nu efteråt vet jag att Alexandra ungefär vid den tidpunkten i sin bolognesiska natt råkat spotta en mun vatten över sin dator, för att hon fått syn på en fluga i glaset som hon just tagit klunken ur. Kanske sände det en signal till mig, men då trodde jag att det var månen som tryckte sitt ljus mot jalusierna. Efter att ha vridit mig hit och dit några gånger medan jag började irritera mig på min dumma glidiga madrass som var på väg nerför från sängen, steg jag upp, gick fram till fönstret och drog upp jalusierna. Nej, ingen måne. För säkerhets skull öppnade jag fönstret också. Jag lutade mig ut och tyckte mig ana ett slags dunkelt ljus bakom den stora huskroppen, en utandning från den. Men jag såg ingen måne, så jag stängde och drog för och kröp in under täcket. Jag funderade på att läsa lite till, men kunde inte förmå mig att tända lampan. Det blev omöjligt att tända lampan. Jag vet inte om ni vet hur det är när det är omöjligt att tända lampan. Tankar och melodier rörde sig i spiraler genom mitt huvud. Länge åkte jag runt med den där dikten av Cesare Pavese, ”Verrà la morte e avrà i tuoi occhi”, och efter några varv hörde jag Léo Ferré sjunga den till sin egen melodi och jag mindes mig själv som kanske tjugoåring med Sandro, min första man, en natt på en strand i Ligurien, någonstans i närheten av Ventimiglia, man hörde vågorna rulla in. Jag vet att Léo Ferré redan då var gammal och att Cesare Pavese sedan länge död, men det finns nästan ingenting som talar så starkt om ungdom till mig som denna dikt om döden sjungen av en gammal man.
