Blogg

Från Živi Atelje DK löper många trådar. Hittills har platsen för mig främst betytt de kinesiska tekvällarna där och dessutom visste jag om konstutställningarna i lokalen. Men idag har jag sett en annan sida av denna levande ateljé, fast först vill jag säga något om utgångspunkten (igen). Lokalen var ursprungligen den stora skulptrisen Vera Dajht-Kraljs ateljé och hon arbetade där fram till sin död för några år sedan.

Efter det tog sonen Saša över lokalen och gjorde den till ett slags kulturellt och humanitärt centrum. Det som hände där idag var en träff mellan kvinnor från Zagreb (ja, jag räknar mig dit i det här fallet) och kvinnor från flyktingförläggningen i Dugave. Vi blev ganska många, kanske fyrtio eller fler med barnen. De flesta av flyktingarna var från Mellanöstern och Afghanistan, om jag uppfattade det rätt. Vi drack kaffe och te och åt kakor och kex, vi pratade, lyssnade på musik, ganska många dansade och ett tag sjöng en grupp på kroatiska. Jag satte mig bredvid en ung albanska – den enda albanskan i hela samlingen – och vi pratade i timtal på en blandning och engelska och kroatiska och ja, albanska. Det hela blev till ett slags minilektion i albanska för mig och en underliggande lektion i engelska för henne. Samtidigt lärde jag mig en del om hur albanernas situation i Serbien kan vara. ”De tycker inte om oss”, sa hon och gjorde en svepande rörelse med handen. Jag frågade om hon kunde serbiska. ”Nej”, svarade hon, ”eller, ja, men bara lite”. Och det var den ”kroatiskan” som var vårt ena ben, det andra var hennes mycket magra engelska. Vi skrev saker på små lappar och samtalet rörde sig framåt med hjälp av bilder, gester och översättningar från engelska till albanska eller tvärtom. Ett tag handlade samtalet om hennes och familjens misslyckade flykt till Frankrike och jag ritade som stöd snabbt en ful liten Europakarta, där Frankrike ironiskt nog blev allra fulast.

Efter det sökte vi oss till himlakropparna i stället. Och så tog vi hälsningsorden och sedan radade vi upp olika kroppsdelar och basverb. Av misstag slängde jag i ivern ur mig orden ”noun” och ”verb” och det förde till en rad missförstånd och sedan utkämpade vi en lång kamp för nå fram till någon form av ömsesidig förståelse. Men vi ska ses igen och de ska få undervisning i kroatiska och engelska på förläggningen om någon vecka, om jag förstod det rätt.

Idag är det dagen efter Noć Muzeja (Museumsnatten) här i Zagreb och jag ägnar den åt rättning, tvätt, städning och läsning av Andrzej Stasiuks roman Östern, ja, och åt att minnas ett och annat från kvällen och natten som gick. Punkterna på mitt och mina vänners program var ett besök på Muzej za umjetnost i obrt (Museet för konst och hantverk), där höjdpunkten för mig var utställningen ”Balet i strast” (Balett och lidelse). Den bestod i en rad mycket vackert arrangerade dräkter från olika tider, allesammans donationer från den brittiske dansaren och koreografen Jelko Yuresha (ursprungligen Željko Jureša). Dessa dräkter steg fram ur mörkret som om de bar liv i sig och på väggarna bakom skälvde svartvita fotografier av dansarna som en gång burit dem.

Efter det gick vi till fots upp mot Ilica genom kvällsvimlet – det var fullt med folk på gatorna och stämningen var festlig. När vi nådde Ilica klev vi på spårvagnen och for västerut mot Sveti duh där vi steg av och letade oss mot det mäktiga museet Lauba. Ja, byggnaden själv har en röst som talar till besökaren. Utifrån gatan ser den nästan hotfullt stor och sluten ut, men när man kommer in blir de väldiga dimensionerna till någon vänligt omslutande. Därinne pågick två utställningar, en med skulpturer av Alem Korkut under namnet ”Tijelo” (Kropp), skulpturer som var och en för sig inte gjorde något starkare intryck på mig, men som genom det stora rummet, ljussättningen och som samling nådde någon annanstans.

I den andra halvan av det jättelika rummet hängde målningar av Stipan Tadić. Utställningen heter ”Hrvatske planine” (Kroatiska berg) och omfattar en rad fritt avmålade kroatiska berg, alla från 2017, vad jag kunde se. Bilderna är mycket stora och målade i en stil som jag skulle vilja kalla ”fantastisk realism”. Bergen är alla igenkännliga men större och mer demoniska och de verkar vart och ett ha sin alldeles egen vilda själ. Jag väljer att visa den målning som föreställer Biokovo. Till och med månen verkar känna sig liten inför detta myller av nästan till överdrift toppformade toppar.

Till sist tog vi oss på ett lite vimsigt sätt – vi gick först åt fel håll längs Ilica – till bryggeriet och ölmuseet ”Zagrebačka pivovara”. Konstrasten mellan hur det såg ut utifrån (dött) och hur det såg ut inuti (fullt av liv och trängsel) var slående. Vi släppte tittandet och ägnade oss åt att smaka på ölet. Från en scen hördes en ganska stark gammelmansröst och Vesna kände igen den som Drago Diklićs. Hon skrattade lite och sa att han en gång hört till hennes föräldrars favoriter och att hon då tyckt han var gammalmodig, men nu hade tiden dragit in henne bredvid honom och trasslat ihop generationerna. En liten stund senare såg vi honom i röd skjorta sitta vid ett bord strax intill vårt.

Och så tog terminen slut och när jag kom ut på trappan efter den allra sista lektionen var himlen borta i väster rosaröd och parkeringsplatserna nästan alla tomma. Luften var ljum och luktade äventyr.

På måndag börja tentamensperioden men ikväll och inatt är det Noć Muzeja (Museumsnatt) och många av stadens museer (nej, inte alla) har gratis inträde och det kommer att vara massor av folk överallt för det här är en mycket mild januari som inte tvingar någon att stanna hemma. Jag har lite planer med den ena och den andra, vi får se vad det blir. Förra året gick jag inte alls, för jag orkade inte så nära efter Londis död, men året innan vet jag att jag var i Meštrović-galleriet tillsammans med Duilio. Jag minns hur han tittade på skulpturernas muskler med sin speciella ballerino-blick och då och då imiterade han någon av statyernas poser.

Det är nog inte vår på allvar här än, men ute är det oftast soligt och det har egentligen inte alls varit vinter det här året, inte ens medan jag var i Sydafrika var det vinter här. Mitt på dagen kan man hitta riktigt sköna platser på solsidan och att det är kallt på natten är inget att sörja över. Ljuset är på väg tillbaka och dagarna blir längre, så på ett sätt är våren helt säkert här.

Balkongrummet är fullt av ljus långt in i kvällen och rummet är som en vänlig liten fristad som lyfter tankarna över bekymren och vilsenheten. Rummet är som den där platsen som i de gamla myterna i världens alla hörn fick så många namn som allesammans betydde något mer och djupare än himmel och paradis, ord fulla av runda vokaler och hemlighetsfulla väsljud.

Ja, ni ser ännu märkena efter Londi på väggen under fönstren. De är där och de får vara där. Minnena ska inte jagas bort, allt ska få vara i allt. Och snart kommer Miki hit och jag undrar vad han kommer att välja för speciella platser för sömn, lek och vila. Och jag undrar på vilket sätt han kommer att lukta hund.