Det är kväll och ganska sent och jag står på plattformen till spårvagnshållplatsen Držićeva och ser tanklöst in i och genom plastväggen som skyddar mot regn och andra för människor svåra väder. Jag ser kladdet på plasten, björkarnas glänsande vita armar som sträcker sig mot skyn och gatlyktornas rad. Jag ser en bit av kyrkan, himlen, bilarna i kö men också något som inte finns i samma dimension. Huset, som ställt sig mitt i allt detta, finns någon annanstans, bakom min rygg, men det står ändå lika verkligt där som allt annat. Vem vinkar i fönstret på andra våning? Du? Jag?
