flykt till Dinara

Sitter ännu en gång under ett berg av tentor och försöker på olika sätt att lura mig själv genom att dela upp högarna i mindre högar eller genom att bjuda mig själv på chokladbitar när jag har gått igenom si eller så många. Jag leker också med detta att spara särskilt bra och därmed roliga texter till sist, sådana texter som jag nästan kan räkna bort eller räkna om till nöje och som därför försvinner från pliktsidan. Nej, jag begär inte att ni ska förstå dessa skruvade resonemang, jag för dem mest som ett slags avslappningsövning. För övrigt får det räcka för ikväll, själva det där sega vaktsittandet tog alldeles för mycket av min energi. I stället låter jag mig nu förföras av Stipan Tadićs målning ”Dinara” med de vilda och mäktiga, hårt framskulpterade bergen och den gröna slätten med de så lekfullt rundkronade träden på.

1IMG_9844

Jag tycker också om namnet på berget och målningen: Dinara. Ett vackert harmoniskt byggt ord, rena ljud, etymologiskt kanske illyriskt. ”Kanske illyriskt” – jag vet inte om det är ”kanske” eller ”illyriskt” jag tycker bäst om i detta.

Och verkligheten och landskapet då? Kommer jag att vandra där? Jag läser att det finns en endemisk sorkart som lever på ganska höga höjder i de här bergen. Helt ovetenskapligt tänker jag nu på de sydafrikanska klippdassarna…

Kommentera