Blogg

Med Miki går jag nu de gamla Londi-vägarna från tiderna när Londi ännu var stark och pigg nog att gå långt. Jag eller vi följer årsringarna baklänges genom kvarteren och går ändå framåt. Ett och annat har hunnit ändras sedan sist jag gick där eller där, men mycket är sig likt. Det har legat kvar osett av mig, förvandlat till minnen eller glömska. Idag gick Miki och jag förbi det lilla zigenska kvarteret en bit bort längs Radnička härifrån räknat. Dit gick Londi och jag rätt ofta för vi tyckte båda om den stillsamma gammaldags byatmosfären där. Och nu gick Miki och jag den vägen. Jag såg genast att någon familj hade byggt om sitt hus eller sin husdel, en ny våning stack ut över en av smågatorna. Annars såg det ut ungefär som vanligt utom att det var ovanligt få människor som syntes till, men det kan ju ha berott på stunden. (Här i bakgrunden, bak skrivgrunden, har Miki just tuggat sönder sin sista prydnadspumpa. Golvet är täckt av brandgula småbitar. Men pipleksaken är oskadd!)

Vi kikade in bland husen och Miki ville egentligen göra ett besök, men jag tänkte att vi kände ju ingen, så jag höll honom tillbaka och vi rundade hörnet mot Heinzelova.

Samma dag som Vesnas gamla hund Lola dog hemma i sin korg, gick Miki och jag till Pet Centar och köpte två pipleksaker åt honom. Ja, det var den här dagen. Så är det med tillvaron att det alltid är någon som dör och någon som lider och någon som är ung och glad. Så kommer det att vara till världarnas slut. Och Miki känner det inte som om han kommit sent till världen eller som om världen vore gammal. Han lever och leker och allt – nästan allt i alla fall – är nytt, härligt och spännande. Och Miki är en ovanligt nyfiken liten hund. När vi gick längs den raka och ganska trista Heinzelova hittade han gång på gång luckor i muren att titta ut till den andra sidan genom.

Miki vill alltid veta vad som finns bakom och bortom eller kanske allra helst under, för han är expert på gropar och hål i marken. I affären valde han två pipleksaker. Jag vet inte riktigt vad han gick efter, kanske materialet eller pipljudets kvalitet eller färgerna – fast nu vet jag inte hur hundar ser färger, men jag är inte heller säker på att Miki ser färger som en hund – eller studsförmågan hos leksaken. Här hemma leker han ganska försiktigt med den ena – den andra sparar jag så länge – och han utför små experiment med den. Han vet mycket mer om sådana här saker än jag anade att man kunde veta.

En dag av sol och små snabba mjuka vårregn rinner mot sitt slut. Vad har vi gjort? Vad har vi låtit bli att göra? Jag har gått igenom lite texter, städat, rotat med någon tråkig skattesak och haft en lektion med den lilla flyktinggruppen runt mitt bord här i balkongrummet. Miki har bitit sönder ett dåligt ställe i golvet men han har också varit lugn och följsam och vi har tillsammans lärt oss proceduren kring kommandot ”sitt”, så kanske kan vi framgångsrikt spela upp det när som helst nu. Vi har gått fyra av dagens fem rundor – en med Hajdi och Đurđica. Vi har gått längs Rapska i solen och varit kropp och skugga.

Kvällen sänker sig och jag tänker på Vesnas gamla hund Lola – Londis vän från andra år – och på att det kanske är hennes sista kväll. Hela dagen har hon bara legat och hon har varken druckit eller ätit. Vesna bereder sig för att ta farväl av henne…

Livet är just nu större än texten. Vad betyder det? Att det händer så mycket att jag inte hinner beskriva mer än en bråkdel av det – och att jag allt emellanåt faller ner i min egen utmattningsavgrund. Jag sover kompakt och snabbt. Idag har vi vårvärme – 16 grader i skuggan, men vi har ändå inte varit ute särskilt mycket, för igår var vi halva dagen på vandring på Sljeme eller Medvednica, ska jag kanske säga, för så heter berget egentligen och Sljeme är bara toppen och där var vi inte.

Miki och jag kom till Vesna ganska sent på morgonen och sedan bar det av med bil upp till byn Šestine, där Vesna ställde av bilen. Ja, egentligen ställde hon utanför Todorićs slott. Förr var det förbjudet att parkera där, men nu ligger Todorić och hans anhang lågt efter alla skandaler och ingen bryr sig om om det står en lite skraltig bil utanför de förgyllda grindarna.

Vi började knata uppför mot det mål som Vesna tänkt ut. Våren andades över berget och bland träden och snön blev alltmer porös och krympte inför våra blickar. Det var halt och geggigt och Miki gick förstås säkrast av oss tre. Han har ju fyra ben och bra klor på tassarna och benen är inte onödigt långa.

Vi gick bland ekar och bokar och stigen förde oss uppåt uppåt. Ibland stannade vi till lite för att titta på utsikten. Man ser långt nu innan löven kommer.

Långt under oss brusade bäcken och värmen steg och vi tog av oss lager efter lager, utom Miki som ju bor bra i sin lockiga päls. Innanför den är det alltid rätt temperatur.

Vi rastade i Lugareva kuća – Skogvaktarens hus – och åt bönsoppa och štrukli. Vi satt ute på terrassen även om solen höll sig bakom molnen under hela måltiden, för hundar får inte komma in i huset. Miki smet in ändå, men jag fångade honom och så satt vi ute – Vesna och jag med filtar om axlarna.

Ja, och så var det dags att gå nerför igen. Långt nedanför oss anade vi staden och vi kände oss friska och starka.

Vid sidan av stigen såg vi vårblommor: tussilago och primula, fast primulan var nästan utblommad. Och blåsippor fick vi också se – kanske anar ni dem på bilden – och andra blommor som jag inte vet namnet på.

I kvällningen gick jag under en ovanlig himmel, ja, Miki gick framför eller bredvid mig. Han hade mycket att undersöka.

Jag såg upp på det stora eldmolnet som slog med svansen över nästan hela himlen. Tankarna guppade runt med lite osorterat stoff inne i huvudet: Vad är en kliché? Kan man använda klichéer på ett smart och kreativt sätt utan att de därmed upphör att vara klichéer? Ja. Nej. Varför betraktas det som så självklart bra att vara före sin tid? Måste vi tro att framtiden är något bättre än det närvarande för att alls stå ut? Varför verkar ordet ”utveckling” betyda något självklart bra? Tänk om själva ordet ”utveckling” är en lögn. Hur lyckligt skulle ett sådant där tänkt kommande lyckorike, där vi är befriade från allt som är tungt, där vi alltid är friska och unga och där vi bara ägnar vår tid åt sådant som ger oss glädje, vara? Fastnar inte glädjen i halsen vid blotta tanken på ett sådant rike. Frågorna och tvivlen är det enda som gör tillvaron uthärdlig, så snart svaren börjar tränga sig fram och breda ut sig blir tillvaron steril och något att fly ifrån. Och inget är mer skrämmande än det perfekta. Så det finns kanske inget hopp.

Ja, så lät eldmolnet mig tala.