Blogg

Nu har Miki bott här i två veckor och han betyder redan mycket för mig, fast nu märker jag att jag sett lite lättsinnigt på honom. Jag har tänkt att han är söt och rolig och snäll och att jag gillar att vara med honom, men djupet och allvaret som jag kände för och med Londi har inte funnits där. Jag har tagit honom för självklar och liksom osårbar. Idag har jag lärt mig en läxa.

På förmiddagen gick vi nerför Rapska och korsade Folnegovićeva och gick in på de där till hälften inhägnade markområdet som en del kallar ”livada” (äng). Vi sprang en stund i snön där och jag kastade pinnar, men Miki visade sig mindre och mindre intresserad av dem. Han grävde vidare i några gropar och sprang lite hit och dit tills han plötsligt for iväg som ett spjut rakt mot utgången och strax var han ute på gatan. Jag skrek ”Miki, Miki!!” så högt jag kunde och sprang efter honom. Strax intill finns ett slags industritomt och jag rusade in dit och frågade med hög röst och andan i halsen en man som satt i en kur där om han sett en liten svart hund. Han pekade med hela armen framåt utmed gatan och jag sprang. Jag visste ju att Folnegovićeva mynnar ut i den stora genomfartsleden Slavonska. Jag sprang som en galning och mina tunga kängor dånade mot marken och snöslasket stänkte högt. Framme vid Slavonska sprang jag lite först åt ena hållet sedan åt andra hållet hela tiden med blicken mot vägkanten i sökandet efter något litet och svartkrulligt. Men nej, Miki syntes inte till. Jag stannade upp lite och ringde upp Đurđica. ”Jag hjälper dig att leta”, sa hon och så bestämde vi att hon skulle gå till ”parken” där jag bor, ifall Miki hade vänt hem, och att jag skulle springa tillbaka till fältet där jag sist såg honom. Det dunkade inne i mig när jag sprang hela vägen tillbaka – ja, egentligen tog jag ett varv till, men nu förkortar jag lite – men tankarna låg helt orörliga i huvudet och de var utan bilder. Varje gång jag såg någon människa så stannade jag till och frågade om de sett Miki, men ingen hade sett honom. När jag kom tillbaka till utgångspunkten fanns det ingen liten svart hund där, så jag svängde upp längs Rapska, hemåt. På vägen träffade jag en kvinna med en liten hund men hon hade inte heller sett Miki. Medan vi pratade ringde det i min mobil och Đurđica ropade att hon hade hittat honom i ”parken” utanför Simpa. Den lättnaden går inte att beskriva, jag blev liksom tom och stilla av lättnad. Ganska långsamt gick jag gatan upp och till ”parken”. Där stod Đurđica med ett fast grepp om Mikis ”ormica” (sele). Hon berättade att funnit honom mitt i en kattjakt, men katterna var smidigare och till sist hade han helt lugnt kommit fram till Đurđica för att hälsa. Och nu är han här och jag vet något mer om hur skört allt är.

Imorse satt vi på Simpa, Đurđica, Vesna, Miki och jag. Det var ett tag sedan jag såg Vesna mer än i förbifarten i Marijans grönsakshandel eller i något gathörn, för hon hade nämligen haft hand om fyra av sina barnbarn medan föräldrarna var bortresta. Miki satt bredvid Đurđica och de skojade med varandra medan Vesna berättade om den gångna veckan.

Men det var inte om barnbarnen hon berättade eller i alla fall inte om de här fyra. Ett annat barnbarn, Dora, som är i tjugoårsåldern, bor permanent hos Vesna och om henne handlade det – i alla fall delvis. Vesna är en sådan människa som alltid hjälper alla hon kan, människor eller djur. Hon bor trångt, men hos henne finns det alltid plats. När jag lärde känna henne hade hon två katter och två hundar, alla före detta hemlösa och illa behandlade av livet, tills de kom till henne. Nu är det bara den sjuttonåriga Lola kvar, men det var inte om djuren jag hade tänkt tala om, nej, utan om det som Vesna berättade nu imorse. En dag under förra veckan kom Dora hem med en artonårig hemlös gravid flicka. Hon bad sin mormor att låta flicka bo hos dem. Vesna sa inte nej utan bäddade åt henne i en soffa och där sov tjejen sedan natt efter natt och om dagarna åt hon av det som Vesna lagade åt henne. Dora försvann efter någon dag till sin pojkvän och ansvaret föll helt och hållet på Vesna, fast, ja, egentligen hade det väl legat på henne från början. En dag upptäckte Vesna att flickan hade en hudsjukdom. Hela kroppen – så mycket hon visade i alla fall – utom ansiktet och händerna var täckt av rödblåaktiga utslag eller fläckar. Vesna frågade henne om utslagen, men fick bara undvikande svar, så hon lät det vara. Någon dag senare dök flickans ett år äldre syster upp, också hon hemlös, berättade hon. Ganska snart blev stämningen mellan systrarna spänd och så småningom utbröt ett gräl, som sedan urartade till ett slagsmål. Det var den äldre systern gick till attack. När lillasystern efter en stunds kamp fick en hård smäll, tog storasystern fram mobilen och ringde polisen. Mitt i allt fick Vesna också reda på att storasystern har en psykisk sjukdom och att hon nyss kommit ut från mentalsjukhuset. Nå, polisen kom – ungefär samtidigt som Vesnas två minsta barnbarn kom hem från dagis – och höll ett slags förhör, där Vesna fick agera vittne. Efter det fördes systrarna till polisstationen och där genomfördes ett nytt förhör – Vesna måste ha varit med där, för annars förstår jag inte hur det hänger ihop, men var var småbarnen. Kanske kom deras äldre bröder hem, låt oss anta det. På polisstationen erkände den äldre systern att det var hon som gått till attack och något slags domare – jag förstår inte kategorin här – bestämde att båda systrarna till 400 kuna i böter var. Ingen av dem har några pengar, allra minst den lilla och hon var ju oskyldig, så varför dömde den här domaren till böter. Vesna uppehöll sig länge vid denna skriande orättvisa och denna domares totala ansvarslöshet. Sedan berättade Vesna att flickan var gravid efter en våldtäkt och att hon inte vågat anmäla brottet, eftersom gärningsmannen är grovt kriminell och att även polisen aktar sig för honom. Och så kom Vesna tillbaka till det där med utslagen eller hudsjukdomen och hon berättade att flickan en kväll sagt till henne att läkaren på barnhemmet där hon växte upp hade vägra att ge henne en remiss till en hudläkare när sjukdomen först dök upp och att den sedan blivit värre och värre. Och när hon blev arton slängdes hon – sådan är regeln – ut från barnhemmet. Det som följde var att hon fick arbete i en bar och en kväll på ”hem”vägen blev hon våldtagen. Och nu är hon hemlös och arbetslös och dömd till böter för ett brott hon inte begått. Och hennes hud är förstörd – ja, annars är hon mycket vacker. Ett samhällets olycksbarn kan man kanske kalla henne, men den här läkaren och den här domaren företjänar hårda straff. De kommer aldrig att straffas. Fast Vesna ska överklaga domen.

Idag har jag nog tråkat ut Miki, för jag har inte riktigt räckt till för honom, så nu ska jag tråka ut er lite också. När jag kom hem efter dagens lektioner var jag rätt trött och dagens tredje hundrunda blev inte tillräckligt lång eller rolig för Miki, det märkte jag när vi kom in sedan. Han hoppade omkring och försökte slita ner allt som stack ut på något sätt från hyllor, stolar och bord. Och så bet han mig i fötterna, när jag försökte gå igenom några studenttexter och efter en stund fick jag nog och han åkte ut i hallen och hamnade bakom en stängd dörr. Efter kanske en kvart släppte jag ut eller in honom igen och bland det första – nej, inte det allra första, först visade han sig lite lagom skamsen under ett tiotal sekunder – han gjorde var att hoppa på mig och bita mig lekfullt i händerna och sedan i fötterna. Jag försökte förklara för honom att jag måste arbeta, men ville inte förstå, så det blev hallen igen. Arresten varade i en kvart och sedan öppnade jag dörren och nu tyckte han det var klokast att inte hoppa och bitas. En liten stund senare gick vi som belöning till Miki en ordentlig eller i alla fall ganska ordentlig snöpromenad och han träffade någon mindre hund som han hälsade på och så fick han springa och hämta pinnar i ett till hälften inhägnat område nedanför platsen där Rapska mynnar ut i Folnegovićeva. Och så hem igen och nu belönade jag mig med en lur på soffan och Miki accepterade och la sig vid fotändan och såg fin ut.

Och nu har vi ätit och jag har skrivit och förberett lite saker, Miki har åkt ut i hallen en gång till, men han kom tillbaka lugn. Så nu är det strax dags för dagens femte snörunda. Jag måste hitta några bättre pinnar än dem jag hade under eftermiddagen. Helst någon rejäl käpp, så att Miki får något att släpa på.

Kvällen är lugn och Miki varken biter mig i fötterna eller försöker dra ner något från stolar eller bord. Han är trött efter en dag med mycket lek och spring i parken med de stora hundarna. Hajdi, två andra schäfrar och en smidig kamphund av något slag var med i lekarna och Miki var på ett märkligt sätt alltid snabbast. Nå, kanske är jag lite partisk men i så fall vet jag inte om det.

Nu har Miki tagit fram sitt lite farbroderliga allvarsansikte och han sitter lugn och tänker. Och jag har äntligen kommit in i Benedict Wells’ roman Ensamhetens slut. Det tog tid, jag fick gå över sju broar och fem berg innan jag äntligen hittade nyckeln till boken, som legat här sedan före jul, tror jag. Länge var det Stasiuks roman Östern som hindrade mig utan att jag egentligen kom igång med att läsa den heller förrän alldeles nyligen. Jag har helt enkelt haft en period av lässvårigheter. Ibland släpper böcker inte in mig i sig. Men nu är jag inne i den här och jag tänker genom det jag läser på hur minnet fungerar, hur det döljer och släpper fram enligt svårbegripliga rytmer. Jag läser om hur tiden viks fram och tillbaka runt en stor förlust eller katastrof. Och jag ser och häpnar över hur stort och allvarligt allt är eller en gång var i barndomen. Jag har inte läst särskilt många sidor än, men jag ser att den lovar något, den här boken.