Imorse satt vi på Simpa, Đurđica, Vesna, Miki och jag. Det var ett tag sedan jag såg Vesna mer än i förbifarten i Marijans grönsakshandel eller i något gathörn, för hon hade nämligen haft hand om fyra av sina barnbarn medan föräldrarna var bortresta. Miki satt bredvid Đurđica och de skojade med varandra medan Vesna berättade om den gångna veckan.
Men det var inte om barnbarnen hon berättade eller i alla fall inte om de här fyra. Ett annat barnbarn, Dora, som är i tjugoårsåldern, bor permanent hos Vesna och om henne handlade det – i alla fall delvis. Vesna är en sådan människa som alltid hjälper alla hon kan, människor eller djur. Hon bor trångt, men hos henne finns det alltid plats. När jag lärde känna henne hade hon två katter och två hundar, alla före detta hemlösa och illa behandlade av livet, tills de kom till henne. Nu är det bara den sjuttonåriga Lola kvar, men det var inte om djuren jag hade tänkt tala om, nej, utan om det som Vesna berättade nu imorse. En dag under förra veckan kom Dora hem med en artonårig hemlös gravid flicka. Hon bad sin mormor att låta flicka bo hos dem. Vesna sa inte nej utan bäddade åt henne i en soffa och där sov tjejen sedan natt efter natt och om dagarna åt hon av det som Vesna lagade åt henne. Dora försvann efter någon dag till sin pojkvän och ansvaret föll helt och hållet på Vesna, fast, ja, egentligen hade det väl legat på henne från början. En dag upptäckte Vesna att flickan hade en hudsjukdom. Hela kroppen – så mycket hon visade i alla fall – utom ansiktet och händerna var täckt av rödblåaktiga utslag eller fläckar. Vesna frågade henne om utslagen, men fick bara undvikande svar, så hon lät det vara. Någon dag senare dök flickans ett år äldre syster upp, också hon hemlös, berättade hon. Ganska snart blev stämningen mellan systrarna spänd och så småningom utbröt ett gräl, som sedan urartade till ett slagsmål. Det var den äldre systern gick till attack. När lillasystern efter en stunds kamp fick en hård smäll, tog storasystern fram mobilen och ringde polisen. Mitt i allt fick Vesna också reda på att storasystern har en psykisk sjukdom och att hon nyss kommit ut från mentalsjukhuset. Nå, polisen kom – ungefär samtidigt som Vesnas två minsta barnbarn kom hem från dagis – och höll ett slags förhör, där Vesna fick agera vittne. Efter det fördes systrarna till polisstationen och där genomfördes ett nytt förhör – Vesna måste ha varit med där, för annars förstår jag inte hur det hänger ihop, men var var småbarnen. Kanske kom deras äldre bröder hem, låt oss anta det. På polisstationen erkände den äldre systern att det var hon som gått till attack och något slags domare – jag förstår inte kategorin här – bestämde att båda systrarna till 400 kuna i böter var. Ingen av dem har några pengar, allra minst den lilla och hon var ju oskyldig, så varför dömde den här domaren till böter. Vesna uppehöll sig länge vid denna skriande orättvisa och denna domares totala ansvarslöshet. Sedan berättade Vesna att flickan var gravid efter en våldtäkt och att hon inte vågat anmäla brottet, eftersom gärningsmannen är grovt kriminell och att även polisen aktar sig för honom. Och så kom Vesna tillbaka till det där med utslagen eller hudsjukdomen och hon berättade att flickan en kväll sagt till henne att läkaren på barnhemmet där hon växte upp hade vägra att ge henne en remiss till en hudläkare när sjukdomen först dök upp och att den sedan blivit värre och värre. Och när hon blev arton slängdes hon – sådan är regeln – ut från barnhemmet. Det som följde var att hon fick arbete i en bar och en kväll på ”hem”vägen blev hon våldtagen. Och nu är hon hemlös och arbetslös och dömd till böter för ett brott hon inte begått. Och hennes hud är förstörd – ja, annars är hon mycket vacker. Ett samhällets olycksbarn kan man kanske kalla henne, men den här läkaren och den här domaren företjänar hårda straff. De kommer aldrig att straffas. Fast Vesna ska överklaga domen.