Blogg

Ulltäcken och pumpor

Öppnar man dörren in till det här hemmet kan man få sig de märkligaste syner till livs. Vi har två gråa ”ulltäcken”. Ja, de är från Londi och hennes långa tid med mig. Hon använde dem mest till att sova eller vila på och det gjorde hon ju klokt i, min Ullkloka. Varje morgon – nästan i alla fall – använder jag dem sedan länge till min morgongympa. Det händer att Miki, sedan han flyttade in här, ligger och vilar på dem, men nu har vi hittat ett nytt användningsområde: Vi iklär oss varsitt av dem och ränner sedan runt på alla fyra och slåss om den enda kvarvarande prydnadspumpan – de andra är krossade. Så här kan det se ut under ett ganska lugnt skede av kampen, strax innan den stegras till det som på kroatiska kallas ”det gula ögonblicket”:

1IMG_0367

Andrzej Stasiuk: Östern

Eftersom det har kommit till min kännedom att min text om Andrzej Stasiuks roman Östern har publicerats i Hufvudstadsbladet, tar jag mig friheten att visa den även här:

1IMG_0362

Andrzej Stasiuk reser nästan alltid österut i sitt liv och sina texter och när han undantagsvis far västerut blir hans blick mindre känslig och rösten förlorar något av sin klang. Detta hände en gång i romanen ”På vägen till Babadag”, men bara en gång. Byarna i det rumänska Donaudeltat, de mörka albanska bergen, de smala leriga vägarna i östra Ungern och det skrämmande väldiga landskapet kring floden Răut i Moldavien – alla dessa trakter blir kött och levande för oss genom Stasiuks ord, men så begår han i något småkapitel oförsiktigheten att fara västerut till det leende Slovenien och där blir han platt och han har med ens inget att berätta, inget att sörja över. Så därför måste han alltid söka sig österut, för han är själv den västligaste – och därmed modernaste och framgångsrikaste – punkten i sitt liv. Han älskar det trasiga, det karga, det förfallna, det förgångna och han väljer Chișinău framför Paris – varje gång.

I romanen ”Östern” rör vi oss i ett slags utsträckta slingor från en sliten förort till Warszawa till sydöstra Polen med byn vid floden Bug, barndomens flod, och passet mellan Sychła och Czerteż – en granne till passet i romanen ”Världen bortom Dukla” – och vidare österut, långt österut och sedan tillbaka.

Då och då under romanens gång sitter vi hemma hos berättarens gamla mor. Hon undrar vad sonen letar efter på sina färder, själv trevar hon sig numera inåt och bakåt i tiden. ”Hon söker de där enstaka ljuden från förr som hon bevarat i minnet. Då stod varje ljud för en bestämd sak.” Mor och son verkar sällan förstå varandra och han kommer oftast till henne bara för att pusta ut inför någon resa. Hon förstår inte hans resande och han förstår inte hennes bakåtvändhet, ändå är de mycket lika i sitt sätt att se på världen, de har bara valt olika tonarter för sången om livet.

”Östern” är inte en reseskildring utan romanen ger läsaren fragment från en rad resor på verklighetens vägar men också från fantasins, historiens och drömmens världar. Berättaren undersöker historiens lager i Polen, i de gamla kommunistländerna ända till Mongoliet och Kina. Vi går förbi rester av nazistiska koncentrationsläger, vi hör berättelser om sovjetiska soldaters framfart: ”Deras glupande hunger efter hönor och armbandsur kom till oss från Eurasiens inre, från tundrans och stäppernas djup.” Vi ser ansikten titta ut genom fönster som nyss tillhört någon annan. Och vi anar smugglarnas färder fram och tillbaka över floden Bug i en tid före berättarens:

”Om natten tog sig smugglarna över floden i båtar. Eller om sommaren, när vattenståndet var lågt, kunde de omväxlande simma och vada genom dyn mellan sandbankarna: De gick fram och tillbaka över floden och tråcklade ihop fascismen och kommunismen med smugglingens tråd.”

Stasiuks berättare gräver träget fram märkligheter, sorger och orättvisor ur den polska jorden. Han uppträder i olika åldrar, är barn, ung man, äldre man och hela tiden längtar han österut, för där långt bort finns svaren på frågorna om kommunismen, om människans lott, om det förflutna och framtiden. Någonstans i Altaj sitter han på ett hotellrum och dricker sprit och gör ett slags historisk resumé:

”Till och med kommunismen hade börjat ruttna när vi fick den. De skickade den till oss när man redan visste att den aldrig skulle fungera, att den var ett lik som man måste skicka ström genom om det alls skulle röra sig. Döden hängde i luften. Som vid en soptipp. Lukten av brända kroppar hade knappt hunnit blåsa bort och genast hade vi världsrevolutionens lik här.”

Vi förs till framtidens land i kinesiska jättefabriker som det strömmar ofantliga mängder av föremål av plast, glasfiber och förfalskade metaller ur. Allt glittrar och glimmar och sprakar och är på väg mot sitt eget snara förfall. Om Kina är framtiden – för det landets historia är alldeles för lång och komplicerad för att man ska orka gräva i den – så är de mongoliska stäpperna döden och evigheten. Där begravde man förr inte sina döda utan man bar bara ut kropparna under himlen och solen, vinden och fåglarna gjorde slut på allt kött. ”Och där låg de torra och mineraliska och vita som sten. Renade från det liv vi är vana vid. Och det enda som blir kvar är en doftlös, slät kyla som varar nästan lika länge som evigheten.” Gång på gång målar Stasiuk upp bilder av den höga blå himlen över de ändlösa mongoliska slätterna där vinden nästan alltid blåser och renar allt från allt. Men så är han plötsligt tillbaka i moderns kök och allt kan börja om igen. Och han kan söka Östern på nytt.

Och Stasiuk diktar om livet och förklarar dess essens på ett förunderligt enkelt sätt: ”Nu tänker jag på det. På mig själv på de platserna. På det egendomliga med livet: det splittras i tusentals händelser som vi sedan har tillgång till.” Och så talar han som alltid om ljusets spel över materian. Han skriver om ”vinden från kosmos, en vind som har blåst sedan historiens början” och att den ”bär med sig en genomskinlig materia bestående av ljus blandat med avstånd” och ”världens urform visar sig.”

Då och då under läsningen anfalls jag av förnimmelsen att det är jag som är romanens berättare. Jag längtar också österut och även jag väljer Chișinău framför Paris och det förflutna och det förfallna lockar mig. Precis som han tjuvlyssnar jag vid korsvägarna efter vilka språk människorna omkring mig talar. Också jag har strövat över markerna och letat efter gamla husgrunder omgivna av vildaplar och syrenbuskar.

Och jag vet inget bättre slut än början, så låt oss ännu en gång färdas ner från ett av passen i de östligaste gränstrakterna mellan Polen och Slovakien:

”Neråt, mot det förflutna, mot de döda byarna med namn som betecknar något som inte finns. Man kan vandra hela dagar genom dalarna och leta efter lämningar. Förvildade fruktträdgårdar, stenkors, fyrkantiga gropar efter husgrunder, brunnar fodrade med skifferplattor.”

°°

Andrzej Stasiuk
Östern, 2017
(Wschód, 2014)
Översättning: Tomas Håkanson
Förlag: Ersatz

Om tillvarons bräcklighet

Nu har Miki bott här i två veckor och han betyder redan mycket för mig, fast nu märker jag att jag sett lite lättsinnigt på honom. Jag har tänkt att han är söt och rolig och snäll och att jag gillar att vara med honom, men djupet och allvaret som jag kände för och med Londi har inte funnits där. Jag har tagit honom för självklar och liksom osårbar. Idag har jag lärt mig en läxa.

På förmiddagen gick vi nerför Rapska och korsade Folnegovićeva och gick in på de där till hälften inhägnade markområdet som en del kallar ”livada” (äng). Vi sprang en stund i snön där och jag kastade pinnar, men Miki visade sig mindre och mindre intresserad av dem. Han grävde vidare i några gropar och sprang lite hit och dit tills han plötsligt for iväg som ett spjut rakt mot utgången och strax var han ute på gatan. Jag skrek ”Miki, Miki!!” så högt jag kunde och sprang efter honom. Strax intill finns ett slags industritomt och jag rusade in dit och frågade med hög röst och andan i halsen en man som satt i en kur där om han sett en liten svart hund. Han pekade med hela armen framåt utmed gatan och jag sprang. Jag visste ju att Folnegovićeva mynnar ut i den stora genomfartsleden Slavonska. Jag sprang som en galning och mina tunga kängor dånade mot marken och snöslasket stänkte högt. Framme vid Slavonska sprang jag lite först åt ena hållet sedan åt andra hållet hela tiden med blicken mot vägkanten i sökandet efter något litet och svartkrulligt. Men nej, Miki syntes inte till. Jag stannade upp lite och ringde upp Đurđica. ”Jag hjälper dig att leta”, sa hon och så bestämde vi att hon skulle gå till ”parken” där jag bor, ifall Miki hade vänt hem, och att jag skulle springa tillbaka till fältet där jag sist såg honom. Det dunkade inne i mig när jag sprang hela vägen tillbaka – ja, egentligen tog jag ett varv till, men nu förkortar jag lite – men tankarna låg helt orörliga i huvudet och de var utan bilder. Varje gång jag såg någon människa så stannade jag till och frågade om de sett Miki, men ingen hade sett honom. När jag kom tillbaka till utgångspunkten fanns det ingen liten svart hund där, så jag svängde upp längs Rapska, hemåt. På vägen träffade jag en kvinna med en liten hund men hon hade inte heller sett Miki. Medan vi pratade ringde det i min mobil och Đurđica ropade att hon hade hittat honom i ”parken” utanför Simpa. Den lättnaden går inte att beskriva, jag blev liksom tom och stilla av lättnad. Ganska långsamt gick jag gatan upp och till ”parken”. Där stod Đurđica med ett fast grepp om Mikis ”ormica” (sele). Hon berättade att funnit honom mitt i en kattjakt, men katterna var smidigare och till sist hade han helt lugnt kommit fram till Đurđica för att hälsa. Och nu är han här och jag vet något mer om hur skört allt är.

1IMG_0358

Samhällets olycksbarn

Imorse satt vi på Simpa, Đurđica, Vesna, Miki och jag. Det var ett tag sedan jag såg Vesna mer än i förbifarten i Marijans grönsakshandel eller i något gathörn, för hon hade nämligen haft hand om fyra av sina barnbarn medan föräldrarna var bortresta. Miki satt bredvid Đurđica och de skojade med varandra medan Vesna berättade om den gångna veckan.

1IMG_0340

Men det var inte om barnbarnen hon berättade eller i alla fall inte om de här fyra. Ett annat barnbarn, Dora, som är i tjugoårsåldern, bor permanent hos Vesna och om henne handlade det – i alla fall delvis. Vesna är en sådan människa som alltid hjälper alla hon kan, människor eller djur. Hon bor trångt, men hos henne finns det alltid plats. När jag lärde känna henne hade hon två katter och två hundar, alla före detta hemlösa och illa behandlade av livet, tills de kom till henne. Nu är det bara den sjuttonåriga Lola kvar, men det var inte om djuren jag hade tänkt tala om, nej, utan om det som Vesna berättade nu imorse. En dag under förra veckan kom Dora hem med en artonårig hemlös gravid flicka. Hon bad sin mormor att låta flicka bo hos dem. Vesna sa inte nej utan bäddade åt henne i en soffa och där sov tjejen sedan natt efter natt och om dagarna åt hon av det som Vesna lagade åt henne. Dora försvann efter någon dag till sin pojkvän och ansvaret föll helt och hållet på Vesna, fast, ja, egentligen hade det väl legat på henne från början. En dag upptäckte Vesna att flickan hade en hudsjukdom. Hela kroppen – så mycket hon visade i alla fall – utom ansiktet och händerna var täckt av rödblåaktiga utslag eller fläckar. Vesna frågade henne om utslagen, men fick bara undvikande svar, så hon lät det vara. Någon dag senare dök flickans ett år äldre syster upp, också hon hemlös, berättade hon. Ganska snart blev stämningen mellan systrarna spänd och så småningom utbröt ett gräl, som sedan urartade till ett slagsmål. Det var den äldre systern gick till attack. När lillasystern efter en stunds kamp fick en hård smäll, tog storasystern fram mobilen och ringde polisen. Mitt i allt fick Vesna också reda på att storasystern har en psykisk sjukdom och att hon nyss kommit ut från mentalsjukhuset. Nå, polisen kom – ungefär samtidigt som Vesnas två minsta barnbarn kom hem från dagis – och höll ett slags förhör, där Vesna fick agera vittne. Efter det fördes systrarna till polisstationen och där genomfördes ett nytt förhör – Vesna måste ha varit med där, för annars förstår jag inte hur det hänger ihop, men var var småbarnen. Kanske kom deras äldre bröder hem, låt oss anta det. På polisstationen erkände den äldre systern att det var hon som gått till attack och något slags domare – jag förstår inte kategorin här – bestämde att båda systrarna till 400 kuna i böter var. Ingen av dem har några pengar, allra minst den lilla och hon var ju oskyldig, så varför dömde den här domaren till böter. Vesna uppehöll sig länge vid denna skriande orättvisa och denna domares totala ansvarslöshet. Sedan berättade Vesna att flickan var gravid efter en våldtäkt och att hon inte vågat anmäla brottet, eftersom gärningsmannen är grovt kriminell och att även polisen aktar sig för honom. Och så kom Vesna tillbaka till det där med utslagen eller hudsjukdomen och hon berättade att flickan en kväll sagt till henne att läkaren på barnhemmet där hon växte upp hade vägra att ge henne en remiss till en hudläkare när sjukdomen först dök upp och att den sedan blivit värre och värre. Och när hon blev arton slängdes hon – sådan är regeln – ut från barnhemmet. Det som följde var att hon fick arbete i en bar och en kväll på ”hem”vägen blev hon våldtagen. Och nu är hon hemlös och arbetslös och dömd till böter för ett brott hon inte begått. Och hennes hud är förstörd – ja, annars är hon mycket vacker. Ett samhällets olycksbarn kan man kanske kalla henne, men den här läkaren och den här domaren företjänar hårda straff. De kommer aldrig att straffas. Fast Vesna ska överklaga domen.

renässans för Venus von Willendorf

Genom några av mina vänner på facebook har jag – antagligen med den eftersläpning som är typisk för mig – fått veta att Venus von Willendorf just nu upplever en renässans. Den förhistoria figurinen har plötsligt fått liv genom att några prydister på facebooks sedlighetsavdelning har utsett henne till farlig sexsymbol och förbjuden frukt för världens folk eller ja, låt oss vara måttfulla, världens facebookanvändare. Jag undrar om det hela är ett skämt, men det verkar inte så och detta gör naturligtvis skämtet ännu roligare.

Idag när Đurđica och jag var i den inhägnade lekparken för att låta Hajdi och Miki springa fria, såg jag äntligen vad den stora ”snögubben” en liten bit från stängslet mot Vukovarska föreställer. Dagarna innan hade vinden blåst för isigt för att jag skulle ha haft någon lust att titta närmare på något alls. Nu såg jag Venus von Willendorf som snöjätte och hundarna rusade i vild galopp runt henne.

1IMG_0331

2IMG_0332

3IMG_0334