Blogg

Erz-Herz-Perz – Jurij Andruchovytj igen

Efter min läsning av Jurij Andruchovytjs essäsamling ”Das letzte Territorium” återvänder jag gång efter annan till någon av dessa små texter. För ett tag sedan skrev jag om ”Das Stadt-Schiff”:

Jag läser en essäsamling av Jurij Andruchovytj – i tysk översättning från ukrainskan. En av texterna heter ”Das Stadt-Schiff” och den handlar om staden Lviv, Lvov, Lemberg. I många år – tjugo, kanske nästan trettio har jag haft ett slags hemlig längtan till de här trakterna. Jag läste Joseph Roths ”Radetzkymarsch” om och om igen, Daniel Hjorts ”Kakafoni”, böcker av Franzos och mycket annat. Jag tittade på kartor över Bukovina, Volhynien, Galizien, på gamla fotografier ifrån de här trakterna. Ofta tänkte jag att där är Europas mitt – och det är politik, maktkamper och krig som har berövat oss tillträde till dessa platser. Så att läsa Andruchovytjs essäsamling är som ett slags hemlig hemkomst, en fjärran hemkomst till det okänt kända för mig.

Galizien
Den här kartan ska närmast ses om en inspiration till att ta fram en tydligare. Visserligen syns både Stanislau, Lemberg och Krakow…

Idag tänker jag jag läsa lite ur essän med den spännande titeln ”Erz-Herz-Perz” – den lilla klangraden är ett slags kreativ förvrängning av det tyska order Erzherzog (ärkehertig). Och det är just i något ärkehertigligt som texten tar sitt avstamp: Andruchovytjs farmor eller morrmor – vilket det är kan jag inte utläsa ur de här raderna – blev som tolvåring vittne till en parad där ärkehertigen Frans Ferdinand med familj for genom staden Stanislau (också Andruchovytjs hemstad, numera med namnet Ivano-Frankivsk) i öppen vagn. Slutpunkten på deras färd blev Sarajevo…

Vi får veta att mormodern eller farmodern var dotter till en ruteniserad tyskböhm – ”sådant fanns det också”. Vi följer flickans blick från verandafönstret. Hon ser de vinkande människoskarorna på trottoarerna, de svängande näsdukarna och flaggorna. Det blänker till från kavalleristernas hjälmar, hästarna hårrem glänser, Frans Ferdinand vinkar lojt tillbaka till folket, hans gemål nästan försvinner under en stor jugendstilhatt.

Sedan tar Andruchovytj över betraktarposten. Han identifierar en viss fru Kapitanova, den gamle paraplymakaren Olijnyk och gymnasieprofessorn(!) Dutka som kan nitton språk. Andruchovytj låter tankarna vandra och han funderar över att det här inte dyker upp någon anarkist, det sker inget försök till något attentat, ingen kastar någon bomb. ”Imperiet varar för evigt och terroristen Sitsjynskyj lever redan sedan åratal i Amerika”.

Ett nytt litet kapitel i essän tar vid och vi får veta något om ukrainarnas inställning till dubbelmonarkin. Andruchovytj karakteriserar den som varken fientlig eller idylliserande, snarare är det fråga om en ironisk hållning. Galizierna talade i lätt ton om ”mormor Österrike” (Großmama Österreich). ”Även om det kanske var ofrivilligt – utan det gamla Österrike hade vi inte funnits idag”, skriver essäisten. Han kallar Österrike-Ungern ”det lättsinnigaste bland imperier” och han serverar oss lustiga germansimer som finns inneslutna i en av de ukrainska dialekterna. Vad sägs om ett uttryck som ”szlak by joho trafyw/ der Schlag soll ihn treffen”? Och säger Andruchovytj: ”Vad skulle jag som ukrainsk författare göra utan dessa germanismer idag?” Sedan fortsätter han i äkta Stefan Zweig-stil (”Die Welt von gestern”) med att säga att om han hade levt vid förra sekelskiftet, så hade han kunnat hälsa på Rilke eller Gustav Klimt, han hade kunnat resa till Krakow, Prag, Salzburg och Trieste utan visum och utan pass.

Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ”björnliknande huzul” ställs inför namnet ”Erzherzog Ritter von Toskana” och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ”Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!”, på tyska blir det ”erz-herz-perz – Rübe mit Spagat” … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ”spagat” på tjeckiska betyder ”snöre” och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzulske soldatens sätt att hantera situationen som ”den lekfulla olydnanden à la Svejk”.

Mot slutet av essän riktas blicken mer mot nuet. Andruchovytj säger att staden Stanislau nästan inte finns längre. ”Den klamrar sig fast vid detta ’nästan’ ” och är i det ett under av uthållighet och oeftergivlighet. Han talar om de senaste femtio årens katastofala utveckling; ödeläggelsen under denna tid är till och med större än efter ”marmeladbrandens” härjningar, då nästan hela staden brann ner.

”Idag finns den nästan inte längre. Och trots allt så finns den.”

Essays

Syner och drömmar – Näkyjä ja haaveita

Det blåser från havet idag, tänkte hon och vände ansiktet mot saltlukten, gick över kanalen, stannade ett ögonblick mitt på bron, men orkade inte söka sin spegelbild i vattnet. – Jag vill lära mig att bo igen… kanske här? Men genom hennes tankar gled andra platser som syntes henne vackrare, där bakom avståndens slöjor. Ansikten, hans ansikte därborta i försommaren på andra sidan havet. – Vi hade kunnat leva tillsammans, hade vi sagt till varandra i det bländande solljuset den sista dagen. Ljuset var så starkt att tårarna inte syntes. Och nu är en gräns nerskuren mellan oss, igenom det som hade kunnat vara ”vi”, och tiden skjuter oss ifrån varandra som kontinenter på drift över världshaven. Sakta går hon längs en halvtom gata, försöker känna närvaro, men ingenting verkade höja sig över plattheten.

Hon kom ut på ett torg, ödsligt trots människorna, stentyngt. – Hej, hörde hon plötsligt bakom sig; det var en röst från andra platser. De log lite osäkert mot varandra. – Vad gör du här? – Vad gör du här? – Bor här. – Bor här i närheten. Hon såg upp i det septemberblåa ovanför taken och hon såg att hans hår ännu var sommarblont, när han sneddade bort över torget.

Det är för fem år sedan:
Du är fri att gå över gränsen

*När du står mitt upp på bron:

  • Sök inte din spegelbild i vattnet
    Den är ännu inte där
    Och himlen ovanför träden är en annan novembers*

*Om du hör röster över vattnet:

  • Minns att de tillhör din glömda framtid*

När du når den andra stranden kommer luften att omsluta dig
Och aldrig mer ska tiden vidröra dig

Du viskar: Jag kom inte hit

himmelhav

Om det mänskliga hos människan

Just nu läser jag (bland diverse annat) Birgitta Kurtén-Lindbergs bok ”Homo sum Om det mänskliga hos människan” som jag har fått mig tillskickad av min far.

Homo sum

I inledningen kommenterar Kurtén-Lindberg humanioras undanskymda plats i dagens svenska utbildningssystem ja, i dagens Sverige över huvud taget. Själv är hon finlandssvenska, men har under lång tid bott i Sverige. Bland annat läste hon en gång litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Så här kommenterar hon till exempel uppsatsseminarierna där:

De unga uppsatsskribenterna tycktes ständigt välja moderna svenska författarskap som sina ämnen. Få lyfte blicken utanför Sveriges gränser, de flesta var inspärrade i sitt eget nittonhundratal.

Vidare tar hon upp historieundervisningen i skolan och de följder minskningarna på det området fått:

Ansvarig för detta är bland annat den utbildningsminister som senare i egenskap av statsminister lät distribuera en bok om Förintelsen till landets skolor, uppenbarligen i misstanken att hans nedskärningar haft effekt.

Hon talar om de svenska historiestudenternas försämrade utgångsläge. De kan inte längre något latin och deras kunskaper i franska och tyska är ofta otillräckliga. Om dessa båda språk skriver hon i sammanhanget:

de två språk utan vilka man inte kan närma sig den nyare tidens europeiska historia på universitetsnivå och som fortfarande intar en dominant ställning i dagens Europa.

Sedan återvänder hon till litteraturstudenterna och kommenterar än en gång deras trånga världsbild:

Litteraturstudenternas inspärrning i sin egen tid begränsar deras synfält. Det är föga troligt att det är just här, just nu, i just Sverige som mänsklighetens bästa verk och intressantaste tankar kläcks. Klassikerna har inte blivit klassiker för ro skull. De har klarat tidsprovet för att de ännu har något att säga.

Hon definierar vad det är som utmärker humanisterna genom tiderna:

Humanisternas särdrag har alltid legat i deras mångdimensionella nu, ett nu som inte skyggar för vare sig forntid eller framtid.

Så vänder hon blicken till den italienske skalden Petrarca, som hon kallar ”humanismens fader” och citerar hans humanistiska credo.

Det är, säger Petrarca, vår plikt som bildade att ägna oss åt:

att läsa och skriva och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefordra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn, hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefordra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna; kort sagt genom att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som hur otillräcklig den än må vara tillkommer dem.

Förordet avslutas med em kommentar av bokens latinska titel ”Homo sum”, som är ett citat från den romerske komediförfattaren Terentius och som på svenska i sin helhet lyder ”Jag är människa och intet mänskligt är mig främmande”. Denna fras citeras ofta som ett slags toleransens valspråk, men Kurtén-Lindberg ger citatet en vidare tolkning:

Nittonhundratalet, vetenskapens och upplysningens århundrade, var också folkmordens, masslaktens och den politiska fanatismens århundrade. ”Homo sum” i Hitlers och Pol Pots munnar har inte samma klang som hos Terentius. Det får en klang med betydligt olustigare färg, men en färg som dessvärre också hör till människan och som det är ytterst angeläget att utforska.

Jag stannar här vid förordet idag, men troligen kommer jag att ta upp ett och annat ur den här boken framöver. Vid min läsning tänker jag följa författarens råd:

Bäst kommer den här boken att trivas om den får ligga på nattduksbordet och avbetas lite i taget innan dess läsare somnar.

Bruno Schulz – en röst från Galiziens djupaste ficka

För en tid sedan fick jag några texter om och av den polsk-judiske författaren Bruno Schulz av en god vän. De här texterna är dels på tyska dels på italienska. Jag har nu upptäckt att två av hans böcker finns på svenska ”Sanatoriet timglaset” (som jag har beställt från ett antikvariat) och ”Kanelbutikerna” (vet någon var jag kan få tag i den?).

BS

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz i Galizien. Han sköts ner på öppen gata av en SS-officer 1942. Han var förutom författare också en framstående tecknare, men de flesta av hans teckningar har gått förlorade. En del av hans texter är också försvunna. Jag läser att Schulz hade en längre brevväxling med Thomas Mann. Tyvärr har alla dessa brev gått förlorade, men man vet att Schulz 1937 skickade Mann berättelsen ”Die Heimkehr” som han skrivit på tyska och som han ville att Mann skulle hjälpa honom att få publicerad. (Var?)

par

Ofta jämförs Schulz med Kafka, förvandlingsnumret och motivet med labyrinten eller vilsegåendet hör till exempel till deras gemensamma idégods, men Schulz är i sina texter vildare och mera frisvävande ut i det fantastiska.

rådhus

Med Schulz glider jag som läsare ner i en av det gamla Galiziens djupaste och dunklaste fickor. Därinne lyser mörkret. Jag skymtar i ”Kanelbutikerna” berättarens far som en man som genom sina övernaturligt skärpta sinnen befinner sig i intensiv kontakt med ”en osynlig värld av mörka gömställen, råtthål, förfallna, tomma skrymslen under golven”. Platserna är labyrintiska gångar och gränder som ändrar form allteftersom vandrarna rör sig i dem. Ljuset är ett vagt skymningsskimmer, ett slags ljusmörker. Och människorna sover eller halvslumrar eller är försänkta i trance. Ljuden är ofta dämpade och dova eller mumlande som om man hörde dem genom lager efter lager av tunga tygdraperier.

hav

Vid ett nattligt biografbesök andas bioduken som en mystisk himmel eller en flimrande hemlighet mot åskådarna. Och utanför i natten byter gränderna plats och fördubblas och rinner bort runt hörnen. En pojke går ut i mörkret och sugs iväg från plats till plats. Plötsligt befinner han sig i ett varmt snölandskap som doftar av viol. Himlen löser upp sig och månen fördubblas och tredubblas. Pojken drivs genom snön och gatorna utan att kunna styra sina steg och så är han inne i ett hus, i en skola där en märklig professor håller nattliga teckningslektioner för halvslumrande elever: ”Det var tyst och sömnigt. Här och där la sig mina skolkamrater ner för att sova. Ljusen i flaskorna slocknade undan för undan.”

snölandskap

Tiden förflöt omärkligt i sömniga samtal; den flöt fram i oregelbunden takt samtidigt som den gjorde knutar för timmarnas gång och emellanåt svalde den tomma intervaller i sitt förlopp.

svart himmel

Och så är han ute igen, på väg någonstans dit han inte kan nå fram. Tiden och rummet böjer ihop sig till en glidande rörelse. Nu har han sällskap av några andra pojkar. De går längs ”mörkrets toviga strand” och stryker emot ”buskars björnfäll”. De sätter sig i den ”sommaraktigt mjuka snön” och äter nötter som de plockat från buskarna. De tittar på mårdar, illrar och vesslor som springer omkring i halvdunklet:

Vi misstänkte att det bland dessa fanns exemplar från skolans biologisal, som både urtagna och kala i denna vita natt i sitt tomma inre hade hört den gamla instinktens röst, brunstens röster och för ett kort illusoriskt liv hade återvänt till urskogen.

Sedan somnar några av pojkarna i snön, men så småningom reser de sig igen och beger sig famlande och trevande hemåt i det svaga gryningsljuset.

Pojken jag följer i spåren kommer sedan in i ett palats med underbara prunkande gemak. Han är ensam men känner närvaron av andra varelser från andra dimensioner.

salong

Den djupa stillheten i dessa tomma salonger var full av hemliga blickar som speglarna kastade till varandra och av paniken hos arabeskerna som högt upp mot friserna flydde längs väggarna och förlorade sig i de vita takens stuckatur.

Förflyttningarna och förvandlingarna fortsätter längs slingrande oändligt tänjbara drömspår. Tid och rum, ljus och mörker böljar och buktar, går in i varandra, går isär, flyter ihop, stiger, sjunker, suddas ut, blir till stoft och lätta moln. Bruno Schulz har skapat en värld av drömmar och tyngdlöshet, en värld som kanske är ungdomligare (det vill säga äldre) och ursprungligare än den här.

röd himmel

Min flykt från DDR

![fängelse](/wp-content/PICT0/PICT0186.jpg @alignright)Här kommer nu fortsättningen på gårdagens inlägg eller snarare det som omfattades av parentesen (…) i detta. Början av det här finns i en av kommentarerna under inlägget, så den som redan läst där kan hoppa över två stycken här under. Och… möjligen kan någon tycka att det är väl pretensiöst att kalla det här en flykt, men vad ska jag kalla det? En illegal utresa? Jag riskerade inte mitt liv, men så vitt jag har förstått min frihet. Jag har nämligen berättat delar av det här för någon för ungefär ett år sedan. Denna någon är Erika Riemann, vars sjävbiografiska bok om hennes åtta år i stalinistisk-östtyska fängelser och fångläger jag översatt. När jag berättat färdigt sa hon: Du hade kunnat komma i fängelse eller tukthus, det hände också att västeuropéer hamnade där. Och det hjälpte inte vad deras ambassader tyckte eller gjorde.

Jag står alltså på stationen i Stralsund och har just fått reda på att jag inte kan åka tillbaka till Greifswald, eftersom en ny spärrzonsgräns i hast dragits upp mellan Greifswald och Stralsund. Tåget till Trelleborg ska passera om en timme ungefär, men det är förbjudet att stiga på. Jag går ut från stationen genom en sågspånsfylld låda (här samlas klövsjukan in). Jag ser förvirrade ansikten omkring mig och plötsligt stannar en kille framför mig och tittar på mig och försöker avgöra vad jag kan vara för typ. Jag försöker se ut som mig själv och då frågar han vart jag är på väg. – Till Sverige, säger jag och struntar i vad som kan hända. Han ser förbluffad ut och säger sedan att han vill försöka ta sig hem till Dresden och att han tänker försöka passera spärrzonsgränsen i skogen. -Då följer jag med, säger jag, kanske kan jag ta mig till Sverige via Warnemünde och Gedser. Jag ska bara se om jag inte ändå kan hoppa på tåget till Trelleborg. Vi bestämmer var vi ska ses, om jag inte lyckas ta mig upp på tåget.

Efter en stund går jag genom sågspånslådan igen och in på stationen. Jag försöker att inte synas eller se konstig ut. Tåget från Berlin (till Trelleborg) kommer in och det stannar. Jag får hjärtklappning, men närmar mig så försiktigt jag kan med mitt skramlande och felaktiga bagage (bestick och annat slår mot vartannat). Ute på perrongen riktar jag blicken mot det tomma spåret på motstående sida. Ur ögonvrån iakttar jag ändå Berlintåget. Jag ser konduktören hoppa ut och jag ser hur han börjar låsa vagnsdörr efter vagnsdörr från utsidan. Jag står alldeles stilla och nu har jag ansiktet vänt mot tåget. Någon kommer med en låda eller är det något annat? Konduktören vänder sig mot personen med det stora kollit och de – jag kastar mig blixtsnabbt uppför trappan bakom ryggen på honom, rassel, rassel – växlar ett par ord. Jag är på insidan! Det knäpper till i låset och jag är inlåst – som de andra passagerarna.

jag

Vid ett fönster i korridoren står ett ungerskt par, ja, jag hör dem i alla fall tala ungerska. Och jag ser att de vet, när de kastar en blick på mig. Annars är de flesta i vagnen västberlinare och jag ser att de inte vet. Jag ställer min väska i en kupé med västberlinare och provsitter en kort stund på yttersta kanten av en sits medan jag försöker göra upp en plan. Det gäller att inte visa biljetten för konduktören, för det kan betyda slutet på försöket. En separat passkontroll tror jag att jag bör klara, även om mitt tjänstepass kanske kan väcka en viss uppmärksamhet eller i alla fall kan de alltför många stämplarna göra det. Men jag får inte visa biljetten och dumt nog har jag nästan inga västpengar, eftersom jag fick med mig fel saker i hastigheten. Jag bestämmer mig för att uppehålla mig så mycket som möjligt på toaletten under färden över Rügen. På toaletten med olåst dörr, för annars syns det ju att någon är därinne. Jag tittar på människorna i kupén och funderar på om jag ska försöka be någon hjälpa mig. Alla utom en hör till en grupp västberlinare som reser tillsammans. Vid fönstret sitter en mörkhårig man som inte hör till sällskapet, kanske är han arab. Jag bestämmer mig för att låta bli, för jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att tala med någon enskilt. Nej, hur gör man? Jag reser mig för jag har en känsla av att konduktören är på väg och han får inte se mig. In på toaletten. Först låser jag för att lugna ner mig lite. Sedan låser jag upp. Efter en stund öppnar en kvinna dörren. Jag låtsas just vara på väg ut. Jag går lite framåt i nästa vagn och vänder sedan snabbt tillbaka. Kvinnan kommer ut från toaletten och jag glider snabbt in och lämnar dörren olåst. Jag kikar ut genom fönstret, det är ett sådant där med mjölkglas, men man kan fälla upp en liten lucka till hälften, så att man ser en strimma av det som är utanför. Jag ser några åkrar susa förbi, jag skymtar en allé. Sedan hör jag någon utanför dörren och ställer mig snabbt intill den – jag är ju på väg ut. Det är ungraren som öppnar dörren. Vi tittar snabbt på varandra, jag tror att han är beredd att lämna toaletten åt mig, men jag får panik och flyr ut och så småspringer jag in i nästa vagn igen. Kanske kan jag byta toalett – men toaletten där är upptagen. Nu vet jag inte längre hur jag ska göra. På måfå går jag tillbaka till ”min” kupé, sätter mig lite på en av de yttersta två platserna. Den mörkhårige mannen vid fönstret kastar en hastig blick på mig. Jag reser mig igen. Ungraren går just in i kupén intill. Snabbt kastar jag mig iväg mot toaletten igen. Ledigt! Jag går in och låser och försöker pusta ut en stund och samla tankarna. Det går inte. Jag låser upp igen och ställer mig alldeles vid dörren. På en ganska lång stund händer ingenting, förutom att jag börjar klättra på mina inre väggar. Jag står vid dörren och försöker ge mig tillåtelse att kika ut genom fönsterspringan, jag försöker välja rätt tillfälle. Jag tar ett steg mot fönstret, men då hör jag någon utanför dörren. Snabbt är jag tillbaka med handen på handtaget. Men inget händer. Jag samlar mig igen för att inta positionen vid fönsterspringan, jag måste ju se var vi är. Genom fönsterspringan ser jag husrader, det måste vara Saßnitz. Nu gäller det att byta taktik, för toaletten kommer att genomsökas av gränsvakterna, det är absolut säkert.

pass

Jag går tillbaka till kupén och sätter mig ytterst igen. Gränsvakterna kommer ombord. Mina knän darrar och jag är alldeles svettig om händerna. Var är mitt pass, tänker jag i panik. Jag rotar nervöst omkring i handväskan och hittar det strax, tar upp det och försöker hålla i det på ett normalt sätt. Men vad ska jag göra med biljetten? Tänk om någon vill se både pass och biljett! Varför slängde jag den inte på toaletten, rakt ner genom hålet? Mina darriga, svettiga fingrar glider över biljetten i handväskan, jag känner på handväskans insida och upptäcker ett trasigt ställe i fodret alldeles uppe vid kanten. Försiktigt börjar jag peta in biljetten i hålet, den är lite för stor så jag sprättar upp sömmen på ena sidan lite till med pekfingret. Ett litet obestämt ljud hörs, jag biter ihop tänderna och trycker, biljetten glider igenom och sedan föser jag den vidare tills den slutligen hamnar underst i väskan innanför fodret. Jag tittar spänt på passagerarna närmast mig, men de ser likgiltiga ut, på mannen vid fönstret vågar jag inte se. Två gränsvakter kommer in – de vill se passen och de vill veta vems bagage som tillhör vem. Jag håller blicken så stilla jag kan, jag ser nu att mannen vid fönstret tittar på mig igen, jag räcker på uppmaning fram mitt pass. Jag anstränger mig febrilt för att bygga upp en normalitetsmask av mitt ansikte. Och det lyckas. Vakten kastar en kort yrkesmässig blick på mig och lämnar tillbaka passet utan att bläddra i det. Mitt bagage får också vara ifred. Männen lämnar kupén, tåget rör sig mot färjan och jag pustar ut inåt.

stämplar

Men vad händer nu? Tåget stannar upp… och nu rör vi oss baklänges! Nej! Jag får svindel och kan plötsligt inte se klart. Jag reser mig och sätter mig hastigt igen. Mannen vid fönstret har ögonen på mig igen. Jag förstår att jag ser konstig ut. Västberlinarna börjar också att titta på mig. Antagligen är jag kritvit. Tåget stannar upp med ett ryck och sedan börjar det sakta, sakta röra sig mot färjan igen. Jag pressar undan tanken på att konduktören eller någon, vem det nu skulle vara, skulle kunna fråga efter min blijett och jag gör mig helt blank inne i huvudet. Bara lite, lite till. Vi är nästan framme vid färjan och jag börjar andas lite lättare. Spänningen släpper en aning. Sakta, sakta stånkar tåget fram de sista metrarna till färjan. Jag föreställer mig redan hur vi passerar över skenskarven, men vad är det här? Det går en stöt genom tåget, men det är inte skenskarven, för nu rör vi oss bakåt igen. Vi passerar genom hamnen på nytt. Tårarna stiger upp i ögonen och jag vet inte hur jag ska samla ihop mig till något som liknar en person. En man öppnar kupédörren, är det konduktören? Nej, det är en passagerare som gått fel mer anar än ser jag. Tåget stannar. Jag stänger ögonen och försöker lämna min kropp. Så känner jag en rörelse igen. Vi närmar oss på nytt färjan och nu går det ganska fort, vi passerar skenskarven och vi är på! Jag sitter blickstilla och väntar. Och väntar. Bogvisiret fälls ner. Så småningom, efter några ändlösa minuter, sätter sig färjan makligt i rörelse. Passagerarna lämnar tåget. Jag också. Jag småspringer uppför trapporna, halvt i panik halvt av lättnad. Uppe på persondäck möter jag mannen som satt vid fönstret. Han hälsar, vi ler lite osäkert mot varandra och sedan sätter vi oss vid ett bord. Han frågar vad som egentligen hänt mig. Under hela resan har han sett att det är något med mig som inte står rätt till. Först vill jag inte säga något – han kan ju vara från gränspolisen -, men sedan berättar jag min historia. Spänningen släpper efter. Han är palestinier, får jag veta och han säger något om att han vet hur det kan vara med gränser.

Under överfarten lugnar jag mig något, men jag kan ändå inte låta bli att hela tiden mönstra min omgivning. Jag tycker att en man i grå kostym dyker upp för ofta. Är han där för att hämta tillbaka mig? Är han en civilklädd gränsvakt?

När tåget sedan kör i land i Trelleborg sitter jag på helspänn. När ska det hända? Hur länge kommer jag att klara mig? Men inget händer och ungefär en halvtimme senare stiger jag av i Malmö. Där tar historien ytterligare en underlig vändning som jag inte ska trötta er med nu – i alla fall vaknar jag i häktet följande morgon…