Just nu läser jag (bland diverse annat) Birgitta Kurtén-Lindbergs bok ”Homo sum Om det mänskliga hos människan” som jag har fått mig tillskickad av min far.
I inledningen kommenterar Kurtén-Lindberg humanioras undanskymda plats i dagens svenska utbildningssystem ja, i dagens Sverige över huvud taget. Själv är hon finlandssvenska, men har under lång tid bott i Sverige. Bland annat läste hon en gång litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Så här kommenterar hon till exempel uppsatsseminarierna där:
De unga uppsatsskribenterna tycktes ständigt välja moderna svenska författarskap som sina ämnen. Få lyfte blicken utanför Sveriges gränser, de flesta var inspärrade i sitt eget nittonhundratal.
Vidare tar hon upp historieundervisningen i skolan och de följder minskningarna på det området fått:
Ansvarig för detta är bland annat den utbildningsminister som senare i egenskap av statsminister lät distribuera en bok om Förintelsen till landets skolor, uppenbarligen i misstanken att hans nedskärningar haft effekt.
Hon talar om de svenska historiestudenternas försämrade utgångsläge. De kan inte längre något latin och deras kunskaper i franska och tyska är ofta otillräckliga. Om dessa båda språk skriver hon i sammanhanget:
de två språk utan vilka man inte kan närma sig den nyare tidens europeiska historia på universitetsnivå och som fortfarande intar en dominant ställning i dagens Europa.
Sedan återvänder hon till litteraturstudenterna och kommenterar än en gång deras trånga världsbild:
Litteraturstudenternas inspärrning i sin egen tid begränsar deras synfält. Det är föga troligt att det är just här, just nu, i just Sverige som mänsklighetens bästa verk och intressantaste tankar kläcks. Klassikerna har inte blivit klassiker för ro skull. De har klarat tidsprovet för att de ännu har något att säga.
Hon definierar vad det är som utmärker humanisterna genom tiderna:
Humanisternas särdrag har alltid legat i deras mångdimensionella nu, ett nu som inte skyggar för vare sig forntid eller framtid.
Så vänder hon blicken till den italienske skalden Petrarca, som hon kallar ”humanismens fader” och citerar hans humanistiska credo.
Det är, säger Petrarca, vår plikt som bildade att ägna oss åt:
att läsa och skriva och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefordra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn, hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefordra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna; kort sagt genom att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som hur otillräcklig den än må vara tillkommer dem.
Förordet avslutas med em kommentar av bokens latinska titel ”Homo sum”, som är ett citat från den romerske komediförfattaren Terentius och som på svenska i sin helhet lyder ”Jag är människa och intet mänskligt är mig främmande”. Denna fras citeras ofta som ett slags toleransens valspråk, men Kurtén-Lindberg ger citatet en vidare tolkning:
Nittonhundratalet, vetenskapens och upplysningens århundrade, var också folkmordens, masslaktens och den politiska fanatismens århundrade. ”Homo sum” i Hitlers och Pol Pots munnar har inte samma klang som hos Terentius. Det får en klang med betydligt olustigare färg, men en färg som dessvärre också hör till människan och som det är ytterst angeläget att utforska.
Jag stannar här vid förordet idag, men troligen kommer jag att ta upp ett och annat ur den här boken framöver. Vid min läsning tänker jag följa författarens råd:
Bäst kommer den här boken att trivas om den får ligga på nattduksbordet och avbetas lite i taget innan dess läsare somnar.
”Det är föga troligt att det är just här, just nu, i just Sverige som mänsklighetens bästa verk och intressantaste tankar kläcks.”
Här brister vi ut i invärtes gapskratt.
Det är en mycket fin infallsvinkel det här med att känna sig hemma i olika perioder, eller snarare att ignorera tidsaspekten när man läser. Döda författare samsas ju med levande i ens läsarhuvud. Ibland kan den konkreta författarpersonligheten snarast verka störande på verket. Man vill ha det för sig själv utan att tvingas ta del av författarens kommentarer till dagspolitik o. dyl.
Vad gäller förintelsebroschyren, ett kuriosum. Vi får ju sällan brev från svenska institutioner eftersom vi är skrivna i Berlin. Men den här boken kom. Den och pensionspapperen. Vad säger det om vad?
Jag som sagt ta upp ett och annat ur den här boken undan för undan som jag läser den. Kurtén-Lindberg verkar ha en mycket stor integritet, hon fjäskar inte med det politiskt korrekta utan hon analyser med stort allvar och stor precision den ena invanda eller hemtama företeelsen efter den andra och lyser på den med ett kraftfullt och avslöjande ljus.
Om man vill kan man se det här förordet som ett inlägg i den svenska utbildningsdebatten, men naturligtvis är det mycket mer än så.
Bodil, du och läsarna får förlåta men raderna ”Klassikerna har inte blivit klassiker för ro skull. De har klarat tidsprovet för att de ännu har något att säga.” får mig att tänka på ett tidigt inlägg i förvetet som tangerar ämnet. Det är inte bara den bristande kunskapen utan också den politiska korrektheten och en allmän klåfingrighet som bidrar till att göra världsbilden trång.
Något tidigare hade även Bengt O. skrivit en betraktelse på samma tema (som jag dock inte kände till när jag skrev mitt inlägg).
Tack Thorvald, nu har jag avnjutit ditt inlägg och även Bengts (tack Bengt om du dyker upp och om du tycker det är OK att det dyker upp här, men Thorvald har kanske frågat dig? Eller sådant är kanske bara larv?) och skrattat har jag också, ja, det hör kanske till ”avnjutit”.
Jag rekommenderar dessa texter för läsning till eventuella andra som dyker upp här.
PS Jag vet att jag har överanvänt ett uttryck här, men jag tänker låta det ”dyka kvar” ändå.