Erz-Herz-Perz – Jurij Andruchovytj igen

Efter min läsning av Jurij Andruchovytjs essäsamling ”Das letzte Territorium” återvänder jag gång efter annan till någon av dessa små texter. För ett tag sedan skrev jag om ”Das Stadt-Schiff”:

Jag läser en essäsamling av Jurij Andruchovytj – i tysk översättning från ukrainskan. En av texterna heter ”Das Stadt-Schiff” och den handlar om staden Lviv, Lvov, Lemberg. I många år – tjugo, kanske nästan trettio har jag haft ett slags hemlig längtan till de här trakterna. Jag läste Joseph Roths ”Radetzkymarsch” om och om igen, Daniel Hjorts ”Kakfoni”, böcker av Franzos och mycket annat. Jag tittade på kartor över Bukovina, Volhynien, Galizien, på gamla fotografier ifrån de här trakterna. Ofta tänkte jag att där är Europas mitt – och det är politik, maktkamper och krig som har berövat oss tillträde till dessa platser. Så att läsa Andruchovytjs essäsamling är som ett slags hemlig hemkomst, en fjärran hemkomst till det okänt kända för mig.

Galizien
Den här kartan ska närmast ses om en inspiration till att ta fram en tydligare. Visserligen syns både Stanislau, Lemberg och Krakow…

Idag tänker jag jag läsa lite ur essän med den spännande titeln ”Erz-Herz-Perz” – den lilla klangraden är ett slags kreativ förvrängning av det tyska order Erzherzog (ärkehertig). Och det är just i något ärkehertigligt som texten tar sitt avstamp: Andruchovytjs farmor eller morrmor – vilket det är kan jag inte utläsa ur de här raderna – blev som tolvåring vittne till en parad där ärkehertigen Frans Ferdinand med familj for genom staden Stanislau (också Andruchovytjs hemstad, numera med namnet Ivano-Frankivsk) i öppen vagn. Slutpunkten på deras färd blev Sarajevo…

Vi får veta att mormodern eller farmodern var dotter till en ruteniserad tyskböhm – ”sådant fanns det också”. Vi följer flickans blick från verandafönstret. Hon ser de vinkande människoskarorna på trottoarerna, de svängande näsdukarna och flaggorna. Det blänker till från kavalleristernas hjälmar, hästarna hårrem glänser, Frans Ferdinand vinkar lojt tillbaka till folket, hans gemål nästan försvinner under en stor jugendstilhatt.

Sedan tar Andruchovytj över betraktarposten. Han identifierar en viss fru Kapitanova, den gamle paraplymakaren Olijnyk och gymnasieprofessorn(!) Dutka som kan nitton språk. Andruchovytj låter tankarna vandra och han funderar över att det här inte dyker upp någon anarkist, det sker inget försök till något attentat, ingen kastar någon bomb. ”Imperiet varar för evigt och terroristen Sitsjynskyj lever redan sedan åratal i Amerika”.

Ett nytt litet kapitel i essän tar vid och vi får veta något om ukrainarnas inställning till dubbelmonarkin. Andruchovytj karakteriserar den som varken fientlig eller idylliserande, snarare är det fråga om en ironisk hållning. Galizierna talade i lätt ton om ”mormor Österrike” (Großmama Österreich). ”Även om det kanske var ofrivilligt – utan det gamla Österrike hade vi inte funnits idag”, skriver essäisten. Han kallar Österrike-Ungern ”det lättsinnigaste bland imperier” och han serverar oss lustiga germansimer som finns inneslutna i en av de ukrainska dialekterna. Vad sägs om ett uttryck som ”szlak by joho trafyw/ der Schlag soll ihn treffen”? Och säger Andruchovytj: ”Vad skulle jag som ukrainsk författare göra utan dessa germanismer idag?” Sedan fortsätter han i äkta Stefan Zweig-stil (”Die Welt von gestern”) med att säga att om han hade levt vid förra sekelskiftet, så hade han kunnat hälsa på Rilke eller Gustav Klimt, han hade kunnat resa till Krakow, Prag, Salzburg och Trieste utan visum och utan pass.

Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ”björnliknande huzul” ställs inför namnet ”Erzherzog Ritter von Toskana” och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ”Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!”, på tyska blir det ”erz-herz-perz – Rübe mit Spagat” … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ”spagat” på tjeckiska betyder ”snöre” och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzulske soldatens sätt att hantera situationen som ”den lekfulla olydnanden à la Svejk”.

Mot slutet av essän riktas blicken mer mot nuet. Andruchovytj säger att staden Stanislau nästan inte finns längre. ”Den klamrar sig fast vid detta ’nästan’ ” och är i det ett under av uthållighet och oeftergivlighet. Han talar om de senaste femtio årens katastofala utveckling; ödeläggelsen under denna tid är till och med större än efter ”marmeladbrandens” härjningar, då nästan hela staden brann ner.

”Idag finns den nästan inte längre. Och trots allt så finns den.”

Essays

4 tankar om “Erz-Herz-Perz – Jurij Andruchovytj igen

  1. Jag skulle oversatta ”erz-herz-perz – ripa z motuzkamy” som ”erz-herz-perz – rova med rep”.

  2. Tack Lev, vad trevligt att få hjälp med det här. ”Rova med rep”, låter ju dessutom riktigt snitsigt.

    Jag vet inte om du besöker Salongen – http://www.salongen.de/ – där finns en del av den här erz-herz-perz-texten inbakad i min Andruchovytj-text ”Ukraina – gränsland eller mittens rike”. Du har inte lust att klämma in den här kommentaren där också? Nej, nu blir jag kanske jobbig…

  3. Vad sags om jag skickar nagra mina oversattningar av ukrainsk poesi/prosa till salongen.de och sa kan vi gora nagon slags Oversattning In Progress :)

  4. Tack, det låter som en mycket intressant idé. Enklast är väl om du mailar mig texter till antingen bodil@salute.se eller till min salongsmail, så kan vi tänka ut ett ”arbetssätt”, så att vi får fram det där ”in progress” på bästa sätt. Min ”medarbetare” i Salongen, Jelena Selin, kommer säkert också tycka att det här är spännande.

    Skriver du förresten från Ukraina, om jag får vara nyfiken? Är du kanske författare/poet också förutom översättare?

Kommentera