Blogg

Lorca: De profundis

Jag har återvänt till Federico García Lorca och ”Poema del Cante Jondo”, till flamencovärlden som här senast skakade mig med sitt smärtfyllda utrop ¡Oh pueblo perdido, en la Andalucía del llanto!

ryttare

Det är något helt och slutet i det Lorca säger oss i sina dikter; där finns ett kompromisslöst glödande grepp kring livet som sådant. Men vilka är egentligen de hundra älskande som sover under den torra jorden för alltid?

De profundis

Los cien enamorados
duermen para siempre
bajo la tierra seca.
Andalucía tiene
largos caminos rojos.
Córdoba, olivos verdes
donde poner cien cruces,
que los recuerden.
Los cien enamorados
duermen para siempre.

Om ondskan: funderingar i Arendts och Bernsteins spår

![HA](/wp-content/PICT5/PICT5799_01.jpg @alignright)Richard J. Bernsteins föredrag om Arendts tankar om ondskan var det som kom mig närmast av allt som förekom på Hannah Arendt-symposiet i Stockholm den här helgen. Jag steg ur den rena lyssnarrollen och började tänka själv och ställa frågor till mig själv: Vad är ondska? Hur identifierar jag den hos mig själv? Hur slår jag tillbaka mot den ondska jag hittar hos mig?

Viktigast här är väl hur man upptäcker och håller den egna ondskan under uppsikt eller ännu hellre i schack. Det gäller, tror jag, att se på sig själv ”från sidan” allt emellanåt, att inte ta för självklart att ett visst sätt att se på eller hantera en sak är det en gång för alla rätta (kanske var det aldrig rätt) bara för att man har vant sig vid ett visst syn- eller handlingssätt. Det gäller att ha ett öppet sinne, att kunna byta synvinkel (att se saker från någon annans håll till exempel), att var beredd att omvärdera ståndpunkter. Att vara lite skeptisk mot sina egna invanda övertygelser. Det är också viktigt att inte tänka i grupp, alltså att inte förlägga tänkandet utanför sig själv – att tänka på egen hand och vara medveten om det egna ansvaret i allt man gör, tänker och försöker genomföra. ![Bernstein](/wp-content/PICT5/PICT5778_2_01.jpg @alignleft)(Bernstein sa att Arendt någon gång sagt att ondskan och då inte minst den banala ondskan bottnar i en autentisk oförmåga att tänka.)

Ondska är i mycket detsamma som feghet och passivitet. Mod är en av de viktigaste mänskliga egenskaperna som kan mobiliseras i kampen mot ondskan. Passivitet kan möjligen te sig som något relativt oskyldigt, men jag tror att många onda massaktioner – när till exempel en människa stöts ut ur en gemenskap – bygger på passivitet hos dem som står omkring; man står och tittar på och gör ingenting för att hindra det onda och man har dessutom ofta ett gott samvete, man har ju inte gjort något (ont).

Ondska är ett slags moraliskt moras där inga värden längre hålls högt, där allting förvandlats till ett slipprigt ”lika bra/lika dåligt”, ondska är liknöjdhetens solkiga film som dras över allting – en plats där ingen sträcker ut sin hand till den sjunkande-drunknande.

PS Den här texten är inte tänkt som en monolog – ännu mindre än de flesta andra av pausträdstexterna – utan som en inledning till ett samtal om detta hemska som finns insprängt i varje mänsklig varelse.

Om ondskan: Hannah Arendt

Nu när det stora Hannah Arendt-seminariet i Stockholm är över och jag själv är tillbaka vid mitt köksbord, tänker jag göra ett första nedslag i det som sas eller det jag hörde eller i alla fall tyckte mig höra.

HA

Det sista föredraget på lördagkvällen bar namnet ”Are Hannah Arendt’s Reflections on Evil still Relevant?” och det var Richard J. Bernstein som talade. Jag kan nu inte låta bli att först säga ett ord om formen. Det här var nämligen det enda tillfället som jag upplevde att talaren hade ett riktigt stadigt och närmast kroppsligt grepp om åhörarna (jag hörde alltså inte fredagens föredrag), att han talade direkt till oss som satt där. Trots att många säkert var trötta efter en hel dags lyssnande, så sprakade det liksom till i lyssnarskaran nästan genast efter att Bernstein börjat tala och kontakten höll hela vägen igenom.

Bernstein

Här följer nu lite fragmentariskt något av det som gjorde starkast intryck på mig i det här anförandet:

Vad är ondska? var en fråga Bernstein ställde till Arendt eller hennes tankebygge. Att göra människor överflödiga som människor. Att avhumanisera människan. Ondska är förstörandet av individualiteten och spontaniteten. Ondska är att beröva människan den grundläggande rättigheten, nämligen rätten till rättigheter. En människa som berövats detta blir inte ens utsatt för förtryck för det finns ingen som ens bryr sig om att förtrycka henne.

Vid ”det absoluta” uppehöll sig Bernstein ett tag: ”I politik är absolut godhet lika farligt som absolut ondska. Det absoluta i sig är en fara.” Eller föreställningen om detta?

Det finns ingen ”radikal” ondska, ondskan har inga djupa rötter utan är mera som en jättelik svamp som sprider sig snabbt över ytan som en formlös massa.

Så småningom kom Bernstein till det missförstådda uttrycket ”ondskans banalitet”, som kommit att hamna i centrum för många läsare av Arendts Eichmannbok, trots att uttrycket bara förekommer på ett ställe. Många har tolkat uttrycket som ett slags förminskning av ondskan, en ”banalisering” av denna. Bernstein försökte nu att i Arendts anda förklara uttrycket. Först underströk han att detta begrepp på ett dramatiskt sätt slagit hål på idén om att onda handlingar måste ha motiv av samma grad av ondska. Genom att peka på att det inte förhåller sig så kryper ondskan liksom närmare inpå oss, in i oss (så sa Bernstein kanske inte). Bernstein menade att Eichmann själv var en banal person och att hans motiv var banala, men att detta inte betyder att handlingarna var banala. Om man tänker sig att det är monster som utför de onda handlingarna flyttar man ut ondskan från vardagen och den för oss bekanta verkligheten. Om djupt onda handlingar däremot kan utföras av alldagliga vardagsmänniskor blir den del av vår nära verklighet, vilket är mycket hemskare och svårare att försvara sig emot. Ungefär detta menade Arendt med uttrycket, sa Bernstein. Jag hittar ett ställe i Arendtkapitlet i Joachim Fests bok ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde” där Arendt själv kommenterar uttrycket och missförstånden kring det.

Eine Unbedachtheit, sagte sie in unserer Unterredung auch, sei ihr freilich mit der Formel von der ”Banalität des Bösen” unterlaufen. Aber als die Literatin, die sie zugleich sei, habe sie sich augenblicklich in den ”finsteren Charme der drei Worte verguckt” und nicht gedacht, daß sie den Grund für ein wirkliches Mißverständnis abgeben könnten.

Hon fastnade alltså för själva uttrycket som sådant med allitterationen som bindande element – formen fick på detta ställe i texten ett slags företräde framför innehållet. Detta syns bara på tyska, på svenska eller engelska exempelvis har uttrycket inte alls den här ”fastheten”. Jag kan inte låta bli att fråga mig vilket språk de som missförstod textstället hade läst det på. Säkert både på det ena och det andra, men hur var fördelningen?

Röd katt

katt

Nejdå, det händer inget farligt här, den rävröde dricker bara lite vatten. Stormarna som brakade loss under söndagen och bröt av landets infrastruktur som ett sprött kex, fick mig att tillbringa en natt extra här/där hos rödpälsen i Fruängen.

PS Så småningom – kanske redan imorgon – kommer jag att säga något om Arendt-kongressen här.

Hannah Arendt: aus dem Briefwechsel mit Uwe Johnson

![Hannah Arendt](/wp-content/8869_page.jpg @alignright)Idag åker jag till Stockholm till den internationella Hannah Arendt-kongressen och det kommer därför att vara händelselöst här under pausträdet i några dagar – bortsett från eventuella kommentarer.

Som en liten förberedelse läser jag nu om boken ”Hannah Arendt Uwe Johnson Der Briefwechsel”, som återger brevväxlingen mellan Arendt och den tyske författaren Uwe Johnson. Ungefär halva boken utgörs av kommentarer och dokument och breven är försedda med ett stort antal noter, så man får som läsare god hjälp att komma en bit in under brevytorna.

HA - UJ

Ett av de tidigare breven – från den 30 juni 1970 – börjar så här med en anspelning på tilltalsformeln:

Lieber Uwe, (darf ich doch? wegen Altersunterschied),

En för mig språkligt intressant småsak dyker upp i samma brev. Jag lyssnade nämligen för en liten tid sedan på en intervju med Arendt av Günter Gaus och jag la då märke till hennes speciella (königsbergska?) uttal av det tyska ei-ljudet:

Dass ich ”in Wirklichkeit” in Hannover geboren bin, stimmt. Aber ich verliess die Stadt im zweiten Lebensjahr, meine Eltern kehrten nach Königsberg, ihrer Geburtsstadt, zurück und meine Mutter versicherte, sie würde mich in den Pregel werfen, wenn ich das Hannoveranische weiche ”ei” sprechen sollte. Ich war vorsichtig und tat es nicht.

(Pregel är floden som flyter genom Königsberg, fast den heter väl inte Pregel nu lika lite som Königsberg heter Königsberg.)

I ett brev från den 12 februari 1974 hittar jag en intressant passage om politik, ja, världspolitik och litteratur:

Inzwischen dürften zu den Teilen der Welt, die weder Sie noch ich verstehen, auch noch China hinzugekommen sein. Die grosse Frage ist, wer ist Konfuzius? – Ich fürchte sehr, Chou-en-Lai. Sehr gerne würde ich mich mit Ihnen über all das unterhalten, auch über Solshenyzin, dessen letztes Buch ich allerdings noch nicht gelesen habe, wohl aber den ”August 1914”. Das einzig Neue an dem neuen Buch scheint ja die Sache mit Vlassow zu sein. Die Menschen glauben eben nur dann etwas, wenn sie es gerne wollen. Fakten machen auf keinen Menschen mehr irgendeinen Eindruck. Zu den Themen der Unterhaltung gehört auch das zweite Buch der Nadeshda Mandelstam, über das vieles zu sagen wäre. Was offenbar keinem auffällt ist, dass, wenn sie z.B., natürlich eine grossartige Person, morgen ”die Macht ergreifen” würde, von Freiheit auch nicht viel die Rede sein würde. Immerhin würde das Morden und Foltern aufhören.

Det finns noter till Chou-en-Lai, Vlassow och Mandelstam, men dem går jag inte in på här. Det jag speciellt reagerade på i det här avsnittet var dels de här två meningarna ”Die Menschen glauben eben nur dann etwas, wenn sie es gerne wollen. Fakten machen auf keinen Menschen mehr irgendeinen Eindruck.”, dels det Arendt säger om Mandelstams förhållande till frihet.

Till sist vill jag citera ett brev från den 17 september 1974 i dess helhet:

Lieber Uwe,
ein Brief von Ihnen ist immer eine Freude, und so war es auch Ihr letzter. Ein Ersatz für ein Gespräch ist es allerdings nicht. Helen kommt nach Berlin, und ich hoffe sehr, sie wird mir ein wenig berichten über die Londoner Pläne.

Was nun Ihren Freund, den Halbjuden, betrifft, so hat mich das wieder an diese ganze vertrackte Geschichte erinnert. Dass einen das immer noch plagt! Ich hatte einen Freund, klassischer Philologe, der in der SS war und daneben, ich glaube, ein Dutzend jüdische Familien versteckt hielt. Er war dann, als die ganze Geschichte zusammengebrochen war, der einzige von allen, die ich kenne, der niemanden um einen Persilschein gebeten hat und sich selber die ganze Geschichte nie hat verzeihen können. Er ist tot, hat auf eine ziemlich vertrackte Weise eigentlich Selbstmord begangen. – Dabei fällt mir ein, ob Sie wohl dies seltsame Gedicht von Gottfried Keller kennen, das unter Widerstandsleuten eine Zeitlang von Hand zu Hand ging? Ich schicke Ihnen eine Ablichtung. Für mich ist die letzte Strophe dieses Gedichts immer der Weisheit letzter Schluss für diese ganze Angelegenheit gewesen.

Falls Sie sich über Finanzen Sorgen machen, kann ich Ihnen nur mitteilen, dass ich keine Bankaktien besitze und auch kein Geld in Touristenunternehmen gesteckt habe.

Es grüsst Sie Elisabeth und Katharina aufs herzlichste
Ihre
Hannah

PS Lotte Beradt ist gerade zurückgekommen und hat ein wenig berichtet. Besser als gar nichts.

Det som särskilt intresserar mig i det här brevet är Gottfried Kellers dikt och det Arendt säger om den sista strofen. Här följer nu dikten som Uwe Johnson fick sig tillsänd tillsammans med brevet:

Die öffentlichen Verleumder

Ein Ungeziefer ruht
In Staub und trocknem Schlamme
Verborgen, wie die Flamme
In leichter Asche tut.
Ein Regen, Windeshauch
Erweckt das schlimme Leben,
Und aus dem Nichts erheben
Sich Seuchen, Glut und Rauch.

Aus dunkler Höhle fährt
Ein Schächer, um zu schweifen;
Nach Beuteln möcht’ er greifen
Doch findet bessern Wert:
Er findet einen Streit
Um nichts, ein irres Wissen,
Ein Banner, das zerrissen,
Ein Volk in Blödigkeit.

Er findet, wo er geht,
Die Leere dürft’ger Zeiten,
Da kann er schamlos schreiten,
Nun wird er ein Prophet;
Auf einen Kehricht stellt
Er seine Schelmenfüsse
Und zischelt seine Grüsse
In die verblüffte Welt.

Gehüllt in Niedertracht
Gleichwie in einer Wolke.
Ein Lügner vor dem Volke,
Ragt bald er gross an Macht
Mit seiner Helfer Zahl,
Die hoch und niedrig stehend,
Gelegenheit erspähend,
Sich bieten seiner Wahl.

Sie teilen aus sein Wort,
Wie einst die Gottesboten
Getan mit den fünf Broten,
Das klecket fort und fort!
Erst log allein der Hund,
Nun lügen ihrer tausend;
Und wie ein Sturm erbrausend,
So wuchert jetzt sein Pfund.

Hoch schiesst empor die Saat,
Verwandelt sind die Lande,
Die Menge lebt in Schande
Und lacht der Schofeltat!
Jetzt hat sich auch erwahrt,
Was ernstlich war erfunden:
Die Guten sind verschwunden,
Die Schlechten stehn geschart!

Wenn einstmals diese Not
Lang wie ein Eis gebrochen,
Dann wird davon gesprochen,
Wie von dem schwarzen Tod;
Und einen Strohmann baun
Die Kinder auf der Heide,
Zu brennen Lust aus Leide
Und Licht aus altem Graun.

En not gör oss uppmärksamma på att Arendts avskrift avviker lätt från originalet på två ställen, dels i andra strofen rad fyra som i originalet lyder ”Und findet bessern Wert”, dels i den nästsista strofen rad sechs som i originalet har följande lydelse ”Was erstlich war erfunden”.

PS Idag hinner jag inte översätta den tyska texten till svenska så det får vara så här – jag beklagar. Om någon skulle vara intresserad av andra Arendt-texter från pausträdets värld – någon som inte har varit här och rotat på senare tid – så kan jag tala om att det finns tre texter där alla citat är översatta till svenska: Joachim Fest: Hannah Arendt, Joachim Fest: Hannah Arendt (del 2) och Joachim Fest: Hannah Arendt (del 3).