Blogg

George Grosz

Bodil Z 4 kommentarer

Den här boken fick jag för länge sedan i en annan tid av en god vän:

bok

Bilderna i boken är (förstås) av George Grosz och texterna är av Else Lasker-Schüler, Wieland Herzfelde och Theodor Däubler – och George Grosz. Så här presenterar GG sig själv:

Pass auf! Hier kommt Grosz
Der traurigste Mensch in Europa
”Ein Phänomen an Trauer”

I början av den här mycket vilda boken – det känns som om den vill slita sig när jag tar i den – finns en dikt om GG av Else Lasker-Schüler:

George Grosz

Manchmal spielen bunte Tränen
In seinen äschernen Augen.

Aber immer begegnen ihm Totenwagen,
Die verscheuchen seine Libellen.

Er ist abergläubig –
Ward unter einem bösen Stern geboren –

Seine Schrift regnet,
Seine Zeichnung: Trüber Buchstabe.

Wie lange im Fluß gelegen
Blähen seine Menschen sich auf,

Mysteriöse Verlorene mit Quappenmäulern
Und verfaulten Seelen.

Fünf träumende Totenfahrer
Sind seine silbernen Finger.

Aber nirgendwo ein Licht im verirrten Märchen
Und doch ist er ein Kind,

Der Held aus dem Lederstrumpf;
Mit dem Indianerstamm auf Duzfuß.

Sonst haßt er alle Menschen,
Sie bringen ihm Unglück.

Aber George Grosz liebt sein Mißgeschick
Wie einen anhänglichen Feind.

Und seine Traurigkeit ist dionysisch,
Schwarzer Champagner seine Klage.

Kein Mensch weiß, wo er herkam;
Ich weiß, wo er landet.

Er ist ein Meer mit verhängtem Mond,
Sein Gott ist nur scheintot.

Ach
Ach, knallige Welt, du seliges Abnormitätskabinett, 1916, Ecce homo

Lösa tankar kring kromosomer

Bodil Z 5 kommentarer

Naturligvis känner jag till att det går att tala om kromosomer på ett vetenskapligt sätt utifrån ett gediget vetande. Det här blir inte på det sättet, så läs inte vidare om ni hoppas på något sådant. Besvikelser är till för att undvikas.

![xxxy](/wp-content/karyo.jpg @alignright)Då: Vad är en kvinna? xx. Vad är en man? xy. Någonstans läste jag att x är livet. Livet gånger livet eller livet plus livet är alltså kvinna. Är y döden? Livet gånger döden alternativt livet plus döden är man. Eller är y något annat, ska vi säga möjligheten till en man. Livet gånger eller plus möjligheten till en man blir man.Vad skulle yy vara? En obrukad möjlighet eller två?

Från ett annat håll: Att vara kvinna är det mänskliga grundtillståndet. Byter man ut den ena av de två x-byggstenarna mot en y-sten uppkommer det sekundära tillståndet – mannen.

Kan något av det här ge förklaringar till förhållandena mellan män och kvinnor i världen genom tiderna? Maktförhållandena till exempel?

Aleš Šteger: Knutar

Bodil Z 5 kommentarer

Någon gång i slutet av september förra året läste jag för första gången diktsamlingen ”Tingens bok” av Aleš Šteger.

Tingens bok

Under läsningens gång skrev jag några rader om den här under pausträdet och på slutet mumlade jag något om att vi i en framtid kanske kunde läsa dikten ”Knutar” tillsammans och nu är framtiden här, så vi kan läsa loss på knutarna:

Knutar

Det finns knutar vars konst du kan utantill.
Och sådana som kommer från Smyrna.

Det finns systrar som du inte kan befria ur minnet.
Och bröder som är bundna vid dig rygg mot rygg.

Och mödrar som är vävda till utslitna koftor.
Och fäder som om natten vrider och vänder sig i sina egna fällor.

Men med dessa knutar är det som om någon
I hemlighet dragit repet genom ditt öra.

Som om du själv är detta rep och knutarna din familj.
De är inte av det gordiska släktet och de kommer inte från Smyrna.

De är från när och fjärran och med lätthet och med svårighet
Har de flyttat in i dig. Nyligen sedan tidernas begynnelse.

Var tålmodig med dina knutar.
Låt dem växa, låt dem dras åt i lugn och ro.

Det kommer en dag då repet reser sig i slummerns tystnad.
Som en fakir kryper du ut ur dig själv.

(översättning från slovenskan – Morgan Nilsson, förlag – Rámus)

Ordet ”risk”

Bodil Z 6 kommentarer

Det är väl inte många jag kan förvåna om jag säger att jag har funderat över ett ord igen och i rubriken här ovanför ser ni vilket: risk. Bland annat har jag irriterat mig på en ytsak som att det heter ”Risiko” på tyska men ”rischio” på italienska. Vad har hänt med bokstävernas ordning? (”Ch” uttalas för övrigt alltid ”k” i italienskan.)

Jag har tittat hos Hellquist och där står bara några småsaker som till exempel att det kan härledas till franskans ”risque” = risk, fara, vågstycke och att detta ord i sin tur kan härledas till italienskans ”risico” (Va? tänkte jag) som vandrat in i tyskan, danskan och äldre svenska som ”risiko”. Som avslutning står det att ordet är av ovisst ursprung.

![Garzanti](/wp-content/8848000134.jpg @alignright)Eftersom jag blev störd av att Hellquists påstående att risk heter ”risico” på italienska, letade jag fram ordet i en italiensk etymologisk ordbok på nätet. Där fann jag att ”risico” fanns som en variant till ”rischio” (som är det vanliga ordet) och det var ju lugnande. I stället för att nöja sig med att tala om ”ovisst ursprung” finns det i ”Dizionario etimologico online” en del förslag på ett möjligt ursprung. Ett är det spanska ordet ”risco” som betyder ”hög vass klippa” och ”risk” förbinds då med de faror en sådan klippa kan innebära för fartyg. Detta förs sedan samman med det latinska ordet ”resecare” som betyder ”skära” och i det sammanhanget nämns också det svensk ordet ”skär” som är besläktat med ”skära”. Intressant! En annan möjlighet som anförs i artikeln är ett mer direkt förhållande till ”resecare” i betydelsen ”skära, klyva vågorna på ett farligt sätt”. Risker har alltså enligt dessa två teorier med sjöfart att göra. En tredje hypotes vill att ordet ”risk” ska vara besläktat med det arabiska ordet ”rizq” som betyder något som kommer från Gud, något som man kan dra någon form av fördel av eller allt som är nödvändigt för att leva. Sedan slår artikeln en volt runt sig själv (se länken ovan!) och jag slutar läsa eller i alla fall att referera det jag läser.

Idén om risk som hög vass klippa tycker jag att jag kan införliva med min tankevärld – fast det bevisar naturligtvis ingenting.

Men låt oss nu här på slutet lämna det etymologiska träsket och fundera lite på vad vi förbinder med ordet ”risk” rent känslomässigt. Att löpa en risk är väl alltid något negativt och oönskat – något farligt hotar mig. Att ta en risk däremot är något självvalt och även om faran finns också där, så har man valt att ställa sig emot den – för att undersöka vem som vinner eller i alla fall om man klarar sig. Det kan ligga en stor frestelse i detta att ta risker.

Umberto Saba: Ulisse

Bodil Z 1 kommentar

Umberto Saba hör till mina ”huspoeter”. Han har visat sig här under pausträdet en gång med dikten ”La capra” (Geten) och jag tror också med kärleksdikten ”A mia moglie” (Till min hustru), där han bland annat liknar hustrun vid en ung höna med vindrufs i nackfjädrarna. Och här idag kommer ”Ulisse”, den dikt som jag nog är mest fäst vid av alla Sabas:

mare
Un altro mare – men inte det hav Claudio Magris talar om där…

Nella mia giovinezza ho navigato
lungo le coste dalmate. Isolotti
a fior d’onda emergevano, ove raro
un uccello sostava intento a prede,
coperti d’alghe, scivolosi, al sole
belli come smeraldi. Quando l’alta
marea e la notte li annullava, vele
sottovento sbandavano più al largo,
per fuggirne l’insidia. Oggi il mio regno
è quella terra di nessuno. Il porto
accende ad altri i suoi lumi; me al largo
sospinge ancora il non domato spirito,
e della vita il doloroso amore.

Och detta är dikten i Anders Österlings översättning:

I ungdomstiden brukade jag segla
utmed Dalmatiens kuster. Skärgårdsöar
ur bränningsskummet stego, där blott sällan
en fågel dröjer, lysten efter byte –
täckta med alger, slippriga, och sköna
i solen som smaragder. När så högsjön
och natten höljde över dem, vi bredde
ut mot det öppna havet våra segel
att fly försåten. Men i dag mitt rike
är denna värld, som tillhör ingen. Hamnen
tänder för andra sina ljus. Jag drives
till havs ännu av en okuvlig ande
och av den bittra kärleken till livet.