Idag börjar jag med ett citat av Dolf Sternberger (som jag möjligen kommer tillbaka till här någon dag). Så här ska han enligt Joachim Fest ha sagt (eller skrivit) om Hannah Arendt:
Sie war zu kühn, um weise zu sein.
(Hon var för djärv för att vara vis.)
Verkligt mod hör till det jag beundrar mest hos en människa. Eichmannboken och allt som följde på den var en enda lång serie av bevis på ett oerhört stort mod. Hennes hållning till allt var alltid helt och hållet hennes egen.
Hennes hållning i frågan om staten Israel var därför naturligtvis också helt fri från anpassning till vad den ena eller andra lämpliga grupperingen tyckte att man skulle tycka. Hon var från början för en judisk-arabisk konfederation.
Doch lenkte sie wie stets nicht ein, sondern spitzte ihre Plädoyers für eine ”jüdisch-arabische Konföderation” in Vorahnung eines nie endenden, mörderischen Konflikts eher noch zu: ein jüdischer Nationalstaat müsse die gesamte Region des Nahen Ostens in ein ”ewig friedloses Schlachtfeld” verwandeln, sagte sie, und fand ihre Vorhersage mit jedem Tag bestätigt.
(Likväl gav hon som vanligt inte efter, utan spetsade snarare till sina försvarstal för en ”judisk-arabisk konfederation” full av föraningar om en blodig konflikt utan slut: en judisk nationalstat skulle förvandla hela Mellanösternregionen till ett ”evigt rolöst slagfält”, sa hon, och med varje dag som gick fann hon sin förutsägelse på nytt besannad.)
Denna hennes position kom att föra till många konflikter med omgivningen. En annan stor politisk fråga som hon kom att komma i skottlinjen för på grund av sin absolut självständiga hållning var den som rörde jämförelser mellan nazism och kommunism, mellan nazismens och kommunismens brott. Jag citerar här ett stycke ur Fests bok om Arendts inställning till denna fråga:
Die, wie sie meinte, gegen allen Augenschein sowie gegen das Denken selbst gerichtete Behauptung vom fundamentalen Gegensatz zwischen Kommunismus und Faschismus diene lediglich dazu, die sozialistische Seite von allen begangenen und künftigen Verbrechen reinzuwaschen. Schneidend, von Zeit zu Zeit in sarkastisches Gelächter wechselnd, brach es aus ihr hervor, wie ich es ähnlich heftig nie erlebt hatte: ”Wer will da Unterschiede machen?”, rief sie. ”Als ob es eine Rangordnung in Massengräbern gebe!” Ein ”Brechreiz” überfalle sie, sooft dergleichen behauptet werde. ”Tote sind Tote! Sie machten uns leiden, verzweifeln, weinen und trauern – unter welchem Zeichen auch! Wie korrupt und ordinär muß es in einem Gehirn zugehen, das selbst die Trauer noch politisch markiert!”
(Hon menade att påståendet om en fundamental skillnad mellan kommunism och faschism, som förnekade alla yttre tecken och också själva tänkandet, bara tjänade till att rentvå den socialistiska sidan från alla begångna och framtida brott. Bitande skarpa, med korta avbrott för sarkastiska skratt, strömmade orden ur henne med en häftighet som jag aldrig upplevt tidigare: ”Vem vill göra någon skillnad där?”, ropade hon. ”Som om det fanns en rangordning för massgravar!” Hon blir ”spyfärdig” när hon hör sådant påstås. ”Döda är döda! De fick oss att lida, förtvivla, gråta och sörja – i den ena eller andra lärans namn! Hur korrupt och vulgär måste en hjärna vara som vill politisera sorgen!”)
Hannah Arendt hade med tiden funnit ett slags formel för sitt sätt att vara och handla: ”Denken ohne Geländer” (tänkande utan räcke). Någon gång när hon var särskilt starkt gripen av sitt modig övermod kunde hon säga: ”Leben sollte man ebenfalls ohne Geländer. Wenn man kann.” (Leva borde man också utan räcke. Om man kan.) Jag avslutar den här texten med att låta Fest citera något i samma anda ur ett samtal han hade med Arendt i hennes hem på Riverside Drive på sommaren 1974:
Nie mit dem Widerspruch zurückhalten, wenn es um das erkannt Richtige oder die Treue zu sich selbst geht.
(Man ska aldrig hålla tillbaka invändningen, om den rör något uppenbart riktigt eller troheten mot en själv.)
