Blogg

Sibilla Aleramo igen

Just nu är Sibilla Aleramo på min tapet igen. Idag vill jag visa ett litet citat ur hennes dagböcker. Det rör sig om något som det ofta har funderats över av många, det handlar om vad som egentligen når fram till läsaren av det som en författare skriver. Och ändå säger Aleramo något särskilt för att hon liksom stannar upp i det undrande och osäkra.

Ma come è difficile stabilire un rapporto di comprensione fra lettore ed autore. Chi scrive non arriva mai a sapere quel che veramente ha dato a chi legge. Nello stesso modo che la nostra voce e il nostro aspetto si riflettono diversamente in ciascuno di quelli che ci odono e ci guardano, … così il senso e il valore della nostra opera appare differente a seconda dell’animo che l’affronta. (Dal mio diario, 12 Febbraio 1911.)

Men vad svårt det är att upprätta ett förhållande av förståelse mellan läsare och författare. Den som skriver får aldrig veta vad hon eller han verkligen har givit till den som läser. På samma sätt som vår röst eller vår ståndpunkt reflekteras på olika sätt i varje människa som hör oss och ser oss, … så framträder meningen och värdet i vårt verk på olika sätt beroende på den själ som möter det. (Ur min dagbok, 12 februari 1911.)

bild

PS För en tid sedan skrev jag lite om Sibilla Aleramo och hennes mest kända roman här.

Sommarmorgon i kärret

Det finns en annan mera hemlighetsfull och undanskymd sommar än den vid sjöar och hav med vattensilverglitter under jättekupor av blå himmel. Inne i skogen finns kärret och kärret firar sin sommar med dansande vita vippor på tunna mörkgröna strån. Tuvull, tuvull, tuvull…

1

2

3

Några ord om denna ull ur ”Vår flora i färg”:

Tuvullen är en utpräglad mosseväxt. Hör hemma på våt, mager urbergsmark bland ris och vitmossa.

Sikhall

Några mil norr om Vänerns sydspets på den västra stranden ligger mellan Timmervik och Gällnäs det lilla samhället Sikhall. Ute på en udde finns det berömda sädesmagasinet:

magasin

![magasin](/wp-content/Image155.jpg @alignright)Under 1800-talet expanderade det dalsländska jordbruket mycket kraftigt. Åkerarealen fyrdubblades; i Sundals härad t.o.m. åttadubblades den. Det som stimulerade denna omfattande nyodling var att havren hade högt saluvärde och kunde exporteras, framför allt till England. Högkonjunkturen tog dock slut omkring 1880;den ensidiga och intensiva havreodlingen utan gödsel utarmade åkermarken och skördarna minskade drastiskt, med fattigdom och massutvandring som följd. Sädesmagasinet i Sikhall vid Vänerns strand är uppfört 1874 av tegel från Sikhalls tegelbruk. Fasaderna är grovt putsade och vitfärgade, taket tegeltäckt. Hit levererade bönderna sina havreskördar till uppköpare, som sedan fraktade säden sjöledes till Göteborg. ur ”Byggnadsminnen i Västra Götalands län"

Strax innanför udden på en höjd med blick långt över sjön står det som är kvar av förvaltarvillan (eller var det ägarens?).

villan

Allra överst på höjden står den förfallna Lillstugen med ett måsbo i skorstenen och bredvid står flaggstången kvar, avflagnad och tapper med blank knopp. Den är gjord av ett glas som inte kan grumlas.

stugan

Ute på sjön syns märkliga silhuetter: Nessie? Med familj?

nessie

På klipporna syns andra och bekantare konturer:

R+L

Vägen från villan ner mot vattnet är fortfarande kantad av mäktiga rhododendronbuskar, som just i dessa dagar prunkar som allra skönast.

rho

Vassbotten – Tegelbotten

Här i närheten av Norskens brygga vid Vassbotten tillbringar vi en stund nästan varje dag nu i de här nästan överjordiskt härliga försommardagarna. Sedan en liten tid är nyponbuskarna i hagarna på vägen till vattnet och nere vid strandkanten fulla av skära rosor.

ros
blick mot norr, där strax om vasshörnet den riktiga Vänern tar vid

Den här stranden är ”fridlyst” på sitt eget sätt. Från det gamla tegelbrukets tid är botten full av tegelskärvor och det är inte många som tycker att det är mödan värt att gå i vattnet här och från bryggan går det inte att dyka, det är för grunt.

tegel

Men för en hund är tegelskärvor inget hinder och inte för mig heller egentligen.

Londi

Karl Kraus som Dalai-Lama

I brevromanen ”Mein Herz” finns över hundra brev samlade, som Else Lasker-Schüler skrev till sin dåvarande man Herwarth Walden och dennes vän Kurt Neimann, när dessa båda var på en resa i Skandinavien. Det finns inga datumangivelser och tonen är oftast lätt och skämtsam, ibland sorgsen. Breven ger inblickar i livet i konstnärskretsarna i Berlin vid 1900-talets början: förälskelser, rivalitet, strid och försoning mellan Elses konstnärsvänner skildras med öppenhet och ironi. Läsaren kommer nära poeterna, konstnärerna, författarna och filosoferna och också deras kafémiljö.

bok

Ibland skriver hon också om personer som inte ingår i den närmaste kretsen och ibland citerar hon sina egna brev till andra. Här följer några rader hon en gång skrev till den store kritikern och satirikern Karl Kraus, en man som hon både högaktade och irriterade sig på. Förhållandet dem emellan var aldrig harmoniskt, ofta var det ambivalent och för det mesta var det hon som ville något av honom, delvis på grund av hans position som etablerad kritiker i Wien med tidskriften Die Fackel, medan han ofta – men inte alltid – ställde sig skeptisk till henne både som person och som lyriker. Här är ett brev som är riktat till honom:

Högt ärade Dalei-Lama,

jag kommer att rycka så länge i den röda porten till er Fackla, tills ni öppnar för mig. Jag har en ny dikt, en ny dikt har jag diktat. Jag har satt mig i sinnet att den måste in i er Fackla, ingen himmel hjälper mig, den måste tryckas i er tidskrift. Om ni numera skriver den ensam eller inte, kan jag inte bry mig om, – den måste in. Er Fackla är min röda trädgård, er Fackla bar jag som en ros vid mitt hjärta, er Fackla är min rosenröda möjlighet, min röda födkrok. Ni har ingen rätt att skriva Facklan ensam, hur ska jag då kunna livnära mig rött?

Vi hälsar er, sire, jag, Prinsen av Thebe och hans svarta tjänare Osman och Tecofi, hövdingasonen.

Översättningen blev väl inte riktigt vad den borde, så här, varsågoda, kommer originalet:

Sehr verehrter Dalei-Lama,

ich werde so lange an das rote Tor Ihrer Fackel rütteln, bis Sie mir öffnen. Ich habe ein neues Gedicht, ein neues Gedicht habe ich gedichtet. Ich habe es mir in den Kopf gesetzt, es muß in Ihre Fackel herein, es hilft mir kein Himmel, es muß in Ihrer Zeitschrift gedruckt werden. Ob Sie die jetzt alleine schreiben oder nicht, ich lasse mich darauf nicht ein, – es muß sein. Ihre Fackel ist mein roter Garten, Ihre Fackel trug ich als Rose über meinem Herzen, Ihre Fackel ist meine rosenrote Aussicht, mein roter Broterwerb. Sie haben nicht das Recht, allein die Fackel zu schreiben, wie soll ich mich weiter rot ernähren?

Wir grüßen Sie, Sire, ich, der Prinz von Theben, und sein schwarzer Diener Oßman und Tecofi, der Häuptlingssohn.

Det är väl så här man gör när man vänder sig till tidskrifts- eller tidningsredaktörer, om man vill få sina texter publicerade…