I det sista kapitlet i boken ”De döende européerna” reser Karl-Markus Gauß till Makedonien för att närma sig folkgruppen arumänerna. Han väljer Makedonien för att det är det enda land som åtminstone visat sig vara berett att ge arumänerna status som folkgrupp. Annars finns det arumäner i Grekland, Albanien, Rumänien, Serbien och Bulgarien. Inte heller i Makedonien har de alltid behandlats särskilt väl – det är först nu det börjar bli annorlunda. Gauß möter på flygplatsen i Skopje en man som heter Mitko Guda på arumänska, men Mitko Naumovski på makedonska och till helt nyligen var det förbjudet att använda det arumänska namnet i officiella sammanhang.
Som en liten utvidgning till detta vill jag citera en vlachisk/arumänsk bekant från Serbien:
Något som kan vara värt att nämna är att det har pågått en serbifiering sedan länge och den pågår än idag. De flesta vlacher har serbiska efternamn som Jankovic, Dinulovic osv. Jag tror det var från och med år 1899 så blev vlacher tvingade att byta till serbiska namn och efternamn. Våra släktnamn (efternamn) är egentligen "Alu Jepur" som på svenska blir "Von Kanin". Många tog då sitt släktnamn och la ihop det med det serbiska "ovic" på slutet så resultatet blev "Jepurovic".
Genom samme bekant hittade jag dessutom fram till den här lilla filmsnutten, där man bland annat kan höra språket talas.
Det andra kapitlet om arumänerna i Karl-Markus Gauß’ bok börjar så här:
Arumänerna hade jag träffat på i gamla böcker som berättade om ett folk av fåraherdar, köpmän och stråtrövare, ett folk som förr följde karavanerna från Bysans till Venedig och avkrävde sin tribut för varje säck peppar som öppnades i Wien.
Vi får veta att arumänerna räknas som ett av Europas äldsta folk och man antar att de kan vara ungefär en halv miljon. Under lång tid, bland annat under medeltiden, var de mycket betydelsefulla för den europeiska handeln. En viktig arumänsk knutpunkt var staden Moschopolis:
I Moschopolis, ett av deras centra vars rester nu står och förfaller i Albanien, träffades affärsmän och resande från Serbien, Grekland, Ungern, Syrien, Venedig och Levanten, de brittiska öarna och Frankrike, och de bidrog till att göra staden med sitt tryckeri och grandiosa bibliotek berömd vida omkring.
Arumänskan är ett romanskt språk, troligen närmast besläktad med rumänskan (jag får ur texten inte riktigt fram hur likt det är rumänskan). Det finns många namn på folkgruppen och arumäner är alltså bara ett i mängden. Den egna beteckningen är ”armâni” – eller det är i alla fall en av dem. Andra namn är ”remeri”, ”vlacher”, ”vlassi”, ”çobanë”, ”macedoneni”, ”kutzovlacher”, ”zinzarer” och ”aromuner”. De lokala dialekterna skiljer sig mycket från varandra och arumänskan saknar ett normerande skriftspråk. Under den tid då arumänerna hörde till den osmanska maktsfären kunde de, inom de ramar som sultanen givit, leva ett relativt autonomt liv med egna lagar. Nationalstaten blev början till slutet för dem, men trots förtryck och förföljelse har de aldrig själva strävat efter att grunda en egen stat. Nationalstaten är/var helt enkelt för trång för det rörliga arumänska livsmönstret med vittfarande köpmän och nomadiserade herdar som ryggrad i samhället. Det som arumänerna som folk förväntar sig av dagens Europa är anspråkslöst:
Vad de i dag kräver av de europeiska institutionerna är ingenting annat än det som det osmanska riket inte förvägrade dem: ett erkännande att de finns, ett medgivande att det är bra att de finns och ett löfte att man kommer att understödja dem i deras strävan att även fortsättningsvis finnas till.
Det finns många myter om arumänerna och många historier om stora män som ska ha varit arumäner – en del förmodligen sanna. Stevo, son till Mitko Guda berättar för Gauß att till exempel Alexander den store var arumän och han tar ur en historisk källa fram ett ”bevis” för sin hypotes:
Alexander satt tillsammans med ett dussintal grekiska generaler när hans mor dök upp och började klandra sin son. Mor och son grälade häftigt, men generalerna förstod inte ett enda ord. På vlket språk kunde grälet ha förts? Slaverna invandrade till Balkan först flera århundraden senare. De hellenska stammarnas dialekter var generalerna bekanta med. Det var arumänska, det äldsta språket i regionen, eller snarare: det äldsta bland dem som senare inte dog ut fullständigt eller uppgick i andra språk.
Gauß får också höra att arumänskan inte är något dotterspråk till latinet utan att det är latinet som är dotter till arumänskan. Hisnande tankegångar.
Vi får vara med om att fira den arumänska ”nationaldagen” dem 20 maj i två versioner. Först besöker vi en kulturförening och sedan en annan – två konkurrerande föreningar. Den ena tillställningen avslutas med att en ung man läser upp sin arumänska översättning av en dikt av Baudelaire.
Gauß tar oss till Bitola – det historiska Monastir – en vacker stor stad ”som överrraskar den okunnige besökaren från väst”. Och sedan förs vi vidare till Nižepole, en liten arumänsk bastion. En man vid namn Karabatak, som Gauß reser dit med, säger att Nižepole är hela världen. Här bor turkar, makedonier, greker, albaner och arumäner och det är arumänskan som är ortens lingua franca.
Molovište -Det här är nog bokens mest suggestiva bild; det är något oerhört över den. (foto Kurt Kaindl)
Så kommer vi till byn Molovište, som Gauß beskriver som en av de sorgligaste platserna i världen. Den ligger högt uppe ovanför en brant sluttning. En gång bodde här 2000 människor, alla arumäner. Under stora delar av året hade byn nästan bara kvinnliga invånare, eftersom männen var ute på långa vandringar som herdar eller karavanvakter. Idag är nästan hela byn förfallen och de människor som bor kvar, bor bland ruinhögar, men man kan ännu se spår av gator, torg och broar. Så här beskriver Gauß människorna där:
I Moloviste träffade jag bara på vänliga människor. Förstörelsens ort beboddes av lyckliga människor. De som stannat kvar hade hängivit sig åt en munter filosofi. De gick omkring bland ruinerna och skötte om sina blomsterbänkar. När de besökte varandra måste de gå förbi ruiner och grushögar men i deras trädgårdar blommade rosorna.
•
För länge sedan skrev jag ett inlägg här med titeln ”Välsk”. I en av kommentarerna därunder – dyker arumänerna upp:
Ursprungligen så var det folkstammar från sydost Europa som var “vlasi” (pluralform av “vlah”). Det var folkstammar som var förfäder till romerska kolonialister och inhemska folkgrupper av ilirskt ursprung. “Vlasi” finns i stort sett i alla sydliga länder…förr så tillhörde de både katolisismen och ortodoxa kyrkan.. och var mest att finnas i dagens Rumänien……idag är de flesta “vlasi” orthodoxa…i Balkan området är det bara serber (som är orthodoxa) som kallas “vlasi”, som då är en ganska nedsättande beteckning.
Och för den som har lust att läsa finns hela ”Välsk”-texten här.
I Ingmar Karlssons bok ”Det lilla Europa – guide till Europas små folk” finns också ett kapitel om arumänerna. Jag citerar några intressanta ställen ur detta:
Först några rader kring deras ursprung:
Inte bara deras benämningar utan även deras ursprung är föremål för olika teorier. Enligt den vanligaste anses de härstamma från två rumänsktalande folkgrupper, caraner och ungureaner. Dessa skall i slutet av sextonhundratalet ha utvandrat från Valakiet i nuvarande Rumänien, där landsortsbefolkningen utsatts för ett brutalt socialt och ekonomiskt förtryck ända in i vårt århundrade. Detta ursprung skulle därmed också vara en förklaring till beteckningen vlacher.
Denna teori motsägs av en annan enligt vilken vlacherna är Balkans urbefolkning. De sägs ha varit bofasta där innan slaver och turkar kom, och har sedan kunnat överleva i otillgängliga områden.
Lite statistik kring arumänerna/vlacherna i Jugoslavien/Serbien:
Även om de såväl språkligt som kulturellt skiljer sig från sina serbiska grannar i det dagliga livet, uppgav endast 17 577 personer vlachisk nationalitet i den jugoslaviska folkräkningen i mars 1991. Tio år tidigare var motsvarande siffra 25 596. Däremot angav vid detta tillfälle samtidigt inte mindre än 129 613 personer i Serbien vlachiska som sitt modersmål.
Om vlacher och vlachiska i Grekland:
Sedan 1984 hålls årligen en stor festival för Greklands vlacher. Trots alla dess förbättringar betraktas de emellertid officiellt som greker med en ovanlig dialekt.
•
Jag vill här också ge en vink om att Bengt O. också skrivit ett arumänskinfluerat inlägg.
Dessutom vill jag passa på och hänvisa till mina båda tidigare inlägg om Karl-Markus Gauß’ bok ”De döede européerna”:
De döende européerna (1) – om gottscheetyskarna
De döende européerna (2) – om sefarderna
