Karl Kraus som Dalai-Lama

I brevromanen ”Mein Herz” finns över hundra brev samlade, som Else Lasker-Schüler skrev till sin dåvarande man Herwarth Walden och dennes vän Kurt Neimann, när dessa båda var på en resa i Skandinavien. Det finns inga datumangivelser och tonen är oftast lätt och skämtsam, ibland sorgsen. Breven ger inblickar i livet i konstnärskretsarna i Berlin vid 1900-talets början: förälskelser, rivalitet, strid och försoning mellan Elses konstnärsvänner skildras med öppenhet och ironi. Läsaren kommer nära poeterna, konstnärerna, författarna och filosoferna och också deras kafémiljö.

Ibland skriver hon också om personer som inte ingår i den närmaste kretsen och ibland citerar hon sina egna brev till andra. Här följer några rader hon en gång skrev till den store kritikern och satirikern Karl Kraus, en man som hon både högaktade och irriterade sig på. Förhållandet dem emellan var aldrig harmoniskt, ofta var det ambivalent och för det mesta var det hon som ville något av honom, delvis på grund av hans position som etablerad kritiker i Wien med tidskriften Die Fackel, medan han ofta – men inte alltid – ställde sig skeptisk till henne både som person och som lyriker. Här är ett brev som är riktat till honom:

Högt ärade Dalei-Lama,

jag kommer att rycka så länge i den röda porten till er Fackla, tills ni öppnar för mig. Jag har en ny dikt, en ny dikt har jag diktat. Jag har satt mig i sinnet att den måste in i er Fackla, ingen himmel hjälper mig, den måste tryckas i er tidskrift. Om ni numera skriver den ensam eller inte, kan jag inte bry mig om, – den måste in. Er Fackla är min röda trädgård, er Fackla bar jag som en ros vid mitt hjärta, er Fackla är min rosenröda möjlighet, min röda födkrok. Ni har ingen rätt att skriva Facklan ensam, hur ska jag då kunna livnära mig rött?

Vi hälsar er, sire, jag, Prinsen av Thebe och hans svarta tjänare Osman och Tecofi, hövdingasonen.

Översättningen blev väl inte riktigt vad den borde, så här, varsågoda, kommer originalet:

Sehr verehrter Dalei-Lama,

ich werde so lange an das rote Tor Ihrer Fackel rütteln, bis Sie mir öffnen. Ich habe ein neues Gedicht, ein neues Gedicht habe ich gedichtet. Ich habe es mir in den Kopf gesetzt, es muß in Ihre Fackel herein, es hilft mir kein Himmel, es muß in Ihrer Zeitschrift gedruckt werden. Ob Sie die jetzt alleine schreiben oder nicht, ich lasse mich darauf nicht ein, – es muß sein. Ihre Fackel ist mein roter Garten, Ihre Fackel trug ich als Rose über meinem Herzen, Ihre Fackel ist meine rosenrote Aussicht, mein roter Broterwerb. Sie haben nicht das Recht, allein die Fackel zu schreiben, wie soll ich mich weiter rot ernähren?

Wir grüßen Sie, Sire, ich, der Prinz von Theben, und sein schwarzer Diener Oßman und Tecofi, der Häuptlingssohn.

…

Det är väl så här man gör när man vänder sig till tidskrifts- eller tidningsredaktörer, om man vill få sina texter publicerade…